Ett barn av ett förlorat folkhem

 

En man som heter Ove
I rollen som Ove: Johan Rheborg
Regi: Emma Bucht
Manus: Marie Persson Hedenius
Scenografi: Erlend Birkeland
Scen: Idunteatern, Umeå

Det kan inte ha varit helt lätt att överföra karaktären Ove från Fredrik Backmans succéroman ”En man som heter Ove” till teaterscenen. Det är som många bitar som måste falla på plats, själva karaktären, den tragiska bakgrundshistorien, och inte minst den mödosamma vägen tillbaka till livet. Det är ingen tvekan om att Johan Rheborg som Ove i Emma Buchts regi lyckas över förväntan i sin enmansteaterföreställning.

Det är framför allt ett enormt kraftprov av Johan Rheborg. Han är på scen i nära en och en halv timme utan avbrott och tempot är hyfsat högt. Hans Ove är lite lagom rigid, han blir aldrig en karikatyr, och behåller ständigt åtminstone en smula mänsklig värme.

Och vid närmare eftertanke, är han verkligen så helt fel ute? En förening är en frivillig sammanslutning som hålls ihop av gemensamma intressen och överenskomna regler. Om det bryts mot reglerna hotas gemenskapen, och det är just det som Ove håller efter. Låt gå att han gör det alltför stelt själlöst och i auktoritärt polisiär stil.

Bakgrundshistorien skildras enkelt och skickligt, och hans förlust framstår i all sin tragik, liksom hans oförmåga att frigöra sig från det förflutnas traumatiska bojor.

Inte nog med det, det finns också i fonden ett samhälle som sviker. Ove är på sitt sätt ett barn av ett förlorat folkhem, på gott och ont.

Oves livströtthet och misantropi bryts ner långsamt i samspelet med ett antal mer eller mindre udda karaktärer, också de i utkanten av samhällets gemenskap. De spelar Rheborg fram på ett utsökt nyanserat sätt, där han använder både röst och kropp med små medel, för att plötsligt explodera i en träffsäker överdrift.

Här visas verkligen teaterns rika möjligheter och närmast oändliga mångfald för att gestalta och berätta.

Och bakom allt anas en stillsam humanism, en tro på människan och ett liv före döden.

Många nya scener och stor geografisk spridning

Teaterhösten i Kramfors och Sollefteå bjuder på ett mycket varierat program. Det blir både många nya scener och föreställningar som spelas över ett stort geografiskt område – om allt från flyktingvågen och Monica Z till en nypremiär signerad Skogsnäs Kulturförening.

Babelsberg som i vanliga fall är Kramfors Scenkonsts hemmaplan renoveras under hösten, och därför kommer alla föreställningar att spelas på olika, i en del fall oväntade, platser.

Först ut är Operacafé den 25 september med Klas Norberg, Åsa Jönsson, Simon Byhamre och Masako Karlsson vid pianot. Spelplatsen är Gudmundrå hembygdsgård.

Läs hela texten i Allehanda.se

Kramfors Dramatiska tillbaka på hemmaplan

Kramfors Dramatiska är i gång igen – i Kramfors. Efter flera årsuppehåll hade det strävsamma paret Petra Näslund och Jannie Nielsen premiär för en ny teaterpjäs i lördags på Babelsberg.

Kramfors Dramatiska är en fri teatergrupp som har tidigare varit verksam i länet under åren 2005-2010. Under dessa år arbetade de fram ett flertal barnproduktioner som turnerade runt i länet och resten av Sverige, arbetade med pedagogisk verksamhet och tillsammans med omsorgen om funktionshinder i Kramfors gjort långfilmen "Hej Hawaii".

Petra Näslund har sina rötter i Docksta, men flyttade söderut efter grundskolan för att kunna skaffa sig en teaterutbildning. 2005 fick för sig att flytta tillbaka hem till Kramfors, mest för att få skrivro. Här fanns redan Jannie som flydde storstan till sin dåvarande sambos hembygd.

Jannie råkade läsa om Petra i tidningen, tog kontakt och föreslog att de skulle bilda en barnteatergrupp.  Sagt och gjort, snart var de två välkända profiler på teaterscenerna i både Kramfors och i hela Västernorrland.

2010 inträffade en rad tråkiga händelser i bådas privatliv. Samtidigt skapade sparkraven från framför allt landstingets sida en besvärlig ekonomiska situation.

Jannie bodde visserligen kvar i Kramfors men var inte längre aktiv inom yrket, medan Petra flyttade till Stockholm.

-          Men jag hade hela tiden en fot kvar i Ådalen, säger Petra Näslund.

Förra året efter positiva signaler från kommunen beslöt så de två att återuppta verksamheten i Kramfors.

-          Det finns ett allvar i Kramfors vilja att satsa på kultur som är mycket positiv, säger Petra och Jannie samstämmigt.

Föreställningen ”Bertil och fantasin” är bara början. Det finns massor av idéer till många fler pjäser. Till sommaren hoppas de kunna använda den nyinförskaffade teatervagnen, en ombyggd husvagn, som kan nyttjas som scen på gator, torg och festivaler. Och redan nu planerar de för en föreställning av En julsaga nästa år.

