New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga
sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu
jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienterad
musik. Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun,
country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under
helgen uppskattas det nya upplägget.
Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till
också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert
minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade
fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.
Principen för årets program var mycket enkel: publiken
skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under
fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun
Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.
Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in i
någon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelar
förvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspiration
från bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.
Vilket egentligen är högst tacknämligt för festivalens uttalade
syfte att vara allt mer gränsöverskridande.
Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda
upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, med
anspråkslös framtoning, uppbackad av ett gediget komp, gjorde en bejublad
succé.
Många av banden från fredagen återkom under lördagens
program.
'
En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som
spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett
brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik
som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.
Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunkt
var Louise Hoffsten.
Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter
känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt,
inte ens inför en storpublik utomhus.
Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga
att skapa stämningar. Rolig är hon också.
Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där
solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte
att gå upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar