Mannaminne måste bevaras – stor enighet vid nationell diskussion i Stockholm

Arbetet med att säkra Mannaminnets framtid fortsätter. Kramfors kommun, Region Västernorrland och Länsstyrelsen bjöd in politiker, akademiker och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till en workshop i Stockholm. Det blev bra och intressanta diskussioner som flera av deltagarna ser som ett första steg mot att nå konkreta resultat.

-          Det var en inledning av en dialog på nationell nivå, och naturligtvis måste den fortsätta, det kom många kunniga inspel, och det var verkligen ett fall i rätt riktning, säger kommunalrådet (S) Jan Sahlén.

Kramfors kommun, i likhet med regionen och länsstyrelsen, ser ett stort värde i Mannaminne, både som konstnärlig installation och som besöksmål. Därför är det viktigt att beskriva och definiera, och att värdera konstnärskapet, för att kunna ta ställning till Mannaminnes karaktär och bestämma om det har ett nationellt intresse.

Läs hela texten i Allehanda.se

Med en fabriksbyggnad som utgångspunkt – andra konstsommaren i Vännersta

2017 startade konstprojekt Fabriken som ett samarbete mellan Myller kultur & händelser och Nordingrå Konstnärsverkstad. Det resulterade i en första utställning och det nya Galleri Lokal 1. Byggnaden där galleriet ligger, kallas för fabriken i folkmun och finns bakom den gamla butiken i Vännersta, Nordingrå. Nu är det dags för projektet Fabriken; andra sommaren.

Det är fortfarande själva byggnaden som utgångspunkten. Genom att förhålla sig till huset, dess form och utformning, dess historia och dess innehåll, bevarar och utvecklar konstnärerna ett kulturarv.

Förhållningssätten är högst individuella och lika många som utställande konstnärer. Det som går igen hos alla, är att man använder sig av byggnaden och delar av dess innehåll som en del av de konstverk som presenteras.

Läs hela texten i Allehanda.se

Magnifik dödsmässa sattes upp i Nordingrå kyrka

Mozarts Requiem tillhör musikhistoriens mest spelade verk. Den är ett stycke fantastisk musik, dessutom kastar dess tillkomst och genomförande ett dramatiskt ljus på Mozarts intensiva liv och förtidiga död.

Läs hela texten i Allehanda.se

Anders Åberg in memoriam

Anders Åberg är död. Han avled tisdag mot idag i sviterna av en hjärtinfarkt. Det är som om världen stannat upp för ett ögonblick. Sedan kommer insikten att så mycket finns kvar, och kommer att finnas länge.

Här på hemmaplan förknippas Anders framför allt med Mannaminne. Ett galet, omöjligt projekt, skapat mitt ute i ingenstans, det vill säga i Häggvik i Nordingrå där han kom att bo i över 30 år, av en utböling från Stockholm (från början tillsammans med en annan utböling, Dag Wallin). En unik konstinstallation, en säregen skapelse, som är så mycket på en gång: mötesplats, utställningslokal(er), friluftsmuseum, och kanske främst ett minnesmärke över den tid från vilken vi kommer, och som ställer frågor om vart vi är på väg.

Läs hela texten på: Allehanda.se

Bild: Torromfilm/Solveig Nordlund

Konstlotteri för en framtid på Kiörningsgården

Det anrika pensionatet Kiörningsgårdens förvandling till vitalt konstnärshus har tagit ett stort kliv framåt. Arbetet för att skapa en plats som erbjuder tid och rum för kulturarbetare kräver mycket – inte minst pengar. Ett rejält tillskott ordnades genom lördagens konstlotteri.

16 konstnärer har skänkt verk, 15 tavlor och en skulptur, till lotteriet. De flesta är från Nordingrå, många välkända från den årliga Konstrundan, utan två från Härnösand. Ett särskilt konstverk var en tavla av Thage Nordholm, donerad av hans änka Margareta, en fin erkänsla från hennes sida av Kiörningsgårdens kulturgärning.

-          Det har varit kul att ringa konstnärer för att få loss konstverk till lotteriet, det är så många som tror stenhårt på den här idén, säger Matteus Westin från föreningen Kiörningsgårdens vänner, som äger det bolag som ska driva pensionatet.

Varje lott kostade tusen kronor, om man inte köpte flera för då rabatterades priset. Målet var att sälja för 50 000, och det uppnåddes med råge. 102 lotter såldes till ett sammanlagt värde av 62 500 kronor.

Knappt 50 personer köpte lotter, dessutom några lokala företag, och kommunens största politiska parti.

Evenemanget började med vernissage för de skänkta verken, sedan blev det fika, pysselhörna för barnen, husesyn och underhållning av Nordingråbon Andreas Franzén.

Förväntningarna var höga när det blev dags för utlottningen, oddsen var mycket goda, ungefär en på sex, och det blev många glada vinnare.

Hela behållningen från lotteriet går till en grundplåt för nödvändiga reparationer och renoveringar. Närmast är det en pelletsbrännare som ska betalas.

Kulturens villkor är förvisso tämligen krassa ibland.

Renoveringen syftar inte till någon lyxstandard, den unika pensionatskänslan ska bevaras så långt som möjligt, och huset ska få lov att berätta sin egen historia.

I maj drar säsongen igång, och då hoppas man kunna fylla huset med fullt betalande turister, givetvis till rimliga priser.

Samtidigt ska Kiörningsgården utvecklas till ett konstnärshus som erbjuder arbetsro för olika kategorier av kulturskapare.

Birgit Dahlgren som har drivit pensionatet i drygt 40 år, och nu donerat sitt livsverk till konsten, kunde tyvärr inte vara med men hennes närvaro kändes inte desto mindre högst påtagligt under hela kvällen.

Konstens vecka i Nordingrå

Konstens Vecka är en riksomfattande konsthändelse som äger rum vecka 40 varje år. En ”nationell samlingsutställning” arrangeras över hela Sverige. Ett konstgalleri från vårt område som deltar i Konstens vecka är Millenium Art i Åsäng i Nordingrå.

Det är en månghövdad skara som ställer ut i det säregna huset i Åsäng under veckan. Förutom galleristen själv, Kethy Bjesse, är det tre konstnärer som är mer eller mindre knutna till galleriet sedan tidigare: Agneta Eriksson Hildén, Kent Royson Karlsson och pseudonymen Marlon.

Dessutom finns ett par verk av Wilawan Saowang som ställde ut på Millenium Art i somras.

De nya namnen är tre till antalet.

Maria Tjärnström från Kungsgården är förmodligen välbekant för konstpubliken i Ådalen, hon har haft en flera utställningar här de senaste åren. Det är akvarell som gäller, och det är glädjande att notera att Maria vågar bredda sitt register, dels med nya motiv, men också med djärvare färger, som i det fina landskapet med titeln Oppi backen.

John Erik Berg från Härnösand men bördig från Örnsköldsvik är en självlärd skulptör, med en lång yrkesbana som stenhuggare bakom sig. Han arbetar gärna med material som granit, skiffer, carraramarmor och älvdalsporfyr, men även trä. Hans skulptur är tydligt inspirerad av den antika Egypten. Trots materialets ofta massiva karaktär lyckas han få fram ett inre ljus hos sina figurer.

I ett helt annat format arbetar Anita Berg från Lungsjön i norra Ångermanland. Små filigranfigurer i stengodslera, i skiftande positioner med olika kroppshållning markerar de varierande relationer till varandra och sin omgivning. Konstnären själv kallar det för ”Ett utvecklande av lyssnandet i olika kontexter”, och det är onekligen en konst som bygger på knappt förnimbara nyanser, precis som de små lerfigurerna.

En bra berättelse behöver inte vara sann, det räcker om den är bra

Mannaminne fylldes under helgen med berättelser. Det bjöds på föreställningar med poesi, musik och sång, myter och sagor, men också workshops. Berättandet är en egen konstart som kräver stor skicklighet och avancerade tekniker.

-          Utan berättelser finns det ingen historia, och utan sin historia är människor dåligt rustade för livet, säger Margareta Bergvall från Murberget.

Hon höll i ett samtal på temat Berättelser från bygderna. Det utgick ifrån utställningen på Murberget Destination hembygd (pågår till den sista oktober) där berättelser baseras på olika utställningsföremål. Varje objekt berättar en historia som kommer oss mer eller mindre nära.

Perspektiven vidgas när den lokala hembygden möter nyanlända invandrarkvinnor. En födslostol, som kan vara så gammal som någon gång från 1700-talet, känner flera mycket väl igen. Däremot har de inte en susning vad en släde är för något och vad det kan användas till.