Förutom barnpjäser finns det även tankar på vuxenproduktioner, och dessutom film.

Pjäsen ”Bertil och fantasin” är baserad på Michael Endes ”Den oändliga historien”. Den utgår från en saga som har som tema hur vi bevarar fantasin, det är en resa genom både den inre och yttre verkligheten som inger hopp och styrka.

Fram till jul ska de turnera med pjäsen i skolor, och även i olika sammanhang utanför länet, bland annat Umeå. Till hösten ska en version anpassad för nyanlända arbetas fram.

Kramfors Dramatiska är tillbaka på hemmaplan.

-          Skriv också att vi är mycket öppna för samarbete med lokala kulturutövare, säger Petra och Jannie.

Tyst teater om terror

Många asylsökande har upplevt dramatiska saker och bär på traumatiska erfarenheter. Uttrycksbehovet är stort. Usama Hussain bor på asylboendet i Gålsjö bruk, och han är dramatiker och filmare från Irak. Han har skrivit en pjäs om olika diktaturers terror av människor.

Usama Hussain står för regin och skådespelare är andra personer från asylboendet. De har precis repeterat föreställningen för Svt Västernorrland, och stämningen är lika kaotisk som entusiastisk. Vi talar omväxlande via tolk eller engelska. Många vill gärna komma till tals, det går inte att ta fel på att det är allvar för de inblandade.

-          De pjäser och kortfilmer som jag gjorde i Irak var ganska politiska, och det är den här pjäsen också, säger Usama Hussain.

Pjäsens titel är Mind never blind, ungefär Sinnet är aldrig blint, och vill förmedla bilden av förtryck av olika religiösa minoriteter, såsom de kristna och yazidier, i Mellanöstern. Men egentligen är ambitionen vidare än så.

-          Diktaturer kan anta olika skepnader, religiösa, militära och politiska, men de förtrycker alltid människor, säger Usama Hussain.

Nio skådespelare är med i pjäsen, de kommer från Irak, Syrien och Sudan. Mounir Aldoss från Syrien spelar en högt uppsatt militär som också är president.

-          En mycket rolig roll, säger Mounir.

Rawa Al Salti är palestinier från Syrien. Hon är nybörjare som skådespelare, och tycker det är fantastiskt att få spela teater.  Hon har en bärande kvinnlig roll, och hennes fyraårige son Jod Khattab spelar också med i pjäsen. Rawa gillar idén med pjäsen.

-          Jag spelar modern vars son faller ner som död, och jag väcker honom. Det är förstås symboliskt, det är folket som ska väckas till motstånd mot diktaturer och förtryck, säger Rawa Al Salti.

Pjäsen saknar ord, det spelas helt tyst med enbart kroppsspråket som uttrycksmedel.

-          Vi vill att alla ska kunna förstå, och kroppsspråket är universellt, säger Usama Hussain.

Mind never blind spelas i Gålsjö bruk på fredag. Lokalbefolkningen från närområdet har bjudits in, och man hoppas på stor tillströmning av publik.

Det finns även planer på fler föreställningar.

Professionella amatörer roar med fars

Teaterspegeln i Örnsköldsvik har på senare år nischat sig med att spela fars. Det är en lättsam form av scenkonst, men därmed inte sagt att den skulle vara lätt att spela. Tvärtom, den kräver mycket, inte minst högt tempo och precision i uttrycket för att inte förvandlas till plump buskis, och kan vara en svår utmaning för icke-professionella skådespelare.

Teaterspegeln senaste uppsättning, ”Det stannar i familjen”, som hade premiär i lördags inför fullsatt salong på Gnistan i Gullänget, visar en häpnadsväckande professionalitet, och jag tvekar inte att utnämna dem till Ångermanlands bästa amatörteatergrupp.

Valet av pjäs är en fullträff. Ray Cooney är en klassiker inom genren, och eftersom Det stannar i familjen – ibland också spelad under titeln Paniken på kliniken – utspelas i sjukhusmiljö, landar den mitt i debatten kring landstinget och sjukhusfrågan.

Handlingen är varsamt flyttad till Örnsköldsviks sjukhus, och jag tycker nog att man hade kunnat göra mer av den lokala anknytningen och den aktuella sjukhusdebatten. Nu är det mest sjukhusdirektören Drake (med svenskt uttal!), skickligt spelad stelt auktoritärt av Peter Olsson, som med sin makalösa uppvisning av inkompetens, korruption och enfald, framkallar en viss igenkänning.

 Men Teaterspegeln har inte ambitionen att bidra till någon debatt eller förmedla ett budskap, de vill roa – Ett gott skratt förlänger livet är deras enkla motto.

Det stannar i familjen är en klassisk fars där huvudpersonen råkar i knipa och tvingas att ta till fler och fler lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Utgångspunkten är som vanligt utomäktenskapligt sex, och det finns fullt med dörrar där man kan springa in och ut, i en för övrigt professionellt sober scenografi.

