Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se
Visar inlägg med etikett opera. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett opera. Visa alla inlägg

onsdag 15 augusti 2018

Avskalad Wagner imponerade i Ytterlännäs kyrka





Vad gör man om man leder en operasångkurs med flera lärare som är duktiga Wagner-uttolkare? Man sätter naturligtvis upp en opera av Wagner. Och det är precis vad Jean-Ronald LaFond har gjort. En uppsättning av ”Valkyrien” blev till ett maffigt efterspel till sommarens sångkurs på Tingshuset.

Wagners operor är en utmaning i sig i vanliga fall, den första föreställningen i Ytterlännes kyrka på måndag kväll blev det ännu en smula svårare. Wagner strävade efter att skapa gränsöverskridande allkonstverk som förenade de olika konstarterna i en harmonisk enhet. Sången backades upp av en mäktig orkester, ofta av modell större med mängder av blås och slagverk.

Här består ackompanjemangen enbart av piano, vilket ofrånkomligen ledde till att sången fick en betydligt mer framträdande roll. Det var förmodligen meningen, men blev så mycket mer krävande för både de agerande och publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se


tisdag 20 februari 2018

En av Operans mest lysande artister


sopran


Idag är det Margareta Hallins födelsedag. Säger grattis med ett litet reportage om födelsedagsbarnet från 2016.

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla.

Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.


onsdag 14 september 2016

Snart dags för makaber operapremiär




En synnerligen makaber historia som handlar om kärlek bortom döden. Visst låter det som ett lämpligt tema för en opera? Nu ska den bisarra händelsen med mångmiljardären Hans K Rausing som förvarade sin döda fru i lägenheten i över två månader blir en operaföreställning med musik av Fredrik Högberg.

Det började egentligen i en helt annan ände. Singer-songwritern Nicolai Dunger hade skrivit några kärlekslåtar präglade av en svärta som han ansåg lämpliga som operaarior. Han kontaktade paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofri för att de skulle skriva ett libretto där hans sånger ingick. Och eftersom tankens associationsvägar är outgrundliga kom de att koppla ihop Dungers musikaliska alster med en tragiskt morbid händelse som inträffade i London 2012.

Historien om Hans K Rausing och hans fru Eva är onekligen i sig som en hel roman. Han var arvtagare till Tetra Pak-miljarder, hon dotter till en högt uppsatt direktör inom Pepsikoncernen.

Tillsammans var de bland världens absolut rikaste. Båda tunga narkotikamissbrukare, de hade träffats på ett rehab, och båda helt handfallna inför livets realiteter.

Förskansade i sin lyxiga takvåning i flera etager i centrala London, egentligen snarare ett helt kvarter än en lägenhet, lever de ett isolerat liv med ett svårt missbruk. En vacker dag tar hon en överdos och kollapsar död. Han inser att han borde kontakta någon, en myndighet? polisen? men vet inte hur man gör. Det ordnar sig nog, tänker han, och för människor med hans pengar brukar det också allt som oftast göra det.



Och han vill inte heller skiljas från henne. Han barrikaderar sig inne och släpper inte in någon förutom sina hushållerskor och en knarklangare. Efter två månader avslöjas ändå hela den makabra tragedin. Rausing frias från misstankar för mord men döms för ett brott mot griftefriden.

En historia som utspelar sig på flera olika plan och som kräver mångskiftande uttryck i musiken.

-          Han är ständigt hög och i hans huvud ter sig allting mycket ljust. Musiken blir därefter, lättillgänglig och utåtriktad, säger Fredrik Högberg.

Andra stunder är han aggressiv och då övergår tonerna till en mer modernistisk konvention. Fredrik beskriver själv musiken som livfull och målad med en ganska grov pensel med starka drag. Det är en kammaropera, vilket innebär mindre format, men kräver desto fler detaljer. Operan innehåller många duetter, och det blir nästan musikalaktigt, ja rent av dansant.



Han är mycket nöjd med resultatet, och dessutom glad och tacksam för samarbetet med regissören Kristofer Steen, känd från Norrlandsoperan och med ett förflutet i kultbandet Refused, och Piteå kammaropera och Norrbotten NEO, enligt Fredrik en av Europas främsta kammarensemble.

