I de illa berördas land eller vem är rädd för humor

”Är det sant att Ni samlar på vitsar om Er? lär Churchill ha frågat Stalin vid något tillfälle. ”Nej”, svarade Sovjetledaren med ett kyligt varggrin, ”jag samlar bara på dem som berättar vitsarna.”

Makten är alltid rädd för humorn. Den sliter av falskhetens mask och skingrar lögnens dimslöjor. Att berätta politiska vitsar i diktaturer är förenat med livsfara, ändå tar många risken.

Den politiska satiren är frihetens livsluft, den är ett sylvasst stick som punkterar politikens uppblåsta fasad, den förlöjligar småaktighet och hånar hyckleri och dubbelmoral.

Satiren prövar gränser, den är det fria samtalets lackmustest.

Och humorn utjämnar oddsen mellan de styrande och de styrda, den går nämligen inte att förvara sig emot, det enda som kan göras är antingen att ta till förtryck i olika former eller att så att säga motbevisa skämtaren genom gediget politiskt arbete.

Allt som oftast väljs det förstnämnda.

Diktaturer hatar humorn och förföljer den med drakoniska åtgärder.

Men också i demokratins skymningszon finns en rädsla för humorn. Polens starke man Jaroslaw Kaczynski ville stämma en tysk blaska som i en satirisk text kallade honom för potatis. Turkiets president Erdogan har inlett rättegångar mot mer än 1800 personer som anses ha förolämpat honom.

Nu sällar sig ett par socialdemokratiska landstingspolitiker från Västernorrland till denna illustra skara. De har varit på Skulefestivalen där Jacke Sjödin tillät sig att skämta om nedläggningshotet mot Sollefteå sjukhus. Enligt Jan-Olov Häggström (S), vice ordförande i landstingsstyrelsen, har många landstingspolitiker som var på plats blivit ”otroligt illa berörda” av att Jacke kallade dem för ”puckade”, att det blev ”så personligt” när landstingsdirektören pekades ut.

Häggström sekunderas av partikollegan Monica Fällström som är både bekymrad och ledsen att Jacke raljerar och använder enbart känslomässiga argument, och att politiker har ingen chans att förklara och försvara sina beslut.

Jacke Sjödin späder på politikerföraktet!

Och så kan vi inte ha det, att en konferencier under en musikfestival dristar sig till att kommentera politiska beslut med raljerande och emotionella argument som politikerna inte får bemöta går inte för sig, det kan på sikt hota själva demokratin.

Därför vill jag framföra några anspråkslösa förslag hur vi kan komma till rätta med detta problem.

Enklast vore väl om berörda politiker kunde få chansen till replik. Så fort Jacke säger något dumt om våra landstingspolitiker så vips, upp med Häggström eller Fällström på scen så att de kan försvara och förklara.

Tillvägagångssättet bör rimligen gälla alla kategorier som kan tänkas bli utsatta för orättvis kritik.

Om arrangörerna anser att det blir opraktiskt och alltför tidsödande kan de alltid själva se till att Jackes manus inte gör någon illa berörd och är rakt genom rationellt och sakligt.

I den händelse arrangörerna saknar vilja eller förmåga kan man istället anlita en nordkoreansk konsult som tar hand om saken.

I Nordkorea är de nämligen mycket duktiga på att se till att inga politiker eller tjänstemän blir personligen utpekade, illa berörda eller bemötta med enbart känslomässiga och raljerande argument.

I Nordkorea skämtar man inte, där gör politikernas sig själva till allmänt åtlöje.

Och det händer inte bara i Nordkorea.

En mästare på ofriserade tankar

Ofriserade tankar

Stanislaw Jerzy Lec
flera översättare
Ellerströms, 2012

Aforism är enligt Nationalencyklopedin en ”kärnfullt formulerad reflexion eller iakttagelse, gärna uttryckt som ett tänkespråk eller en lärosats.” Aforismens konst är erkänt svår, och aforistikerna få men uppburna. Tänk de La Rochefoucauld, Oscar Wilde eller Nietzsche. 1900-talets mästare inom genren var den polsk-judiske författaren Stanislaw Jerzy Lec.

