Avskalad Wagner imponerade i Ytterlännäs kyrka

Vad gör man om man leder en operasångkurs med flera lärare som är duktiga Wagner-uttolkare? Man sätter naturligtvis upp en opera av Wagner. Och det är precis vad Jean-Ronald LaFond har gjort. En uppsättning av ”Valkyrien” blev till ett maffigt efterspel till sommarens sångkurs på Tingshuset.

Wagners operor är en utmaning i sig i vanliga fall, den första föreställningen i Ytterlännes kyrka på måndag kväll blev det ännu en smula svårare. Wagner strävade efter att skapa gränsöverskridande allkonstverk som förenade de olika konstarterna i en harmonisk enhet. Sången backades upp av en mäktig orkester, ofta av modell större med mängder av blås och slagverk.

Här består ackompanjemangen enbart av piano, vilket ofrånkomligen ledde till att sången fick en betydligt mer framträdande roll. Det var förmodligen meningen, men blev så mycket mer krävande för både de agerande och publiken.

Läs hela texten i Allehanda.se

Stjärnpedagog leder Sveriges äldsta kyrkokör

En världsberömd sångpedagog och en liten lokal kör möts och det uppstår ljuv musik.

Ytterlännes kyrkokör är Sveriges äldsta kyrkokör med snart 170 år på nacken. Körens senaste år har präglats av turbulens. Länge saknades en körledare, man låg i öppen konflikt med pastoratets ledning, och en del började till och med tvivla på körens fortsatta existens.

I samband med förra årets julkonsert etablerades för första gången en fastare relation med Jean-Ronald LaFond, allmänt kallad Ron, sedan en tid tillbaka bosatt i Tingshuset i Nyland.

Han är en uppskattad tenor och en sångpedagog efterfrågad i hela operavärlden.

Och nu leder han Ytterlännes kyrkokör.

-          Vi är så otroligt priviligierade att ha honom som körledare, han får oss hela tiden att våga mer, han hör allting, jag tror att han måste ha speciella öron, och så är han en mysig person, säger Anne-Lie Eriksson, ordförande i körstyrelse tillika körmedlem, med sprudlande entusiasm.

Körens glädje över att ha en ledare av Rons kaliber är fullt begriplig. Men vad får Ron ut av detta samarbete? Han som är van att arbeta med professionella sångare över hela världen, reser titt som tätt till Düsseldorf, Köln, Wien, New York. Och nu en kyrkokör från Bollstabruk!

-          Jag har alltid jobbat mycket med körer, och alla sorter, kyrkokörer, amatörer och proffs, svarar Ron.

Han berättar också att han själv under sin studietid vid Westminster College i New Jersey sjöng i universitetskören.

En fråga som infinner sig är vilken skillnad det är i sättet att arbeta med, använder man olika metoder med proffs jämfört med amatörer.

Ron svarar utan att tveka:

-          Nej! Det är ingen som helst skillnad, alla kan sjunga.

Den självklara följdfrågan är förstås om alla kan sjunga bra. Ron tvekar inte nu heller.

-          Ja! Alla röster har en potential att bli bättre, alla kan bli bra om de tar sig tillräckligt mycket tid att förkovra sig.

Ur den aspekten kan det vara mer givande att arbeta med amatörer. Förbättringsutrymmet är så mycket större jämfört med proffs, där handlar det mer om att ”raffinera”, som Ron säger, det blir relativt små nivåhöjningar medan amatörerna mäktar ta väldiga språng.

Stor del av arbetet riktas mot det mentala, att utmana sig själv och att bli utmanad. Det gäller att inse sin förbättringspotential.

-          Vad händer om ett år när kören har förstått hur bra den kan bli, då finns det inga gränser, säger Ron begeistrat.

Det finns också en personlig faktor i Rons arbete med Ytterlännes kyrkokör. Det är Sveriges äldsta kyrkokör, och Ron tycker att för honom som är nyinflyttad i bygden är det en ära att få vara en del av den historien.

-          Det är min ”hemmakör”, och det är klart att jag vill då att den ska vara bra!

Snart dags för makaber operapremiär

En synnerligen makaber historia som handlar om kärlek bortom döden. Visst låter det som ett lämpligt tema för en opera? Nu ska den bisarra händelsen med mångmiljardären Hans K Rausing som förvarade sin döda fru i lägenheten i över två månader blir en operaföreställning med musik av Fredrik Högberg.