För Anita Jacobson från Stöde som är estradpoet är berättelser levandegörande av ord.

-          Ord fylls med kropp, säger Anita.

Men det är också ett sätt att nå ut till en annan människa. Att berätta är en form av kommunikation, både i rummet och över tiden. Ofta sker det som samtal, men det finns lika många sätt att berätta på som det finns människor. För Anita är det estradpoesi, där dikten och framträdandet är lika viktiga, de kompletterar och förhöjer varandra.

Vad är det då som gör en bra berättelse? Till att börja med: den behöver inte vara sann, det räcker om den är bra.

För Anita är det viktigt att berättelsen berör, att den når in, som hon säger, och engagerar.

-          Äkthet och närvaro! säger hon.

Och Margareta fyller i att det krävs en överraskning, det oväntade.

Det är tredje gången som Berättar- och Teaterfestivalen arrangeras på Mannaminne.

-          Det är en fantastisk miljö, tänk att få berätta i ett konstverk, säger Mia Tejle från medarrangerande Amatörteaterns Riksförbund.

Hon är mycket glad med allt stöd som festivalen har fått, och nöjd med publiktillströmningen under helgen. Det finns en stark förhoppning att festivalen ska fortsätta gästa Mannaminne många år framöver.

Årets festival bjöd på flera berättarföreställningar, en teaterföreställning, musik med Noratrion, berättarstuga, och givetvis berättade Anders Åberg, med sin sedvanliga humor och mustighet om Mannaminne.

Själv hamnade jag på en workshop med länsregissören Iso Porovic om Scenisk gestaltning. Det handlade mycket om kroppsspråk, och jag lärde mig att inte mindre än 92 procent av mänsklig kommunikation sker med röst och kropp. Bara åtta procent är verbal.

Det blev en synnerligen snöplig sorti för en ordfetischist till skribent.

Spännande resa genom barockmusikens värld

Även om Operafestivalen har Härnösand som sin hemmabas, och årets tema är fransk romantik, drar man sig inte för att bredda innehållet och skifta spelplats. På söndag kväll besökte festivalen Nordingrå kyrka med ett mycket fint barockprogram.

Publiken bjöds på en spännande resa genom barockmusikens värld, från tidiga kompositörer som Francesco Cavalli och Salamone Rossi vilkas musik har fortfarande en stark prägel av hovunderhållning och en efterklang av medeltid. Vidare över den mogna barockens mästare som Monteverdi och Purcell till senbarockens stora: Händel och Bach, där vi redan är på tröskeln till romantiken.

För sången stod en trio som redan hade presenterat sig på bästa möjliga sätt under festivalens inledningskonsert. Zachary Wilder sjöng mycket om kärlek, både lycklig och olycklig, och det passar utomordentligt för hans varma, lyriska tenor.

Sopranen Sophie Junker bjöd än en gång på charmerande uppvisning av toner lika höga som vackra.

Men den som kanske imponerade mest denna gång var mezzosopranen Emelie Renard, inte minst hennes framförande av de mycket krävande ariorna ur Händels Lucrezia. Hennes klangfulla mezzo förmedlade skickligt så mycket känslosam dramatik, med ett brett vokalt och emotionellt register från sorg och bitterhet till vrede.

Bäst till sin rätt kom sångarna när de uppträdde tillsammans, först i flera fina duetter, och framför allt i den avlutande kantaten av Bach som framfördes av alla tre.

Musikackompanjemanget sköttes av den virtuosa pianisten Mutsumi Moteki, men denna gång hanterade hon inte piano eller flygel utan cembalo.

Det är ett märkligt instrument, till utseendet som en miniatyrflygel, nära släkt med spinett och virginal, och mycket svårstämt. Klangen ligger helt rätt med barockens musikaliska särprägel.

Det är ett mycket dyrt instrument, och under franska revolutionen ansågs den som en symbol för den depraverade aristokratin, och den brändes på regelrätta cembalobål!

Tidigare under veckan hade operafestivalen besökt Sundsvall, Ytterlännes gamla kyrka och bergrummet vid Höga kusten-bron.

Festivalen fortsätter hela nästa vecka, mestadels i Härnösand, men hinner med besök i Sundsvall och Själevad.