Hans eget liv var en rik källa att ösa ur för slagfärdigt formulerade tankar. Han var född 1909 i den polska staden Lwów (tyska Lemberg, numera Lviv i Ukraina) i Habsburgmonarkins mångkulturella Galizien. Hans familj var förmögna sefardiska judar, som hade adlats för sina förtjänster för kejsardömet. Hans fullständiga namn var baron Stanislaw Jerzy de Tusch-Letz.

Redan som ung visade han en satirisk ådra. Det berättas att under gymnasietiden lär han på en affisch som uppmanade att lära sig simma ha klottrat ”Varför det? Panta rei.”

Under 30-talet lierar han sig med vänsterradikala kretsar i det nu pånyttfödda men auktoritära Polen, och måste 1936 fly för att undgå arrestering. 1939 när Sovjet intar Polens östra delar, hälsas det i likhet med många andra intellektuella med entusiasm av Lec, som bland annat skriver en hyllningsdikt till Stalin.

”Soluppgång, som brinner i brännugnar,

som stelnar i brospann,

som knyts i kulornas hot,

ett fosterland, som en bikupa om hösten,

en stilla ö i krigets brand

- det är Stalin!”

(min översättning)

Och den inledande aforismen i Ellerströms nyutgåva av hans ”Ofriserade tankar” lyder: ”När ni raserar statyer spara socklarna. De kan komma till användning.”

1941 när Nazityskland anfaller Sovjet fängslas Lec och hamnar i koncentrationsläger, men han lyckas fly därifrån – i tysk uniform! Han kämpar som kommunistisk partisan, och när kriget är över skickas han 1946 till Wien som pressattaché. ”Jag besökte Wien igen. Som jag har förändrats!”

1950 avviker han med sin familj till Israel, men återvänder till Polen efter två år. Han får publiceringsförbud, men situationen ändras drastiskt efter avstaliniseringen efter 1956. Han blir aforistikern och kåsören på modet, hans ”Ofriserade tankar” – i det polska originalet är de okammade – finns att läsa lite överallt, och de upprepas illmarigt av alla. De sammanfattar en hel historisk epok, med den livserfarnes hela visdomsförråd, men har också ett existentiellt klangbotten.

Lec använder hela arsenalen av ordlekar, ordvitsar, paradoxer, dubbeltydigheter, motsägelser, in absurdum-resonemang och halsbrytande metaforer. Hans måltavlor är småskurenhet, trångsynthet, enfald, kryperi, hyckleri och livsfientlighet. Men det finns också en mörk sida hos honom, något som han själv inte är omedveten om, han erkänner utan omsvep att cynism kan i vissa lägen vara den enda värdiga hållningen.

Lec lämnade efter sig mer än 2000 ”ofriserade tankar”, och som han själv skriver ”Jag drar de här ofriserade tankarna i håret.” I Ellerströms lilla bok finns bara ett litet urval, men ändå får både stort och smått plats.

En del är av rykande färsk karaktär. Den här är till exempel riktad till Göran Hägglund: ”Somliga hatar konst. Det är ett framsteg att de kan identifiera den.” Han kommenterar Melodifestivalen, ”Han uttryckte sig så banalt att det bara behöver tonsättas för att bli en hit.”, och bidrar till debatten om klasshatet, ”Varje klass har sin småborgerlighet.”

Jag saknar dock min favorit, ”Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”

Leonard Neuger skriver i bokens förord att Lec är det hebreiska ordet för pajas eller narr, och att Lecs mammas flicknamn var Safrin, som på hebreiska betyder författare. ”För att vara sig själv måste man vara någon.”