Mannaminne måste bevaras – stor enighet vid nationell diskussion i Stockholm

Arbetet med att säkra Mannaminnets framtid fortsätter. Kramfors kommun, Region Västernorrland och Länsstyrelsen bjöd in politiker, akademiker och företrädare för myndigheter och intresseorganisationer till en workshop i Stockholm. Det blev bra och intressanta diskussioner som flera av deltagarna ser som ett första steg mot att nå konkreta resultat.

-          Det var en inledning av en dialog på nationell nivå, och naturligtvis måste den fortsätta, det kom många kunniga inspel, och det var verkligen ett fall i rätt riktning, säger kommunalrådet (S) Jan Sahlén.

Kramfors kommun, i likhet med regionen och länsstyrelsen, ser ett stort värde i Mannaminne, både som konstnärlig installation och som besöksmål. Därför är det viktigt att beskriva och definiera, och att värdera konstnärskapet, för att kunna ta ställning till Mannaminnes karaktär och bestämma om det har ett nationellt intresse.

Läs hela texten i Allehanda.se

Anders Åberg in memoriam

Anders Åberg är död. Han avled tisdag mot idag i sviterna av en hjärtinfarkt. Det är som om världen stannat upp för ett ögonblick. Sedan kommer insikten att så mycket finns kvar, och kommer att finnas länge.

Här på hemmaplan förknippas Anders framför allt med Mannaminne. Ett galet, omöjligt projekt, skapat mitt ute i ingenstans, det vill säga i Häggvik i Nordingrå där han kom att bo i över 30 år, av en utböling från Stockholm (från början tillsammans med en annan utböling, Dag Wallin). En unik konstinstallation, en säregen skapelse, som är så mycket på en gång: mötesplats, utställningslokal(er), friluftsmuseum, och kanske främst ett minnesmärke över den tid från vilken vi kommer, och som ställer frågor om vart vi är på väg.

Läs hela texten på: Allehanda.se

Bild: Torromfilm/Solveig Nordlund

En bra berättelse behöver inte vara sann, det räcker om den är bra

Mannaminne fylldes under helgen med berättelser. Det bjöds på föreställningar med poesi, musik och sång, myter och sagor, men också workshops. Berättandet är en egen konstart som kräver stor skicklighet och avancerade tekniker.

-          Utan berättelser finns det ingen historia, och utan sin historia är människor dåligt rustade för livet, säger Margareta Bergvall från Murberget.

Hon höll i ett samtal på temat Berättelser från bygderna. Det utgick ifrån utställningen på Murberget Destination hembygd (pågår till den sista oktober) där berättelser baseras på olika utställningsföremål. Varje objekt berättar en historia som kommer oss mer eller mindre nära.

Perspektiven vidgas när den lokala hembygden möter nyanlända invandrarkvinnor. En födslostol, som kan vara så gammal som någon gång från 1700-talet, känner flera mycket väl igen. Däremot har de inte en susning vad en släde är för något och vad det kan användas till.

För Anita Jacobson från Stöde som är estradpoet är berättelser levandegörande av ord.

-          Ord fylls med kropp, säger Anita.

Men det är också ett sätt att nå ut till en annan människa. Att berätta är en form av kommunikation, både i rummet och över tiden. Ofta sker det som samtal, men det finns lika många sätt att berätta på som det finns människor. För Anita är det estradpoesi, där dikten och framträdandet är lika viktiga, de kompletterar och förhöjer varandra.

Vad är det då som gör en bra berättelse? Till att börja med: den behöver inte vara sann, det räcker om den är bra.

För Anita är det viktigt att berättelsen berör, att den når in, som hon säger, och engagerar.

-          Äkthet och närvaro! säger hon.

Och Margareta fyller i att det krävs en överraskning, det oväntade.

Det är tredje gången som Berättar- och Teaterfestivalen arrangeras på Mannaminne.

-          Det är en fantastisk miljö, tänk att få berätta i ett konstverk, säger Mia Tejle från medarrangerande Amatörteaterns Riksförbund.

Hon är mycket glad med allt stöd som festivalen har fått, och nöjd med publiktillströmningen under helgen. Det finns en stark förhoppning att festivalen ska fortsätta gästa Mannaminne många år framöver.