Föreställningen har premiär den 15 oktober i Piteå, 27 kommer den till Sundsvall och den 29 till Örnsköldsvik. Sveriges Radios P2 sänder operan den 22 oktober.

Fredrik har redan tidigare skrivit musik till en opera, The woman of Cain, med libretto av Tove Alsterdal, och är sugen på mer operamusik. Men just nu väntar en annan utmaning, en av de största beställningarna i Sverige någonsin, en violinkonsert med Isabelle van Keulen som violinist.

Det går bra för Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.

onsdag 4 maj 2016

Operastjärna belönas i Kramfors



Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

torsdag 8 oktober 2015

Samhällskritisk Rigoletto imponerar



Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare.

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

En fullträff av Norrlandsoperan. Och för oss i Ångermanland ännu en anledning att vara tacksamma för Botniabanan. Föreställningen spelas fram till den 7 november.


Rigoletto av Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave, efter ett drama av Victor Hugo
Norrlandsoperan, Umeå, premiär den 1 oktober
Dirigent: Rumon Gamba
Regissör: Kristofer Steen
Scenograf och ljusdesigner: Linus fellbom
Kostym: Behnaz Aram
Norrlandsoperans symfoniorkester
Norrlandsoperans kör

I rollerna:
Rigoletto: Fredrik Zetterström
Gilda: Teresia Bokor
Hertigen: Joachim Bäckström
Sparafucile: Michael Schmidberger
Maddalena: Elisabeth Jansson
Giovanna, Page, Grevinnan: Susanna Levonen
Monterone: Peter Kajlinger
Marullo: Johan Hallsten
Borsa: Fredrik af Klint
Ceprano: Kosma Ranuer

Monterones dotter: Frida Blommé 

onsdag 26 augusti 2015

Stor succé för Operafestivalen i Härnösand



Den stora finalkonserten på lördag kväll på St Petri logen avslutade Operafestivalen. Två veckor av opera av bästa kvalitet är till ända för i år. Festivalen blev en överväldigande succé i alla avseende: konstnärligt, publikt, organisatoriskt och ekonomiskt.

Operafestivalen, eller Härnösand Opera Academy & Festival som det fullständiga namnet lyder, startade första gången förra året, men då i relativt liten skala. I år har den utökats i både tid och rum, det blev två veckor med konserter, öppet hus och öppna masterklasser, och det bjöds på konserter runt om i länet, även om huvuddelen av festivalen tilldrog sig på St Petri logen i Härnösand.

-          Konstnärligt blev festivalen en stor framgång, säger Jean-Ronald LaFond, en av eldsjälarna bakom festivalen.

Han har inte ord nog för att berömma lärarstaben, och allas förmåga att arbeta bra tillsammans. Det är verkligen ett duktigt gäng som har gästat festivalen.  Flera av de sångare som framträdde under operafestivalen och som deltog i undervisningen har Europa och USA som arbetsfält. En del av dem återfinns på de stora scenerna som Metropolitan, Covent Garden och Deutsche Oper.

Jean-Ronald vill också tacka publiken i Härnösand och Västernorrland för det underbara stödet.
Han får medhåll av en annan eldsjäl och medarrangör Helén Lundquist-Dahlén, som säger att det har varit så gott som fullsatt på varje konsert, vilket också bidrar till att festivalen har gått bra ekonomiskt.

I slutkonserten framträdde deltagarna i Opera Academy och några av sångarna/lärarna. Det blev till en mäktig uppvisning i operakonstens bredd och rikedom. Till skillnad från konserterna tidigare under festivalen som var relativt korta och innehöll enstaka arior ur kända operor blev det nu längre stycken ur olika operor, fortfarande de mest kända. Det gav möjlighet för deltagarna att visa upp hela sitt register, och de tog väl vara på den chansen.

Det var nästan som en examination, och alla framträdanden utvecklades till veritabla kraftprov.

Någon initierad person kommenterade att det är otroligt hur mycket som kan åstadkommas på bara två veckor.

Inte utan en viss lokalpatriotisk stolthet kan jag notera att flera välkända lokala ansikten gjorde mycket väl ifrån sig under kvällen: Åsa Jönsson, William Lind, Anders Falbe (har jag missat någon ber jag tusen gånger om ursäkt!).