Pjäsens huvudperson Dr. Frisk är också i Sörens Backs gestaltning föreställningens stora behållning. Sören Back agerar rakt genom professionellt – det är mycket svårt att tro att han bara är amatörskådespelare, han levererar repliker med absolut tajming och precision, han rör sig med avvägd scenmognad, och hans uttryck är perfekt nyanserade.

Han sekunderas väl av Jörgen Ödlings Svejkaktige Dr. Göransson, och hans högst beräknande tafatthet, Christer Wisten som Dr. Karlsson har inte bara en fysisk likhet med Nils Poppe, utan påminner också en del om hans stötiga agerande, och Erik Mårtensson är mycket trovärdig som trulig tonårig riden av häftiga känslostormar. Mahlin Hörnlund växer in i rollen som envist frågvis och hopplöst förvirrad poliskonstapel.

Alla gör fantastiskt bra ifrån sig.

Det är tolv skådespelare som medverkar i pjäsen, och även om alla är inte på scen samtidigt, är det med tanke på scenens litenhet synnerligen imponerande att det inte sker en olycka och någon hamnar utanför. Tala om exakthet i agerandet!

Det är bäddat för skrattfest. Avslutningen är som sig bör oväntad, Och eftersom jag ändå vill gärna ha ett budskap på teatern tolkar jag pjäsens andemening som att sanningen kommer alltid fram till slut, och att den som luras riskerar att själv bli lurad av dem hen tror sig lura.

Föreställningen spelas fredag, lördag och söndag fram till den 20 februari, med dubbla föreställningar på lördagar.

Det stannar i familjen

Gnistan, Gullänget i Örnsköldsvik

Medverkande: Sören Back, Jörgen Ödling, Christer Wisten, Svea Bylund, Peter Olsson, Gunilla Asp Lengyel, Olga Back, Kajsa Lundin, Mathilda Hörnlund, Erik Mårtensson, Carl-Axel Gimbergsson, Barbro Gimbergsson

Manus: Ray Cooney

Översättning: Sven Melander

Regi: Iso Porovic

Regiassistent: Marlene Ödling

Ljud och ljus: Björn Carpelan

Sufflörer: Rose-Mari Berglin och Lisa Johansson

Den ravundska kritcirkeln

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen på ett gammal sjöbotten, i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. Det kan tyckas vara en underlig idé, men det skapar också möjligheter. Handlingen utspelar sig runt om hela spelplatsen, och sceneriet växlar med den skiftande naturen, det är bara att välja, en äng, en slänt, buskage eller en bit skog. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen med läktaren, är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med ”En midsommarnattsdröm” har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, debuterar nu som dramatiker.

Pjäsen ”Flykten till Ravundbergen” är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Wollter har förlagt sin handling i 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och är samtidigt forna tiders allmoge och flower power-hippisar. ”Love, Peace and Understandning! ”, nu och i all evighet. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

Vrålet ur gruvan

För fyra år sedan var America Vera-Zavala i Toronto i Kanada. Och det var just där hon blev ”förälskad” i historien om gruvstrejken.
– Det handlar om en del av Sverige som är längst bort, och som kom att påverka hela den svenska historien, berättar America på telefon från Kiruna.

Gruvstrejken 1969 var en annan berättelse, och en berättelse om ett annat Sverige. När gruvarbetarna i Svappavaara satte sig berättade de om sneda ryggar vid 40-årsåldern, om stenlunga, invaliditet efter arbetsplatsolyckor, tungt slit och alienation. Långt borta var samförståndspolitiken och de ekonomiska framstegen.
– Utan gruvstrejken hade vi inte haft vare sig LAS eller MBL, säger America.
Under mer än tre år har hon arbetat med pjäsen. Hon har rest den långa sträckan upp till Kiruna många gånger. Timmar av arbete ägnades åt att intervjua de som deltog i strejken. Resultatet blev pjäsen Viskleken. Det var meningen att den skulle ha premiär precis lagom till 40-årsjubileet. Tyvärr sprack samarbetet mellan Riksteatern och Norrbottensteatern på grund av bristande intresse hos den sistnämnda.
– Det är jättetråkigt, säger America, och jag förstår verkligen inte varför.

Nu blir det en föreställning i alla fall, men då istället i form av läsning. Skådespelare från Riksteatern, Giron sámi teáhter och Amatörteaterföreningen i Kiruna läser pjäsen under tre kvällar, först i Svappavaara, sedan i Kiruna och Malmberget. Regissören Richard Turpin agerar konferencier, som presenterar skådespelarna och introducerar deras texter.

Förutom läsningen av Viskleken blir det samtal med gruvarbetare som leds av journalisten Annika Hagström, som rapporterade från strejken 1969, dessutom fotoutställning och filmvisning.
America berättar stolt att alla föreställningar sker i samarbete med de lokala gruvfacken.
– Vi firar 40-årsdagen av gruvstrejken tillsammans, säger hon.
Och naturligtvis hoppas hon att pjäsen trots allt kan ha premiär snart.

Publicerat i Flamman 2009-49