Panflöjt med livsglädje och vemod

Panflöjtvirtuosen Dana Dragomir är en ofta sedd gäst på våra breddgrader. Hon drar alltid storpublik, och söndagens konsert i Nordingrå kyrka var inget undantag.

Dana bjöd på en välavvägd och publikfriande – i ordets bästa mening – musikblandning. Hon började med Joaquín Rodrigos klassiska gitarrkonsert, och skapade direkt den rätta stämningen. Sedan fortsatte det med rumänsk folkmusik, tempostark, med ett smittande uttryck av livsglädje, men också med ett stänk av vemod.

Den rumänska folkmusiken ligger Rumänienfödda Dana Dragomir varmt om hjärtat och återkom flera gånger under kvällen.

Det saknades inte heller svensk folkmusik, i dess moderna tappning, det blev Koppången av Per-Erik Moraeus, den äldste av bröderna.

Sedan följde filmmusik av Ennio Morricone, bravurarian Nessun Dorma ur operan Turandot, Leonard Cohens Halleluja, en ABBA-medley, Amazing Grace och Andrea Boccelisnyftaren Time to say goodbye.

Mycket spretigt förstås, men det är samtidigt ett musikval som låter instrumentet och musikern stå helt i förgrunden.  Det ger också på ett enastående sätt prov på panflöjtens enorma potential och dess musikaliska bredd.

Det är ett märkligt instrument, panflöjten. Ett av världens absolut äldsta instrument, består av 22 bamburör av olika längd, utan några som helst hjälpmedel i form av munstycken eller klaffar. Här gäller det verkligen att blåsa rätt!

Panflöjten har fått sitt namn efter guden Pan, en märklig figur i den grekiska mytologin. Han associeras till skog, fält och herdar vilket gör honom till ett harmoniskt och nästan idylliskt väsen. Men han är också musikern som inte står Apollon efter, och han förlorar sig ofta i sin musik. Hans följeslagare är satyrer, som ingår i Dionysos, fruktbarhetsgudens, orgiastiska följe.

En sammansatt dubbelnatur alltså, och detsamma kanske kan sägas om hans instrument, panflöjten. Dess uttryck ligger i hela spännvidden av känslor och toner, från de lugnaste till de vildaste, från de sprött nyanserade till de våldsamt kraftfulla.

Och det krävs en virtuos av Dana Dragomirs kaliber för att till fullo kunna tillvara panflöjtens register i hela dess vidd.

Dana ackompanjerades på piano av Mathias Hellberg, följsamt men inte utan en distinkt personlig prägel.

Filmfestival i Höga kusten med hög konstnärlig kvalitet

Inget glitter och glamour men desto mer av konstnärlig kvalitet. Höga kusten filmfestival invigdes i fredags på Mannaminne under avspända former. Festivalens tre dagar hade ett jämnt flöde av besökare, och arrangören Jonatan Brixel Petré kunde andas ut på söndag kväll och nöjt konstatera:

-          Allt var bra.

Han berättar att det fanns en viss oro om det skulle finnas tillräckligt intresse för kortfilmvisningarna, men farhågorna visade sig vara obefogade. Inte helt oväntat var det långfilmerna som lockade mest publik. Den största publikmagneten blev den bulgariska långfilmen Losers.

Det var knappast en överraskning. Filmen vann tidigare i år Bulgariens motsvarighet till Guldbaggen, och på festivalen i Nordingrå tog den storslam, som bästa långfilm och bästa festivalfilm.

-          Filmen är otroligt välregisserad, säger Jonatan.

Losers handlar om en grupp ungdomar i en liten stad, och de flesta skådespelare är tonåriga amatörer. Filmen hade sin Sverigepremiär på festivalen i lördags, och nu hoppas man att kunna hitta en distributör som kan visa filmen på svenska biografer.

Jonatan Brixel Petré var nöjd med hela festivalen. Mest nöjd var han med att så många regissörer från olika länder besökte festivalen. Det kom filmfolk från Australien, Iran, Frankrike, Belgien och Finland.

-          De hade en fantastisk helg här, säger Jonatan.

En filmfestival är en viktig mötesplats för alla som håller på med film, och det var därför glädjande att det dök upp folk från flera av länets filmstudion och naturligtvis representanter för Film i Västernorrland.

