I boktjuvarna fotspår

Runt om i länet uppmärksammades 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen. I Kramfors talade författaren Anders Rydell på biblioteket om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parentes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en tänkt trilogi. Tredje delen kommer att handla om plundringen på musikens område, av instrument och originalnoter.

Kultursatsning mot segregation

Trollhättan är inte bara Saab. I Kronogården satsas det på kultur och bibliotek. Det har gett resultat i form av mer bokutlåning och mindre skadegörelse.

Språkförbistring

Jag tar bussen från Drottningtorget ut till stadsdelen Kronogården, allmänt känt som ”Trollhättans Rosengård”. Kronogården är ett barn av miljonprogrammet, det byggdes i slutet av 60-talet. Numera bor omkring fem tusen människor här. 70 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten ligger närmare 50 procent, vilket medför sociala problem och segregation.
Invandringen är inget nytt i Trollhättan, på 50- och 60-talen rekryterades många finländare, italienare och jugoslaver hit för arbete i industrin. Det har lämnat spår kvar, som den katolska kyrkan i centrala staden. Mycket av nöjesutbudet, som klassiska brittiska pubar, lär ha tillkommit efter önskemål av utländska gäster på arbetsbesök hos antingen Saab eller Volvo Aerospace.
Jag träffar Erkki Salmia, pensionerad bibliotekarie, som själv är finne och har bott 22 år i Trollhättan. Han berättar en anekdot om indierna som kom som flyktingar från Uganda på 70-talet. Några av dem fick arbete på Saab där de jobbade ihop med finnar. Under rasterna snappade indierna några ord från sina arbetskamrater, och när de efter jobbet skulle handla försökte de använda sin nyerövrade vokabulär. Ingen förstod någonting. De talade nämligen inte svenska utan finska!

Nytt kulturhus

Vi träffas på det nybyggda komplexet ”Kronan”, som är en kombinerad skola, kulturhus och bibliotek. Bibliotekets filialchef Marcus Einarsson tar emot och visar oss runt med påtaglig stolthet. Biblioteket har väl tilltagna utrymmen, det är högt i tak, de nya möblerna har en fräsch modern design. Budgeten för inköp av böcker och tidskrifter är också generös.
– Det är en märklig situation, säger Marcus, på andra ställen har de stora sparkrav, medan här satsas det.
Men, påpekar han, beslutet att bygga ”Kronan” togs innan krisen började, och Marcus är övertygad om att det var tur, hade krisen kommit tidigare skulle den här satsningen aldrig ha blivit av. Han tillägger att det byggs ganska lite i Trollhättan, precis som i resten av landet, vilket gör byggandet av ”Kronan” än mer speciellt.
Att det satsas just i Kronogården är ingen tillfällighet, och syftet är klart – att bryta segregationen och underlätta integration. Honnörsordet har hela tiden varit ”delaktighet”, både i utformningen av anläggningen och nu i själva driften. Samverkan mellan de olika delarna är viktig. Ett betydelsefullt inslag i processen att bryta segregering är genom satsning på olika kulturevenemang. Här finns bra scenlokaler med plats för 250 personer, ett slags mini-Folkets hus, och här uppträder både kända och mindre kända artister, ofta med ”mångkulturell prägel”.

Årets bibliotek

Marcus Einarsson är försiktigt positiv. Boklånen har ökat, framför allt av barn- och ungdomsböcker, biblioteket har blivit en naturlig mötesplats för skolungdomarna, det förekommer varken stölder eller skadegörelse. Drömmen är att biblioteket i Kronogården ska utses till ”Årets bibliotek”, vilket vore första gången som en biblioteksfilial tilldelades den utmärkelsen.
Marcus, som ursprungligen kommer från Borås, har jobbat i flera kommuner, och trivs bra i Trollhättan, och Kronogården, där han både arbetar och bor.
– Det känns bra här, det är högt i tak, och kommunen är välskött. Kulturlivet är också bättre än vad jag trodde.
Samtalet glider omärkligt in på Saab, något som verkar ofrånkomligt i Trollhättan. Marcus är visserligen ganska skeptisk till Spyker, och tror inte att det går att blåsa faran över än. Men visst har ett nytt hopp tänts, och han hoppas verkligen att det ska gå bra.
– Saab påverkar allt här i Trollhättan, säger Marcus. Om biblioteket här är backspegeln, så är Saab motorn.

Publicerat i Flamman 2010-9

Kultur för räknenissar

I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När ett gäng krämare vill förvandla biblioteket i Kramfors till en affärsgalleria försöker man bemöta dem med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.

Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer. Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer. Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den. Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet. Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.

De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4. Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.

Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.
Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.

Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer. Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen. När jag berättar för henne om Svensk Handels planer för biblioteket i Kramfors, skrattar hon och konstaterar lakoniskt på sin sjungande skandinaviska: Detta tycks mig icke vara en god idé! Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde. Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.