Härnösand och Ådalen håller på att bli ett centrum för operakonsten. Redan nu utlovar Jean-Ronald LaFond en festival nästa år.



-          Och vi ska växa - i kvalitet, säger Jean-Ronald.


torsdag 20 augusti 2015

Legend uppträdde på Operafestival i Härnösand



Han är den förste afroamerikanske tenoren att ha haft en ledande roll på Metropolitan i New York. Han är den förste afroamerikanen i stort sett i alla sammanhang av betydelse inom operavärlden. Han fått massor av priser och utmärkelser, hans inspelning av Ferrando i Mozarts Cosi fan tutte har belönats med en Grammy. Han har uppträtt på all världens operascener. Han är en levande legend.

Hans namn är George Shirley, och på fredag kväll uppträdde han på St. Petri logen i Härnösand som en del i Härnösand Opera Academy & Festival.

Att ha lockat en sådan celebritet till Härnösands Operafestival är onekligen en fjäder i hatten för arrangörerna och en stor glädje för alla operaälskare i regionen.

Det faktum att George Shirley har banat väg för afroamerikaner inom operan kan tyckas ointressant. Sång, opera, har förstås ingen färg, ingen ras. Men rasproblematiken är nog så verklig i samhället, inte minst i USA, och dessvärre alltmer även här hemma, och operan är en del av samhället.

Den repertoar som George Shirley valde för kvällen visar också på en stark medvetenhet om just denna problematik, och en klar uppfattning om sin egen roll för att åtminstone något litet ställa saker till rätta.

Han började visserligen med Schuberts klassiker An die Musik, en markering som hyllar konsten och musiken.

Men sedan blev det två block med George Shirley personliga favoriter, stycken skrivna av afroamerikanska kompositörer. Första blocket bestod av fyra kompositörer som hade gemensamt att ha varit mångsysslare, ägnat sig åt jazz, klassiskt och kyrkomusik, med mera. Det märktes också på sångerna, som på ett sätt låg nära romanstraditionen, men som samtidigt tangerade flera andra sångstilar, vilket gjorde dem vokalt svårbemästrade.
Här visade George Shirley hela sin mästerlighet. Han har hunnit bli över 80 år, och rösten har naturligt nog inte samma omfång längre som tidigare – även om det finns mycket pipa kvar! Men en suverän teknik sitter kvar, och rösten har en värme och en nyansrikedom som bara erfarenhet kan skänka.
George Shirley avslutade med en cykel spirituals, skrivna av hans stora idol Roland Hayes, och nog märktes det att dessa sånger hade en speciell plats i hans sångarhjärta. Han framförde dem med en känsla och övertygelse som förförde publiken, och gav extra strålglans åt en magisk kväll.


Utan tvekan en av Operafestivalens stora höjdpunkter.

söndag 8 april 2012

Opera åt folket


Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.
Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.
Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.
Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.
Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.
– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.
– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.
Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.
Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.
Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.
En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.
Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!
Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.
Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:
– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

torsdag 17 december 2009

Un bel dí vedremo...stava Giuseppe Verdi korrekt!


BOK
Opera! En handbok
Nina Krohn & Per Olav Reinton
Övers: Elsie Formgren och Sten Sundström
Optimal Förlag

Opera är musikteater, men fokus ligger utan tvekan mest på musiken, och då framför allt sången. Och föralldel, handlingen i många operor är inte mycket mer än töntig fars med dramatiska förtecken, vars enda syfte är att vara ett ramverk för härlig musik och underbara arior.

Men operakonsten har också genom historien varit upptagen med att undersöka viktiga mänskliga problemområden. Många operor innehåller åtskilligt med politiskt sprängstoff.

Det är därför en välgärning att två norska journalister har sammanställt en handbok med sjutton av operahistoriens största verk. Läsaren får bekanta sig med varje operas tillkomsthistoria och kompositörens biografiska uppgifter, det bjuds på en generös genomgång av handlingen och dessutom diverse kuriosa, bland annat vad Nietzsche ansåg om Wagner - filosofen älskade opera, men han älskade inte Wagner.

Boken innehåller dessutom en mycket användbar ordlista över operatermer.

Oumbärlig i hyllan hos varje sann operavän.