Det fanns även ett par lokala inslag under festivalen. Solveig Nordlund från Ry var festivalens hedersgäst, och hennes kortfilm Hemmet inledde filmhelgen på Mannaminne.

Hamed Alizadeh står visserligen i festivalkatalogen som regissör från Afghanistan, och filmen Check Point (finns att se på youtube) som visades på söndag är mycket riktigt gjord i Afghanistan, men Hamed bor numera i Kramfors.

Nästa år planerar Jonatan Brixel Petré att ha en särskild sektion för film från Västernorrland, det gäller både kort- och långfilmer.

Så fort årets festival var till ända började arbetet med nästa års filmfest.

-          Det viktigaste är att vi kunde bjuda på så mycket högkvalitativ film som aldrig visas annars. Och nästa år blir det ännu bättre! säger Jonatan.

Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.

En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen

Filmfestival med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck

På fredag startar den första upplagan av Höga kusten Filmfestival på Mannaminne. Festivalgeneralen, initiativtagaren, filmmakaren, med mera, Jonatan Brixel Petré, har lagt ner närmare två tusen timmar på att alla bitarna ska falla på plats. Men han betonar att det har varit ett roligt och stimulerande arbete.

-          Kul att få jobba med något annat än sig själv, säger Jonatan.

Han har läst teoretisk filosofi på universitet och skrivit en uppsats om kunskapsteori. På min fråga varför han började göra film svarar han att han faktiskt inte vet, ”jag började bara”.

Han gjorde sin första film 2008, det var en 15-minuters spelfilm. 2011 påbörjade han studier i filmregi vid Konsthögskolan i Hamburg, där en av lärarna är legendaren Wim Wenders. Han håller på som bäst att bli klar, och ska snart presentera sin examensfilm, en långfilm med manus som bygger på en novell som han har skrivit själv.

Idén till filmfestivalen kommer från flera olika håll. Jonatan har tillbringat sin barndoms somrar i Bäckland i Nordingrå, hans mamma, den inte helt obekanta konstnärinnan Margareta Petré, har sina rötter där, och han känner sig väl hemma i Höga kusten. Och eftersom Margareta har en utställning varje sommar vill han också ha något eget att visa upp. Till exempel en filmfestival.

En annan impuls fick Jonatan genom sitt flitiga resande på olika filmfestivaler runt om i världen. Många gånger tyckte han att kvalitén var tämligen undermålig. Ofta var det de små festivalerna på mindre orter som höll hög klass.

-          Då var beslutet enkelt: en filmfestival i Nordingrå, på Mannaminne, med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck, säger Jonatan.

Festivalen pågår under tre dagar, fredag till söndag. Varje kväll visas en långfilm, det blir i tur och ordning: Expedition Sweden, Sverige, Losers från Bulgarien och Paranoid Girls, Spanien.

Lördag och söndag bjuds det på kortfilmsprogram, med ett 30-tal filmer från 20 olika länder från hela världen.

Kortfilmerna beskriver Jonatan som genomgående experimentella, medan långfilmerna präglas mer av en ”striktare dramaturgi”.

På söndag kväll blir det prisutdelning till dels festivalens bästa film, dels bästa film i respektive kategori. Guldkråkan?

Förhoppningen är att festivalen ska vara årligen återkommande.

För mer info om filmfestivalen se: http://hogakusten-filmfestival.com/

Serier om växande klyftor

Mats Jonsson är serietecknaren vars självbiografiska serier utspelar sig huvudsakligen i ångermanländska Bollstabruk, en liten industriort strax utanför Kramfors. Nu under sommaren har Mats utställning på hemmaplan, i alla fall nästan, det är på Mannaminne i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten.

Mannaminne är ett mycket speciellt ställe, ett friluftsmuseum som är en kulturby, med ett 50-tal hus, dittransporterade eller byggda på plats, från världens alla hörn. I husen finns föremålssamlingar och hålls utställningar och konserter.

Mannaminne skapades av konstnären Anders Åberg, och nyligen hade han och Mats en utställning tillsammans i Stockholm. Två konstnärer från olika generationer som har gjort en motsatt resa, Anders är stockholmaren som flyttade till Ådalen, Mats ångermanlänningen som flydde till storstaden så fort han var klar med gymnasiet.

Utställning på Mannaminne är en utvidgning av de serier som Mats visade upp i Stockholm.