Det började egentligen i en helt annan ände. Singer-songwritern Nicolai Dunger hade skrivit några kärlekslåtar präglade av en svärta som han ansåg lämpliga som operaarior. Han kontaktade paret Kerstin Gezelius och Alexander Onofri för att de skulle skriva ett libretto där hans sånger ingick. Och eftersom tankens associationsvägar är outgrundliga kom de att koppla ihop Dungers musikaliska alster med en tragiskt morbid händelse som inträffade i London 2012.

Historien om Hans K Rausing och hans fru Eva är onekligen i sig som en hel roman. Han var arvtagare till Tetra Pak-miljarder, hon dotter till en högt uppsatt direktör inom Pepsikoncernen.

Tillsammans var de bland världens absolut rikaste. Båda tunga narkotikamissbrukare, de hade träffats på ett rehab, och båda helt handfallna inför livets realiteter.

Förskansade i sin lyxiga takvåning i flera etager i centrala London, egentligen snarare ett helt kvarter än en lägenhet, lever de ett isolerat liv med ett svårt missbruk. En vacker dag tar hon en överdos och kollapsar död. Han inser att han borde kontakta någon, en myndighet? polisen? men vet inte hur man gör. Det ordnar sig nog, tänker han, och för människor med hans pengar brukar det också allt som oftast göra det.

Och han vill inte heller skiljas från henne. Han barrikaderar sig inne och släpper inte in någon förutom sina hushållerskor och en knarklangare. Efter två månader avslöjas ändå hela den makabra tragedin. Rausing frias från misstankar för mord men döms för ett brott mot griftefriden.

En historia som utspelar sig på flera olika plan och som kräver mångskiftande uttryck i musiken.

-          Han är ständigt hög och i hans huvud ter sig allting mycket ljust. Musiken blir därefter, lättillgänglig och utåtriktad, säger Fredrik Högberg.

Andra stunder är han aggressiv och då övergår tonerna till en mer modernistisk konvention. Fredrik beskriver själv musiken som livfull och målad med en ganska grov pensel med starka drag. Det är en kammaropera, vilket innebär mindre format, men kräver desto fler detaljer. Operan innehåller många duetter, och det blir nästan musikalaktigt, ja rent av dansant.

Han är mycket nöjd med resultatet, och dessutom glad och tacksam för samarbetet med regissören Kristofer Steen, känd från Norrlandsoperan och med ett förflutet i kultbandet Refused, och Piteå kammaropera och Norrbotten NEO, enligt Fredrik en av Europas främsta kammarensemble.

Föreställningen har premiär den 15 oktober i Piteå, 27 kommer den till Sundsvall och den 29 till Örnsköldsvik. Sveriges Radios P2 sänder operan den 22 oktober.

Fredrik har redan tidigare skrivit musik till en opera, The woman of Cain, med libretto av Tove Alsterdal, och är sugen på mer operamusik. Men just nu väntar en annan utmaning, en av de största beställningarna i Sverige någonsin, en violinkonsert med Isabelle van Keulen som violinist.

Det går bra för Fredrik Högberg i Tingshuset i Nyland.

Folkmusik från Tåsjö

Tåsjö socken ligger på gränsen mellan tre landskap: Ångermanland, Jämtland och Lappland. Dialekten är ångermanländskans nordligaste utpost, och den är hårt trängd av jämtska och västerbottniska. Det är som upplagt för ett rikt kulturliv på orten.

Den lokala folkmusikens rikedom presenterades med den äran under en konsert på Tingshuset i Nyland med Matti Norlin, nyckelharpa, gitarr och sång, och Mikael Rönnberg, sång och tramporgel.

Orgeln är för övrigt ett kapitel för sig. Det är en portabel reseorgel, av den fyndige värden på stället Fredrik Högberg snabbt döpt till koffertorgel, vilket är precis vad den är.

Repertoaren bestod av en blandning av folklåtar, både av äldre datum och helt nyskrivna, i en del fall kunde det vara äldre melodier som någon av de två har skrivit text till.

Och det är kanske det som är det fina med folkmusik, den är förankrad i en tradition, traderas mellan generationer och binder ihop tiden.

Det är historier om speciella människor som levde förr, starka och envisa kvinnor, om kärlek, om livets gång och tidens förgänglighet, om förundran över naturens skönhet.

Sången var på Tåsjödialekt, och den var förvånande lätt att förstå.

Det gjordes en del utflykter till närbelägna granntrakter. Nicke Sjödin fick vara med på ett hörn med sin version av Den blomstertid på Röåmål – Nu börj ä på å blomme.

Det blev också en knippe tonsatta dikter av Helmer Grundström. Om man inte visste det innan blev det hur tydligt som helst att folkmusik och så kallad finkultur är inte på något sätt varandras motsatser utan mer som syskon, kanske inte alltid komma så bra överens men hör inte desto mindre nära ihop.

En fin konsert med två mycket duktiga musiker, och trevligt som alltid på Tingshuset.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion

Zenkonst i Nyland

Multikreativa konstnären Geoff Gray flyttade från Australien till Docksta. Nu visar han sin konst på Tingshuset i Nyland.

I samband med Chip Taylors konsert på Tingshuset i Nyland hade Geoff Gray vernissage för sin utställning där.

Geoff kommer ursprungligen från Australien men bor sedan 16 år tillbaka i Docksta. Han är förutom konstnär också musiker, singersongwriter och designer, och den oförbätterlige vitsmakaren Fredrik Högberg har döpt honom till konstens schweiziska armékniv.

Utställningen på Tingshuset är sparsmakad och alla verk är helt nya. Tavlornas tillkomst har en ganska speciell historia. Geoffs dotter hade färgat håret och det blev henna kvar. När den hade torkat blev Geoff Gray helt fascinerad av färgnyansernas rikedom och konsistensens formbarhet.

Då föddes idén att använda hennan, tillsammans med bläck som Geoff annars gärna arbetar med, för en serie tavlor skapade enligt principen som kallas för Zen one stroke. Den påminner delvis om akvarellteknik, och Geoff beskriver den som "frihet i ett (pensel)drag".

Motiven är nonfigurativa, öppna för tolkningar, och där alla kan upptäcka olika saker. Eftersom vi är på Tingshuset väljer jag att se olika instrument. Bastuban är självklar, ser också tydligt en gitarr och en fiol. Ett trumset?

Överdådig fantasi med strikta linjer, frihet och behärskning i ett och samma uttryck.

Megahits med en megaartist

Chip Taylor är nog inte särskilt känd för den breda publiken. Och ändå har han skrivit låtar för storheter som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Bara för att nämna några. Inte nog med det, han är upphovsman till megahits som ”Wild Thing” och ”Angel of the Morning”. På fredag kväll uppträdde han på Tingshuset i Nyland.

-          Jag har ingen aning om vad som gör en megahit, men jag vill inte tänka på sånger på det sättet, säger Chip Taylor när tidningen får en pratstund med honom strax innan konserten.

-          Jag skriver inte för att det ska bli en hit, utan det är bara något som händer, en ton, några rader, som ger mig de där kalla kårarna i hela kroppen, och då måste jag fortsätta att skriva.

Han skriver hela tiden, släpper minst ett album per år, han har hunnit bli 75 år gammal, och han har tappat räkningen på hur många sånger han har skrivit. Men det förflutna betyder ingenting, bedyrar han, det är bara att gå framåt med nya sånger, nya framträdanden.

Han föredrar att uppträda på små ställen – som Tingshuset – där han behöver inget band, låt gå att hans norska ackompanjatör Göran Grini räcker för en hel symfoniorkester, vilken musiker! och där man lätt etablerar kontakt med publiken.

-          Det blir som att spela för en familj, och det blir lättare att ge av sig själv, säger Chip.

Hans konsert på Tingshuset har just precis den intimiteten och närheten som han talar sig så varm för. Det här är inte en kille som fyller Ullevi, det får andra som sjunger hans sånger göra.

Han berättar om sig själv, sin familj, viktiga händelser i sitt liv mellan låtarna, men han kan faktiskt också göra det mitt i en låt, och sedan fortsätta sjunga som om ingenting.

Och det kanske är en del av hemligheten, tänker jag, att hans musik har förmågan att skapa gemenskap, dels givetvis mellan artisten och publiken, men också vidare, att det är större än bara ett konkret framträdande på en given plats.

Låtarna är egentligen ganska enkla, de går ofta i samma tonart, Chip Taylor är kanske inte någon märkvärdig sångare, men han har en fantastisk timing i rösten, och en värme i stämman som trotsar nordisk kyla när som helst på året.

Han bygger upp sina låtar långsamt med små medel, undviker storslagna crescendo utan stannar på en vardaglig nivå som alla kan identifiera sig med. Lyhört skapar han poesi av vardagen på ett trovärdigt sätt, hans texter väjer inte för stora, angelägna frågor utan att ta till stora ord.

En megaartist helt enkelt.