Årets festival bjöd på flera berättarföreställningar, en teaterföreställning, musik med Noratrion, berättarstuga, och givetvis berättade Anders Åberg, med sin sedvanliga humor och mustighet om Mannaminne.

Själv hamnade jag på en workshop med länsregissören Iso Porovic om Scenisk gestaltning. Det handlade mycket om kroppsspråk, och jag lärde mig att inte mindre än 92 procent av mänsklig kommunikation sker med röst och kropp. Bara åtta procent är verbal.

Det blev en synnerligen snöplig sorti för en ordfetischist till skribent.

Filmfestival i Höga kusten med hög konstnärlig kvalitet

Inget glitter och glamour men desto mer av konstnärlig kvalitet. Höga kusten filmfestival invigdes i fredags på Mannaminne under avspända former. Festivalens tre dagar hade ett jämnt flöde av besökare, och arrangören Jonatan Brixel Petré kunde andas ut på söndag kväll och nöjt konstatera:

-          Allt var bra.

Han berättar att det fanns en viss oro om det skulle finnas tillräckligt intresse för kortfilmvisningarna, men farhågorna visade sig vara obefogade. Inte helt oväntat var det långfilmerna som lockade mest publik. Den största publikmagneten blev den bulgariska långfilmen Losers.

Det var knappast en överraskning. Filmen vann tidigare i år Bulgariens motsvarighet till Guldbaggen, och på festivalen i Nordingrå tog den storslam, som bästa långfilm och bästa festivalfilm.

-          Filmen är otroligt välregisserad, säger Jonatan.

Losers handlar om en grupp ungdomar i en liten stad, och de flesta skådespelare är tonåriga amatörer. Filmen hade sin Sverigepremiär på festivalen i lördags, och nu hoppas man att kunna hitta en distributör som kan visa filmen på svenska biografer.

Jonatan Brixel Petré var nöjd med hela festivalen. Mest nöjd var han med att så många regissörer från olika länder besökte festivalen. Det kom filmfolk från Australien, Iran, Frankrike, Belgien och Finland.

-          De hade en fantastisk helg här, säger Jonatan.

En filmfestival är en viktig mötesplats för alla som håller på med film, och det var därför glädjande att det dök upp folk från flera av länets filmstudion och naturligtvis representanter för Film i Västernorrland.

Det fanns även ett par lokala inslag under festivalen. Solveig Nordlund från Ry var festivalens hedersgäst, och hennes kortfilm Hemmet inledde filmhelgen på Mannaminne.

Hamed Alizadeh står visserligen i festivalkatalogen som regissör från Afghanistan, och filmen Check Point (finns att se på youtube) som visades på söndag är mycket riktigt gjord i Afghanistan, men Hamed bor numera i Kramfors.

Nästa år planerar Jonatan Brixel Petré att ha en särskild sektion för film från Västernorrland, det gäller både kort- och långfilmer.

Så fort årets festival var till ända började arbetet med nästa års filmfest.

-          Det viktigaste är att vi kunde bjuda på så mycket högkvalitativ film som aldrig visas annars. Och nästa år blir det ännu bättre! säger Jonatan.

En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen

Filmfestival med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck

På fredag startar den första upplagan av Höga kusten Filmfestival på Mannaminne. Festivalgeneralen, initiativtagaren, filmmakaren, med mera, Jonatan Brixel Petré, har lagt ner närmare två tusen timmar på att alla bitarna ska falla på plats. Men han betonar att det har varit ett roligt och stimulerande arbete.

-          Kul att få jobba med något annat än sig själv, säger Jonatan.

Han har läst teoretisk filosofi på universitet och skrivit en uppsats om kunskapsteori. På min fråga varför han började göra film svarar han att han faktiskt inte vet, ”jag började bara”.

Han gjorde sin första film 2008, det var en 15-minuters spelfilm. 2011 påbörjade han studier i filmregi vid Konsthögskolan i Hamburg, där en av lärarna är legendaren Wim Wenders. Han håller på som bäst att bli klar, och ska snart presentera sin examensfilm, en långfilm med manus som bygger på en novell som han har skrivit själv.

Idén till filmfestivalen kommer från flera olika håll. Jonatan har tillbringat sin barndoms somrar i Bäckland i Nordingrå, hans mamma, den inte helt obekanta konstnärinnan Margareta Petré, har sina rötter där, och han känner sig väl hemma i Höga kusten. Och eftersom Margareta har en utställning varje sommar vill han också ha något eget att visa upp. Till exempel en filmfestival.

En annan impuls fick Jonatan genom sitt flitiga resande på olika filmfestivaler runt om i världen. Många gånger tyckte han att kvalitén var tämligen undermålig. Ofta var det de små festivalerna på mindre orter som höll hög klass.

-          Då var beslutet enkelt: en filmfestival i Nordingrå, på Mannaminne, med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck, säger Jonatan.

Festivalen pågår under tre dagar, fredag till söndag. Varje kväll visas en långfilm, det blir i tur och ordning: Expedition Sweden, Sverige, Losers från Bulgarien och Paranoid Girls, Spanien.

Lördag och söndag bjuds det på kortfilmsprogram, med ett 30-tal filmer från 20 olika länder från hela världen.

Kortfilmerna beskriver Jonatan som genomgående experimentella, medan långfilmerna präglas mer av en ”striktare dramaturgi”.

På söndag kväll blir det prisutdelning till dels festivalens bästa film, dels bästa film i respektive kategori. Guldkråkan?

Förhoppningen är att festivalen ska vara årligen återkommande.

För mer info om filmfestivalen se: http://hogakusten-filmfestival.com/

Serier om växande klyftor

Mats Jonsson är serietecknaren vars självbiografiska serier utspelar sig huvudsakligen i ångermanländska Bollstabruk, en liten industriort strax utanför Kramfors. Nu under sommaren har Mats utställning på hemmaplan, i alla fall nästan, det är på Mannaminne i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten.

Mannaminne är ett mycket speciellt ställe, ett friluftsmuseum som är en kulturby, med ett 50-tal hus, dittransporterade eller byggda på plats, från världens alla hörn. I husen finns föremålssamlingar och hålls utställningar och konserter.

Mannaminne skapades av konstnären Anders Åberg, och nyligen hade han och Mats en utställning tillsammans i Stockholm. Två konstnärer från olika generationer som har gjort en motsatt resa, Anders är stockholmaren som flyttade till Ådalen, Mats ångermanlänningen som flydde till storstaden så fort han var klar med gymnasiet.

Utställning på Mannaminne är en utvidgning av de serier som Mats visade upp i Stockholm.

Bildsekvenserna börjar med skylsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!

Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.

-          Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.

Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.

Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta mot utvecklingen i Midsommarkransen där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet.  Det gamla förfallna industriområde där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.

Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?

Mats menar att det finns en enorm spricka mellan stad och land, som växer hela tiden. Klyftan är lika mycket ekonomisk som kulturell.

-          Globaliseringsprocessen i kombination med internet och billigt flyg har kopplat ihop medelklassen med världen, samtidigt som det har avskärmat den från resten av Sverige. I Stockholm har man dåligt koll på Sverige, och huvudstaden hör mer ihop med andra storstäder i Europa och världen än sitt eget land, säger Mats Jonsson.

Han är orolig att det som en gång var en gemensam offentlighet är på väg att lösas upp. Det är sällan – om någonsin – som medelklassen i Stockholm ser resten av Sverige ”poppa upp”. I förlängningen hotar att nationalstatens kontrakt sägs upp av storstäderna – där makten och pengarna finns.

Mats är rejält arg på kulturmedeklassens bristande insikt om sin egen priviligierade ställning. De serierna som är nya på utställningen på Mannaminne handlar just om det.

Resten av utställningen kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.

Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.

-          Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den, säger Mats Jonsson.

Han jobbar också med en större verktygslåda, och blandar bild med text, seriestripparna får skiftande former, och han använder olika typsnitt.

Med sina dubbla – och allt som oftast ambivalenta – perspektiv, med ett ben i Ådalen och ett i Stockholm, förskräcks Mats av hur skillnaderna växer och antar allt mer groteska dimensioner.

-          I Midsommarkransen planeras det för en 70 våningar hög skyskrapa, i Bollsta gläds man åt att ett gatukök har rivits, säger Mats.

Mats Jonssons serieskapande har alltid varit politiskt, men oftast på ett ganska lågmält sätt. De nya serierna däremot är mycket mer politiska med tydliga och konkreta ställningstaganden, fränare, mer rakt på, ”mer Agitpropp”, som han själv uttrycker det med ett ironiskt leende.

-          När jag fick barn drabbades jag mer påtagligt av samhällsutvecklingens avogsidor, med privatiseringar och nedskärningar, jag kunde se direkt hur den nyliberala politiken påverkade vardagen, säger Mats.

Samtidigt kom det en våg av politiska serier med bland annat Liv Strömquist och Sara Granér, vilket naturligtvis påverkade och inspirerade.

-          Och det kanske är så nu att man måste skrika högt för att höras, säger Mats.

Utställningens huvuddel är en serie som publicerades för drygt ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till augusti nästa år.

Boken ska bestå av tre delar: en om Midsommarkransen där han bor nu, en om Bollsta där han har sina rötter, och ytterligare en är tänkt som en journalistisk undersökning av problematiken kring stad och land, varför det blev så här och vad kan man göra åt det.

-          Oddsen är manipulerade till storstadens fördel, och jag vill förstå skevheten i systemet, säger Mats Jonsson.

Texten har tidigare publicerats i Flamman.

Louise Hoffsten förtrollade publiken på New Orleans-festivalen

New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienterad musik. Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun, country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under helgen uppskattas det nya upplägget.

Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.

Principen för årets program var mycket enkel: publiken skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.

Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in i någon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelar förvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspiration från bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.

Vilket egentligen är högst tacknämligt för festivalens uttalade syfte att vara allt mer gränsöverskridande.

Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, med anspråkslös framtoning, uppbackad av ett gediget komp, gjorde en bejublad succé.

Många av banden från fredagen återkom under lördagens program.

'

En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.

Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunkt var Louise Hoffsten.

Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt, inte ens inför en storpublik utomhus.

Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga att skapa stämningar. Rolig är hon också.

Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte att gå upp.

Operafestival med allsång, mat och hederskultur

Åter igen hördes det ljuva toner i Nordingrå. Fjärde upplagan av Höga kusten Operafestival bjöd på nya inslag, barnaktiviteter, allsång(!) och en operaföreställning. Varje kväll var det så gott som fullsatt.

Det började på onsdag med aktiviteter för barn på Mannaminne. Först en specialskriven föreställning för Höga Kusten Operafestival, av och med Hillevi Berg Niska och David Hormábazal Cortés. Sedan följde en workshop för barnen, vilket var helt nytt för i år.

En nyhet var också torsdagens allsång på Järnsta kafé. Det blev en stor succé. Det var fullsatt och publiken kunde sina operahits väl.

-          Nordingråborna sjunger mycket bra, konstaterade festivalgeneralen Astrid Robillard.

Tydligen tacksamt att för en gångs skull få komma ut ur duschen och få sjunga för full hals.

På fredag var så dags för mat och musik på Mannaminne, ett sedan tidigare år uppskattat inslag. Förra året var det ett norskt tema, i år var det finskt, det finns ju en koppling till Mannaminnes satsning på ett hotell i finsk stil.

Dessutom bor Viktor Olausson, en av arrangörerna och tillika musiker, lämpligt nog i Vasa, och han hade med sig en hel finsk kör därifrån.

Det blev Sibelius och mycket finsk nationalromantik under kvällen. Och även här blev det spontant allsång.

-          Det gick inte att få tyst på dem, säger Astrid Robillard med ett skratt.

Festivalens kulmen var på lördag med en föreställning av Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni i Nordingrå kyrka. Operan är även känd i Sverige under namnet På Sicilien. Det är en timmeslång enaktare (som egentligen är en kort tvåaktare), och för många kanske bekant från filmen Gudfadern III (för övrigt det enda positiva som kan sägas om den filmen).

Tonen anges redan i uvertyren, det är romantiskt värre, starka känslor driver människor till våldsamma handlingar, det är sviken kärlek, otrohet, hämnd och svartsjuka. Så kallad hederskultur för inte så länge sedan och inte så långt härifrån.

De bärande rollerna sjungs av Mikael Stenbaek, en jättefin tenor med lika mycket styrka som värme och svärta i rösten, och Christine Sjölander, en mezzosopran med rötter i Stöde men numera bosatt i England. Hon agerar säkert och har ett bra register, som gör sig bäst i starka känslor.

De mindre rollerna sjungs av Ida Persson, sopran från Junsele, och Andreas Franzén som förenar dramatisk begåvning med en kraftfull baryton.

Men Ådalens sångfågel är ändå Astrid Robillard. Hon har en liten roll, men hon gör så mycket av den, och drillar fram de mesta underbara toner med en lätthet som kan få en operaälskare att falla i gråt.

Orkestern var i år förstärkt med en tvärflöjt, och dessutom en dirigent från USA. Niklas Tamm studerar nämligen i Michigan. Han tyckte att Höga kusten var avgjort vackrare.

En eloge också till kören, tillfälligt sammansatt för festivalen.

Till hösten finns det planer på en permanent operakör, och Astrid Robillard uppmanar intresserade att höra av sig.

Det finns redan nu långt framskridna planer för nästa års festival, som kommer bland annat innehålla ännu fler inslag för barn.

Festivalen avslutades på söndag med en konsert i Nordingrå kyrka med operans klassiska pärlor.

Särpräglad konst från Marocko

Hans tavlor är som våldsamma utbrott av färger och former. Stilen verkar välbekant och ändå helt egen. Mohamed Elkhabals utställning på Mannaminne bjuder på en högst särpräglad konst.

Elkhabal kommer från Marocko och tillhör folkgruppen sahrawier. De är ursprungsbefolkningen som lever i utkanten av Saharaöknen i Västsahara, Marocko, Algeriet och Mauretanien. De har en historia som nomader, är arabisktalande och sunnimuslimer.

Bildkonsten bland traditionella, rättrogna muslimer är om inte direkt förbjuden så satt på undantag, det gäller framför allt avbildning av levande väsen, främst människor, något som anses förbehållet gud. Samma fenomen finns för övrigt bland ortodoxa judar.

Mohamed Elkhabals ohejdbara uttrycksbehov har därför gett honom en marginaliserad ställning i det traditionella samhället och han betraktas av många som lite eljest.

Han är autodidakt. Det är tydligt att han har sett en hel del västerländsk konst och påverkats av det, inflytandet av Picassos kubism är direkt slående. Men han är ingen exotisk epigon, hans stil är helt och hållet hans egen.

Han målar på tyg, det kan vara damast, linneduk eller silke, ofta återanvänder han gamla kläder. Dukarna spänns på ramar tillverkade av spillvirke.

Dukarna används maximalt, Elkhabal målar både på höjden och på bredden, motiven är olika beroende på vilken ledd han arbetar på. I nödfall målar han också på baksidan av duken.

Tekniken är oftast akryl, men Mohamed Elkhabal utvecklar egna ingångar även här, på en tavla har han blandat in sand i färgen, och skapat ett speciellt lyster på det sättet, dessutom använder han mycket henna, inspirerad av sin fru som är hennamålerska.

Färgrikedomen är överväldigande, och speglar i mångt och mycket det sahrawiska samhällets egen brokiga färgprakt. Tänk på det nästa gång ni säger ”Det är öken”.

På samma sätt finns det en mångfald av motiv, de kan betraktas från olika håll, och skapar flera uttrycksnivåer av tolkningar och upplevelser.

På varje tavla återfinns en detalj av en kamel – det utrycket det goda i tillvaron, och det kontrasteras av en bit av en reptil – det onda i tillvaron, och tillsammans bildar de en livets balans.

Utställningen pågår till den 14 augusti.

Jazzfestival som förnyar sig

Det är lätt att uppfatta Mannaminnes topografi, med de branta backarna som går upp och ner, som symbolisk. Mest har det förstås varit uppåt för denna säregna och nästan osannolika skapelse i Höga Kustens hjärta. Kanske just för att de drivande har varit medvetna om att det faktiskt kan gå upp och ner, och har varit alerta nog att förnya och omskapa i tid.


Det gäller inte minst den numera anrika jazzfestivalen, vars 18:e upplaga har bytt namn från det tidigare Tradjazzfestival till New Orleansfestival.

- Vi vill markera ett annat innehåll, säger Joje von Biosman, sedan förra året ny festivalgeneral.

- Förmodligen kommer vi att bredda oss ännu mera, det måste vi göra för att överleva, säger Joje.

Inte minst är tanken att locka den unga publiken. Det finns det stort jazzintresse bland ungdomar, tror Joje, men knappast för tradjazz. I och med namnbytet släpper man också fram den fria jazzen, och dessutom musikstilar som cajun och bluegrass.

De flesta banden på festivalen spelar fortfarande good old Dixie, och gör det med den äran. Här finns riktiga veteraner som Barfota Jazzmen från Sundsvall, Real Stompers från Övik och Riverboat Jazzband från Nordingrå med omnejd. Men det är de nya unga banden som står för de mest spännande inslagen.

Bluez från Ånge spelar som namnet antyder jazzblues, även om jag tyckte att det lät förvånansvärt mycket Dixie ändå. Kul dock med författaren Bengt Ingelstam som gästblåsare. För en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna stod Tom Eddye Trio, med medlemmar från Köpenhamn och Stockholm, och med Tom Eddye Nordén från Härnösand på kontrabas. Trion har vunnit Jazzfinalen på Fasching, och spelar Django Reinhardtinspirerad jazz, som pendlar på ett självklart sätt mellan ös och stämning, mellan swing och soul.

Mina favoriter under festivalen var Spinning Jennies från Stockholm. Bandet spelar bluegrass, med en smittande spelglädje, och deras texter – alltid på svenska – som de skriver själva, översätter, eller ”stjäl”, handlar om vardagens slit, sorger och glädjeämnen. Joe Hill goes New Orleans!

Ljusets mästare på Mannaminne

Vad vore Nordingrå utan sina konstnärer? Tänk bara Olle Ericsson, Tage Nordholm och Johan Lundgren, och för all del, också alla de nu verksamma. De har skänkt liv åt bygden, de har skildrat den och gjort den känd vida omkring.


En av de absoluta största var Nils Gunnar Johansson. Han hedras nu med en retrospektiv minnesutställning på Mannaminne. Det är hans dotter, Lena Johansson Fahlén, boende i Nyadal, och själv konstnär, som har sammanställt konstverk från sex decennier, med början i 1940-talet.

Nils Gunnar Johansson var norrbottningen som flyttade till Kramfors för kärleken, han träffade sin Barbro på lärarseminariet i Luleå. Det var inte svårt att övertala honom att bosätta sig i Kramfors, han var bekant med traktens skönhet, och då framför allt Nordingrå, sedan beredskapsåren i Järesta.

Han fängslades av landskapet med dess småjordbruk, som han tyckte speglade på ett harmoniskt sätt kontakten mellan människan och naturen.

Samtliga tavlor som ställs ut på värdshuset på Mannaminne föreställer Nordingråmotiv. Här finns både oljor, som länge var hans dominerande teknik, och akvareller, som Nils Gunnar kom att ägna sig alltmer åt under senare år.

Alla konstverken vittnar också starkt om Nils Gunnar Johanssons främsta signum, hans skildring av ljuset. Man kan av tavlorna avläsa ganska exakt vilken tid på dygnet det är, och till och med som någon har sagt, ”man kan se vilken veckodag det är”. Det är en fantastisk nyansering av framför allt färgerna vitt och grå, främst i vintermotiven.

Det är ljust i dubbel bemärkelse, eftersom konstnären skildrar helst livets ljusa sidor, utan falsk idyll. Han har en sällsynt förmåga att framhäva det vackra i vardagen, i detaljer som man annars inte lägger märke till.

Nils Gunnar Johansson var en mycket produktiv konstnär, och hans skapande hade ett mycket brett register. Även om han var nyanserna mästare, arbetade han lika gärna med konstraster, och klara färger, nästan i koloristisk anda.

Påtaglig är också en mycket stark närvarokänsla, när jag betraktade en tavla kunde jag nästan se framför mig konstnären som satt där och målade just den tavlan.

Utställningen är en hyllning till Nordingrå, och en av dess stora skildrare, Nils Gunnar Johansson.

Utställningen pågår till den sista augusti.

Festival med drag på Mannaminne

Kramfors lever vidare som ”dragspelets Mississippi”. Årets Dragspelsfestival, den fjärde i ordningen, på Dragspelets Hus på Mannaminne, samlade ett startfält av artister från hela landet. Förutom lokala musiker, fanns det folk från Göteborg, Västergötland, Östergötland, Jämtland och Stockholm.

Den musikaliska bredden var också imponerande, med allt från klassiskt till swing och jazz, och det hanns även med allsång, med Barbro Lundqvist som ledare.
Festivalen pågick i två dagar. Kramfors Dragspelsklubb inledde båda dagarna. På fredag kväll var det, förutom uppträdanden av David Wahlén och Bröderna Trück, dans på Bryggan, precis framför Dragspelets Hus, med Sollefteå Swing´n Sweet.

Lite av kvällens höjdpunkt var uppspelningen av dragspelskollots elever. Kollot har arrangerats sedan festivalen startade för fyra år sedan, det finns en kärntrupp bestående av några pensionärer som var med redan från början, medan övriga deltagare är i olika åldrar, och både totala nybörjare på dragspel och mer avancerade utövare. Kollot leds av far och dotter Lars och Åsa Arvidsson, och enligt Åsa var elevernas uppvisning ”exemplarisk”.

Åsa och Lars uppträdde själva på lördagen, då också Bröderna Trück återkom. Dessutom var det en show med Pierre Eriksson på dragspel och Rolf Jardemark på gitarr.

Under Dragspelsfestivalen utdelas traditionsenligt Hans-Erik Nääs stipendium, ur fonden till minne av den store dragspelaren och kompositören Hans-Erik Nääs från Sprängsviken. Årets stipendium tilldelades Astrid Koorti Kroon från Sundbyberg. Prissumman är på 10 000 kronor.

Senare under kvällen flyttade man in på restaurangen, och här pågick musicerandet till långt in på småtimmarna.

Tradjazzfestival – ny regi, samma anda

För 16:e året i rad ägde Tradjazzfestivalen rum på Mannaminne i Häggvik i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten. För första gången sedan starten var den ursprungliga arrangörsstaben inte med, utan nya krafter hade tagit över. Årets största begivenhet var nog ändå besöket av folkmusiklegendaren Izzy Young.

Per Wärmegård och Ingemar Edholm har satt sin prägel på Tradjazzfestivalen under hela dess existens. I år har Joje von Boisman tagit över. Han är en hemvändare, som numera bor i Mädan, ett stenkast från festivalområdet. Tyvärr hade han fullt upp och hann inte med ett samtal med Tidningen.

Istället fick vi en pratstund med Asle Bjerkan, en Mannaminnepersonlighet sedan 15 år tillbaka.

- Det har varit en stor utmaning för det nya gänget att ta över, säger Asle, men jag tycker absolut att årets program är jättebra, inte minst därför att det är så mycket i Pers och Ingemars anda.

Som vanligt bjöds det mest på traditionell jazz, och de flesta banden kommer från Västernorrland. Dessutom fanns det mer långväga gästartister från Stockholm och Piteå. I år har man också satsat på ett mer varierat musikutbud, och breddat programmet med inslag av cajun och bluegrass.

Medelåldern på musikerna var i vanlig ordning ganska hög, men också i år har 21-åringarna i Tom Eddye Trio stått för föryngringen.

Trots att vädret inte var det bästa, med hotfulla mörka moln över himlen, var publikuppslutningen god.

- Festivalen är så inarbetad, säger Asle Bjerkan, att folk kommer oavsett väder. Många återkommer år efter år, och det finns besökare inte bara från är närområdet, utan från hela Sverige och även utomlands.

En extra publikmagnet var säkerligen årets hedersgäst folkmusiklegenden Izzy Young. Mannaminne hade satt ihop en utställning om mannen som introducerade artister som Bob Dylan och Joni Mitchell, och är god vän med Pete Seeger.

- Årets festival har gett garanterad mersmak, avslutar Asle Bjerkan. Och det blir en festival också nästa år.