Bildsekvenserna börjar med skylsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!

Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.

-          Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.

Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.

Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta mot utvecklingen i Midsommarkransen där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet.  Det gamla förfallna industriområde där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.

Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?

Mats menar att det finns en enorm spricka mellan stad och land, som växer hela tiden. Klyftan är lika mycket ekonomisk som kulturell.

-          Globaliseringsprocessen i kombination med internet och billigt flyg har kopplat ihop medelklassen med världen, samtidigt som det har avskärmat den från resten av Sverige. I Stockholm har man dåligt koll på Sverige, och huvudstaden hör mer ihop med andra storstäder i Europa och världen än sitt eget land, säger Mats Jonsson.

Han är orolig att det som en gång var en gemensam offentlighet är på väg att lösas upp. Det är sällan – om någonsin – som medelklassen i Stockholm ser resten av Sverige ”poppa upp”. I förlängningen hotar att nationalstatens kontrakt sägs upp av storstäderna – där makten och pengarna finns.

Mats är rejält arg på kulturmedeklassens bristande insikt om sin egen priviligierade ställning. De serierna som är nya på utställningen på Mannaminne handlar just om det.

Resten av utställningen kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.

Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.

-          Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den, säger Mats Jonsson.

Han jobbar också med en större verktygslåda, och blandar bild med text, seriestripparna får skiftande former, och han använder olika typsnitt.

Med sina dubbla – och allt som oftast ambivalenta – perspektiv, med ett ben i Ådalen och ett i Stockholm, förskräcks Mats av hur skillnaderna växer och antar allt mer groteska dimensioner.

-          I Midsommarkransen planeras det för en 70 våningar hög skyskrapa, i Bollsta gläds man åt att ett gatukök har rivits, säger Mats.

Mats Jonssons serieskapande har alltid varit politiskt, men oftast på ett ganska lågmält sätt. De nya serierna däremot är mycket mer politiska med tydliga och konkreta ställningstaganden, fränare, mer rakt på, ”mer Agitpropp”, som han själv uttrycker det med ett ironiskt leende.

-          När jag fick barn drabbades jag mer påtagligt av samhällsutvecklingens avogsidor, med privatiseringar och nedskärningar, jag kunde se direkt hur den nyliberala politiken påverkade vardagen, säger Mats.

Samtidigt kom det en våg av politiska serier med bland annat Liv Strömquist och Sara Granér, vilket naturligtvis påverkade och inspirerade.

-          Och det kanske är så nu att man måste skrika högt för att höras, säger Mats.

Utställningens huvuddel är en serie som publicerades för drygt ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till augusti nästa år.

Boken ska bestå av tre delar: en om Midsommarkransen där han bor nu, en om Bollsta där han har sina rötter, och ytterligare en är tänkt som en journalistisk undersökning av problematiken kring stad och land, varför det blev så här och vad kan man göra åt det.

-          Oddsen är manipulerade till storstadens fördel, och jag vill förstå skevheten i systemet, säger Mats Jonsson.

Texten har tidigare publicerats i Flamman.

Louise Hoffsten förtrollade publiken på New Orleans-festivalen

New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienterad musik. Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun, country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under helgen uppskattas det nya upplägget.

Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.

Principen för årets program var mycket enkel: publiken skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.

Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in i någon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelar förvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspiration från bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.

Vilket egentligen är högst tacknämligt för festivalens uttalade syfte att vara allt mer gränsöverskridande.

Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, med anspråkslös framtoning, uppbackad av ett gediget komp, gjorde en bejublad succé.

Många av banden från fredagen återkom under lördagens program.

'

En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.

Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunkt var Louise Hoffsten.

Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt, inte ens inför en storpublik utomhus.

Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga att skapa stämningar. Rolig är hon också.

Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte att gå upp.

Operafestival med allsång, mat och hederskultur

Åter igen hördes det ljuva toner i Nordingrå. Fjärde upplagan av Höga kusten Operafestival bjöd på nya inslag, barnaktiviteter, allsång(!) och en operaföreställning. Varje kväll var det så gott som fullsatt.

Det började på onsdag med aktiviteter för barn på Mannaminne. Först en specialskriven föreställning för Höga Kusten Operafestival, av och med Hillevi Berg Niska och David Hormábazal Cortés. Sedan följde en workshop för barnen, vilket var helt nytt för i år.

