För fyra år sedan var America Vera-Zavala i Toronto i Kanada. Och det var just där hon blev ”förälskad” i historien om gruvstrejken.
– Det handlar om en del av Sverige som är längst bort, och som kom att påverka hela den svenska historien, berättar America på telefon från Kiruna.
Gruvstrejken 1969 var en annan berättelse, och en berättelse om ett annat Sverige. När gruvarbetarna i Svappavaara satte sig berättade de om sneda ryggar vid 40-årsåldern, om stenlunga, invaliditet efter arbetsplatsolyckor, tungt slit och alienation. Långt borta var samförståndspolitiken och de ekonomiska framstegen.
– Utan gruvstrejken hade vi inte haft vare sig LAS eller MBL, säger America.
Under mer än tre år har hon arbetat med pjäsen. Hon har rest den långa sträckan upp till Kiruna många gånger. Timmar av arbete ägnades åt att intervjua de som deltog i strejken. Resultatet blev pjäsen Viskleken. Det var meningen att den skulle ha premiär precis lagom till 40-årsjubileet. Tyvärr sprack samarbetet mellan Riksteatern och Norrbottensteatern på grund av bristande intresse hos den sistnämnda.
– Det är jättetråkigt, säger America, och jag förstår verkligen inte varför.
Nu blir det en föreställning i alla fall, men då istället i form av läsning. Skådespelare från Riksteatern, Giron sámi teáhter och Amatörteaterföreningen i Kiruna läser pjäsen under tre kvällar, först i Svappavaara, sedan i Kiruna och Malmberget. Regissören Richard Turpin agerar konferencier, som presenterar skådespelarna och introducerar deras texter.
Förutom läsningen av Viskleken blir det samtal med gruvarbetare som leds av journalisten Annika Hagström, som rapporterade från strejken 1969, dessutom fotoutställning och filmvisning.
America berättar stolt att alla föreställningar sker i samarbete med de lokala gruvfacken.
– Vi firar 40-årsdagen av gruvstrejken tillsammans, säger hon.
Och naturligtvis hoppas hon att pjäsen trots allt kan ha premiär snart.
– Det handlar om en del av Sverige som är längst bort, och som kom att påverka hela den svenska historien, berättar America på telefon från Kiruna.
Gruvstrejken 1969 var en annan berättelse, och en berättelse om ett annat Sverige. När gruvarbetarna i Svappavaara satte sig berättade de om sneda ryggar vid 40-årsåldern, om stenlunga, invaliditet efter arbetsplatsolyckor, tungt slit och alienation. Långt borta var samförståndspolitiken och de ekonomiska framstegen.
– Utan gruvstrejken hade vi inte haft vare sig LAS eller MBL, säger America.
Under mer än tre år har hon arbetat med pjäsen. Hon har rest den långa sträckan upp till Kiruna många gånger. Timmar av arbete ägnades åt att intervjua de som deltog i strejken. Resultatet blev pjäsen Viskleken. Det var meningen att den skulle ha premiär precis lagom till 40-årsjubileet. Tyvärr sprack samarbetet mellan Riksteatern och Norrbottensteatern på grund av bristande intresse hos den sistnämnda.
– Det är jättetråkigt, säger America, och jag förstår verkligen inte varför.
Nu blir det en föreställning i alla fall, men då istället i form av läsning. Skådespelare från Riksteatern, Giron sámi teáhter och Amatörteaterföreningen i Kiruna läser pjäsen under tre kvällar, först i Svappavaara, sedan i Kiruna och Malmberget. Regissören Richard Turpin agerar konferencier, som presenterar skådespelarna och introducerar deras texter.
Förutom läsningen av Viskleken blir det samtal med gruvarbetare som leds av journalisten Annika Hagström, som rapporterade från strejken 1969, dessutom fotoutställning och filmvisning.
America berättar stolt att alla föreställningar sker i samarbete med de lokala gruvfacken.
– Vi firar 40-årsdagen av gruvstrejken tillsammans, säger hon.
Och naturligtvis hoppas hon att pjäsen trots allt kan ha premiär snart.
Publicerat i Flamman 2009-49
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar