Kebnekajse ännu på topp

Första gången jag hörde dem var för 40 år sedan. Det var i proggens Mekka – Sprängkullen i Göteborg. På lördag kväll spelade Kebnekajse på Mariebergsgården utanför Kramfors.

När bandet kom fram på 70-talet stod de för något nytt och revolutionerande. De har lärt en hel rockgeneration att lyssna på låtar som ”Skänklåt från Leksand”, ”Farmors brudpolska” och ”Horgalåten”. Deras syntes av folkmusik och rock var inte bara nyskapande och bildade en helt ny musikstil, det gav också impulser att söka nya korsbefruktningar och vidga gränserna för den moderna rockmusiken.

Det var upproriskt och ”vänster” på sin tid, de räknas ju till proggen, trots att deras musik saknade texter – här störtades minsann inte kapitalet, men det är möjligt att själva den nya mixen uppfattades då som både politisk och radikal.

Tiderna förändras, det rebelliska betraktas idag som etablerat och normalt.

Därmed inte sagt att Kebnekajse har förlorat sin musikaliska udd. Snarare tvärtom, att döma av konserten på Mariebergsgården är de nu bättre än någonsin. Bandet har genom åren spelat sig till en mognad som ger musiken en ny dimension, präglad av en finessrik lekfullhet.

Kebnekajses täta och kompakta sound är mycket medryckande, och det dröjde inte länge förrän dansen tog vid lite varstans i lokalen.

De är ett fantastiskt band live. Till en del beror det säkert på själva musiken, där det finns hela tiden ett igenkänningsmoment, men samtidigt ständigt något nytt. Killarna är riktiga proffs som ger verkligen allt i varje låt.

Mats Glenngård på fiol har alltid varit en favorit, så även frontmannen och gitarrvirtuosen Kenny Håkansson.  Bakom sig har de Göran Lagerberg och Thomas Netzler, både följsamt skickliga basister, Pelle Ekman som verkligen spelar trummor och inte bara slår takten, bredvid honom uträttar Hassan Bah lekfulla underverk på slagverk.

Repertoaren bestod av både gammalt och nytt ur bandets rika låtskatt.

Stämningen var på topp från första låten i ett välfylld Mariebergsgården, och den steg bara högre och högre under kvällen.

Förband var Mr Great Hansson och tillika artistbokaren Anders Högström i ensamt majestät.

Kvinnliga artister på Nyhamn Newport festival

Själva namnet Nyhamn Newport Festival är ett löfte om spännande musikaliska resor som knyter ihop det lokala med det globala. Och även om verkligheten är som alltid en smula mer prosaisk finns det något av det löftesrika i musikfestivalen på Mariebergsgården.

Så också i år, då man än en gång vågade satsa på idel kvinnliga artister.

Kvällen inleddes av lokala coverförmågan Mathilda Litström från Kramfors. Hon har en mycket bra, personlig röst, men bör utveckla sitt sceniska framträdande. Det finns också en del att arbeta med när det gäller repertoaren. Nu blandas det hej vilt utan någon som helst röd tråd. Det är lite som en anrättning med bra ingredienser som inte går ihop med varandra.

Mycket covers blev det, och så fortsatte det resten av kvällen.

Den eminenta duon Anna Stadling och Linda Ström sjöng mest countrycovers. De två bjöd på ett riktigt generöst program.

Anna Stadlings musikaliska förmåga är välkänd, hennes cv med bland annat meriter som medlem i kompband åt Lars Winnerbäck och framträdanden med Helen Sjöholm talat sitt tydliga språk.

Men den som imponerade mest under kvällen i Mariebergsgården var ändå Linda Ström. Hon har eld i rösten, det brinner när hon sjunger, och innerligheten i hennes tolkningar äger en sällsynt äkthet. Det är personligt och engagerat på djupet. Ramseles kvinnliga svar på Totta Näslund.

Bredvid dessa två damer fick gitarristerna Pecka Hammarstedt och Thomas Tjärnkvist tillfälle att briljera.

Änne fler covers, fast i en lite annan tonart, blev det med Ellen Kay, bandet med bas i Västerås, men där flera av medlemmarna har rötter i Ådalen, bland annat sångerskan Ellen Krantz.

Bandets namn ger för resten associationer till den tidiga feministikonen Ellen Key, kopplingen är förmodligen omedveten (?) men ändå inte helt malplacerad.

De spelar rockabilly, med spretiga influenser av ett antal andra stilar, country, punk, pop, americana, och säger sig själva eftersträva att det ska låta ”skitigt”. Med det menar de helt enkelt ett rakt tilltal som söker ett äkta uttryck i rockabillys okonstlade ursprung.

Det dröjde inte länge förrän deras raka musik fyllde dansgolvet.

En härlig kväll på Mariebergsgården med fint väder, skön pubstämning och skapligt stor publik. Hela vägen från Nyhamn till Newport och tillbaka.