En nyhet var också torsdagens allsång på Järnsta kafé. Det blev en stor succé. Det var fullsatt och publiken kunde sina operahits väl.

-          Nordingråborna sjunger mycket bra, konstaterade festivalgeneralen Astrid Robillard.

Tydligen tacksamt att för en gångs skull få komma ut ur duschen och få sjunga för full hals.

På fredag var så dags för mat och musik på Mannaminne, ett sedan tidigare år uppskattat inslag. Förra året var det ett norskt tema, i år var det finskt, det finns ju en koppling till Mannaminnes satsning på ett hotell i finsk stil.

Dessutom bor Viktor Olausson, en av arrangörerna och tillika musiker, lämpligt nog i Vasa, och han hade med sig en hel finsk kör därifrån.

Det blev Sibelius och mycket finsk nationalromantik under kvällen. Och även här blev det spontant allsång.

-          Det gick inte att få tyst på dem, säger Astrid Robillard med ett skratt.

Festivalens kulmen var på lördag med en föreställning av Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni i Nordingrå kyrka. Operan är även känd i Sverige under namnet På Sicilien. Det är en timmeslång enaktare (som egentligen är en kort tvåaktare), och för många kanske bekant från filmen Gudfadern III (för övrigt det enda positiva som kan sägas om den filmen).

Tonen anges redan i uvertyren, det är romantiskt värre, starka känslor driver människor till våldsamma handlingar, det är sviken kärlek, otrohet, hämnd och svartsjuka. Så kallad hederskultur för inte så länge sedan och inte så långt härifrån.

De bärande rollerna sjungs av Mikael Stenbaek, en jättefin tenor med lika mycket styrka som värme och svärta i rösten, och Christine Sjölander, en mezzosopran med rötter i Stöde men numera bosatt i England. Hon agerar säkert och har ett bra register, som gör sig bäst i starka känslor.

De mindre rollerna sjungs av Ida Persson, sopran från Junsele, och Andreas Franzén som förenar dramatisk begåvning med en kraftfull baryton.

Men Ådalens sångfågel är ändå Astrid Robillard. Hon har en liten roll, men hon gör så mycket av den, och drillar fram de mesta underbara toner med en lätthet som kan få en operaälskare att falla i gråt.

Orkestern var i år förstärkt med en tvärflöjt, och dessutom en dirigent från USA. Niklas Tamm studerar nämligen i Michigan. Han tyckte att Höga kusten var avgjort vackrare.

En eloge också till kören, tillfälligt sammansatt för festivalen.

Till hösten finns det planer på en permanent operakör, och Astrid Robillard uppmanar intresserade att höra av sig.

Det finns redan nu långt framskridna planer för nästa års festival, som kommer bland annat innehålla ännu fler inslag för barn.

Festivalen avslutades på söndag med en konsert i Nordingrå kyrka med operans klassiska pärlor.

Särpräglad konst från Marocko

Hans tavlor är som våldsamma utbrott av färger och former. Stilen verkar välbekant och ändå helt egen. Mohamed Elkhabals utställning på Mannaminne bjuder på en högst särpräglad konst.

Elkhabal kommer från Marocko och tillhör folkgruppen sahrawier. De är ursprungsbefolkningen som lever i utkanten av Saharaöknen i Västsahara, Marocko, Algeriet och Mauretanien. De har en historia som nomader, är arabisktalande och sunnimuslimer.

Bildkonsten bland traditionella, rättrogna muslimer är om inte direkt förbjuden så satt på undantag, det gäller framför allt avbildning av levande väsen, främst människor, något som anses förbehållet gud. Samma fenomen finns för övrigt bland ortodoxa judar.

Mohamed Elkhabals ohejdbara uttrycksbehov har därför gett honom en marginaliserad ställning i det traditionella samhället och han betraktas av många som lite eljest.

Han är autodidakt. Det är tydligt att han har sett en hel del västerländsk konst och påverkats av det, inflytandet av Picassos kubism är direkt slående. Men han är ingen exotisk epigon, hans stil är helt och hållet hans egen.

Han målar på tyg, det kan vara damast, linneduk eller silke, ofta återanvänder han gamla kläder. Dukarna spänns på ramar tillverkade av spillvirke.

Dukarna används maximalt, Elkhabal målar både på höjden och på bredden, motiven är olika beroende på vilken ledd han arbetar på. I nödfall målar han också på baksidan av duken.

Tekniken är oftast akryl, men Mohamed Elkhabal utvecklar egna ingångar även här, på en tavla har han blandat in sand i färgen, och skapat ett speciellt lyster på det sättet, dessutom använder han mycket henna, inspirerad av sin fru som är hennamålerska.

Färgrikedomen är överväldigande, och speglar i mångt och mycket det sahrawiska samhällets egen brokiga färgprakt. Tänk på det nästa gång ni säger ”Det är öken”.

På samma sätt finns det en mångfald av motiv, de kan betraktas från olika håll, och skapar flera uttrycksnivåer av tolkningar och upplevelser.

På varje tavla återfinns en detalj av en kamel – det utrycket det goda i tillvaron, och det kontrasteras av en bit av en reptil – det onda i tillvaron, och tillsammans bildar de en livets balans.

Utställningen pågår till den 14 augusti.

Thage Nordholm på tioårsjubilerande Orsta ateljé

Ateljé Orsta i Nordingrå firar tioårsjubileum. Sommarens första utställning mönstrar Nordingrås främste konstskildrare den store koloristen Thage Nordholm.

Carin Hedlund som driver galleriet har sina rötter i Jättesta i Kramfors. 1970 efter gymnasiet flyttade hon till Umeå för studier och blev kvar där. Men hembygden gjorde sig ändå påmind, och 2005 köpte hon ett hus i Orsta i hjärtat av Nordingrå.

-          Det var faktiskt mest en slump, säger Carin.

Till huset hörde ett gammalt stall, och det var ganska naturligt att göra om det till ett galleri. Carin Hedlund har alltid inte bara varit konstintresserad utan också målat själv. Hon fick mycket uppmuntran av grannen från Jättesta och tillika bildläraren den fine landskapsmålaren Nils Gunnar Johansson.

Första året, det var alltså för tio år sedan, ställde Carin ut sina egna verk.

-          Jag hade en mycket liten skylt vid vägen, vågade knappt berätta att det var konstutställning här, berättar Carin Hedlund.

Responsen på hennes akvareller med gamla Kramforsmotiv blev överväldigande. Numera är Ateljé Orsta etablerat, och konstnärer från när och fjärran hör av sig för att få ställa ut här. I år visar 13 konstnärer sina verk här under sex sommarveckor.

Vedboden vägg i vägg med stallet har också häromåret gjorts om till utställningslokal.

Idén att fira tioårsjubileet i Nordingrå med en utställning med den store Nordingråkonstnären var egentligen helt självklar. Saken var inte sämre av att Carin har en hyggligt stor samling av Thage Nordholms verk, som hon har samlat på sig under drygt 20 år.

27 tavlor av Thage finns med på utställningen. Mycket motiv från Höga kusten och Nordingrå förstås, men även annat. Extra roligt är att det förutom litografier också finns med både oljor och akvareller.

Ovanligt många med människor på, vilket förekommer relativt sällan på Thages tavlor. Särskilt iögonfallande är ett kvinnoporträtt, jag tror i alla fall att det är en kvinna, figuren har starkt androgyna drag, med överskriften ”Med tack från Thage” och konstnärens signatur i övre högra hörnet!

Intressant är också de verk som förenar landskapsmåleri med skildringar av arbete, och som tematiskt, men i viss mån även estetiskt, närmar sig socialrealistisk stil i Amelins anda.

En utställning ni inte får missa!

Thages tavlor finns hela sommaren på galleriets övervåning. Samtidigt pågår flera utställningar i "vedboden".

SOMMARUTSTÄLLNINGAR 2016

ATELJÉ ORSTA

2-8 juli              Thage Nordholm

                         Johan med skägget, Holmlund

9-15 juli            Kristina Wålsten, textil

                          Carin Hedlund, akvarell

16-22 juli          Stefan Evensson, naturfotograf

                          Marol Art, konst på textil och kläder

23-29 juli          Margareta Andersson Hjort, keramik, skulptur, serier

                         Gunilla ”Tekla” Dahlin, akvarell

 30 juli-5 aug    Lena Gunnarsson, akryl

                         Rola Hamza, akryl

6-12 aug           Maria Tjärnström, akvarell

                         Monica Bohman, akvarell

                         Carin Hedlund, akvarell