Återupptäckt Agrell gestaltad i dans

Renässansen för Alfhild Agrell tar sig många olika uttryck. Det senaste bidraget är Elin Kristofferssons dansföreställning i Naturum som utgår ifrån novellen Sorg från 1898.

Föreställningen är betitlad ”Känn hur det skälver” och är en sinnlig och plastisk gestaltning som pendlar mellan stillhetens harmoni och brutalt våld, mellan blind hänsynslöshet och desperat vård, den går från självklar närvaro till flykt i panik.

Inramningen med Skulebergets branta väldighet i bakgrunden förhöjer den estetiska upplevelsen. Elin Kristoffersson dansar ute, och inte minst de lynniga vindbyarna gör dansen tekniskt svårare, vädrets makter skapar en utmaning för dansaren, samtidigt som det tillför föreställningen en ny dimension.

Musiken av Apocalyptica och Metallica är kongenial med dansen, och skänker åtminstone mig en helt ny förståelse av hårdrockens musikaliska universum.

Elin Kristoffersson berättar att hon var mycket tilltalad av innerligheten i Agrells text. För Alfhild Agrell-sällskapet som är initiativtagare till föreställningen handlar det om att låta författaren komma till tals på många olika sätt. Och Naturum har ju som mål att kommunicera en bättre förståelse av naturen, och det sker bäst genom att tala till olika sinnen, lika mycket till förnuftet och intellektet som känslan och intuitionen.

Dansföreställningen är baserad på Alfhild Agrells novell Sorg, som ingår i samlingen Nordanfrån. Den utgavs första gången 1898 under pseudonymen Stig Stigson. Det passade sig inte för ärbara damer att ägna sig åt skriverier, och om de ändå envisades med dylikt, blev de inte riktigt tagna på allvar.

Novellen är egentligen en prosadikt, förmodligen Agrells enda försök i den genren. Den saknar yttre handling, utan är ett poetiskt flöde som beskriver järnvägsdragningens förödande konsekvenser för naturen.

Skog huggs ner, djuren tvingas fly, Agrells natur är besjälad och befolkas av mytiska varelser, som också de blir hemlösa. Människan är girig, naturen är värnlös – skogen har sorg.

Novellen lästes i sin helhet av Gun Rosvall från Alfhild Agrell-sällskapet.

Återupprättar de gamlas värdighet

Gamla är också människor, och var och en av dem har en historia. De har haft mer eller mindre framgångsrika yrkeskarriärer, de har gjort bra saker, dumma saker, de har älskat och de har levat. På sin ålders höst förvandlas de till en skock dementa och besvärliga ”brukare” som bara utgör en kostnad – som det går att effektivisera och ”spara” på. Och hemmet har döpts om till ”seniorboende”.

Bakom nyspråkets förrädiska dimslöjor briserar skandaler med blöjor som vägs, åldringar som får duscha en gång i veckan och aldrig ges möjlighet att gå ut.

Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs Ge oss musik – och två Mariekex återupprättar de gamlas värdighet som individer med rätt till ett innehållsrikt liv, samtidigt som det också är en stillsam kritik av ett omänskligt system där pengar är allt och människor intet.

Hoppas det inte fanns några landstingspolitiker i publiken som blev illa berörda.

Världspremiären för pjäsen avlöpte utan missöden på torsdag kväll på utescenen vid Skulebergets fot. Man hade tumme med vädret, och än en gång kunde de glada amatörerna från Höga kusten teaterförening – med författaren som vanligt i en av rollerna- visa vilket duktigt och samspelt gäng de är.

Ingen nämnd, ingen glömd, men en extra eloge till barnen: Elias Eklund, Edit och Hedvig Vestberg, Maja och Måns Widerberg.

Och så proffset Jens Nilsson som bjöd på ännu en fullödig komisk rollgestaltning, samtidigt som han lyfter sina amatörkollegor.

I första akten byggs handlingen upp bit för bit, och intrigerna tätnar, för att i andra akten explodera i musik och sångglädje och allt löser sig till det bästa. Slutet gott, allting gott. Rock´n roll!

Det är lätt att fyllas med entusiasm och optimism av föreställningen. Men eftertankens kranka blekhet hinner snabbt ifatt.

Visst är det bra med kärlek och musik, men det krävs nog magi för att få slut på den ovärdiga infantiliseringen och den människofientliga besparingsivern på våra äldreboende.

Ge oss musik – och två Mariekex är lika underhållande som angeläget.

Pjäsen spelas på nu på fredag kväll, och med dubbla föreställningar lördag och söndag.

Ge oss musik – och två Mariekex

Utescenen vid Skuleberget

Manus: Bo R Holmberg

Regi: Gunvor Jonsson

Musik: Klas Norberg och Erik Eurenius

Musiker: Torbjörn Nylander, gitarr, Kenneth Axelsten, bas, och Thomas Norgren, trummor

Foto: Elin Holmberg

Rock och visa vid Skulebergets fot

Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nu verkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen lockar breda grupper i olika åldrar.

Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen från Skulebergets fot.

På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikaliskt allsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.

På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.

Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och underliggande allvar som de definitivt förtjänar.

Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.

Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen. Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf. Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades med stående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen majoritet i riksdagen.

En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk touch på texterna.

Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.

Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!

För min egen del, och det delade jag säkert med många, var festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till RRH, som äntrade Skulescenen.

Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.

Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skules naturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes förträffligt, så också myggen.

Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!

Brott och straff vid Skule

Bo R Holmbergs nyskrivna pjäs ”Mordet i Klingre” utgår från ett verkligt kriminalfall. Änkan Kristina Pehrsdotter i Klingre gifte 1805 om sig med drängen Erik Holmberg, i ett Nolaskogs eget Hemsöborna. Det blev svåra motsättningar mellan svärföräldrarna och den nye mågen, och till slut dödar fadern, hetsad av hustrun, Lady Macbeth på undantaget, Erik Holmberg, och gräver ner liket. Brottet uppdagas, och straffen blir hårda, Båda föräldrarna dömdes till döden, Pehr dessutom till att steglas (!), och hustrun till att brännas på bål, även om hon senare benådades av kungen.

”Mordet i Klingre” hade premiär med Höga Kusten Teaterförening på fredag kväll på fäbodvallen vid Skulebergets fot.

Pjäsen har ett feministiskt anslag. Det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig på egen hand, och när en friare dyker upp, tar hon tacksamt emot. Denne visar sig dock vara en streber och hustrumisshandlare. Vilka alternativ stod då till buds för den stackars kvinnan? Skilsmässa var inte att tänka på, makten och lagen stod på mannens sida, och även om omgivningen kan visa sympati för den misshandlade, var det ingen som kunde eller vågade ingripa. Den problematiken är dessvärre inte helt inaktuell än idag.

Det är ingen tillfällighet att Berättaren i pjäsen uppträder i moderna kläder, som helt bryter mot den tidstypiska dekoren. Han spelas för övrigt mycket skickligt av Jimmi Edlund, och hans roll för handlingen framåt med dynamik och bra fart. Dessutom på rimmad vers!
Ett högt tempo utmärker hela föreställningen. Korta scener, som går raskt undan, det är inte ett långsamt ögonblick.

Ensemblen består enbart av amatörer. De gör sitt bästa, och de gör det bra. Replikerna sitter perfekt, och alla hittar i rörelseschemat, den tacksamma scenografin bidrar säkert också till det. Man utnyttjar också spelplatsens intima närhet, och etablerar bra kontakt med publiken med små medel.
Karin Olsson som änka har en central roll som hon bär upp hela föreställningen genom med trygg auktoritet. Robert Sandström som Erik Holmberg övertygar inte till en början, men växer med rollen, kanske för att han passar bättre som dryg hustyrann än som förförare. Och det är alltid samma fröjd att se författaren själv avslöja sina numera inte alltför dolda skådespelartalanger.

Trots det allvarliga ämnet är det ingen dyster föreställning, tvärtom innehåller den mycket humor. Det skämtas hejvilt om det mesta, från sex till döden. Och den tafatte kungen besitter samma oratoriska begåvning som vår nuvarande monark.

Ytterligare föreställningar spelas 29, 30 och 31 juli.

Resandets kultur uppmärksammades i Docksta

Kulturarvsdagen firades på söndagen i Docksta. Årets tema var ”Kulturens vägar – Längs Norrstigen i Docksta och vid Skuleberget.”
- Vi vill lyfta fram det kulturarv som är förknippat med Vägen, och dess betydelse, säger Solveig Nordin Zamano från STF, en av arrangörerna.

Norrstigen, som också kallades Kustlandsvägen, var den gamla landsvägen efter Norrlandskusten, som gick från Stockholm till Torneå. Man kan säga att den var en föregångare till E4:an. På medeltiden var det mest en ridväg. Den förbättrades successivt, och fick på 1600-talet status som landsväg. Spåren efter den gamla vägen finns kvar längs hela Norrlandskusten, i form av kurviga småvägar eller halvt igenväxta skogsvägar, ofta kantade av milstolpar.

Sådana tydliga spår finns både utanför Vibyggerå gamla kyrka och nedanför Skuleberget.

För att resa krävdes det ända fram till 1860 ett resepass. Det utfärdades av länsman, och han fanns givetvis att tillgå i Naturum på söndagen, i form av Nils Erik Vigren från Vibyggerå hembygdsförening, för dagen iklädd en tidstypisk uniform.

- Först var man tvungen att få ett intyg av prästen, berättar Nils Erik, som försäkrade om den sökandens goda vandel och kunskap i kristendom.

Kulturarvsdagen började med fika på hembygdsgården. Nils Erik Vigren höll ett föredrag om Norrstigen, och man besökte gamla kyrkan. Man fortsatte sedan vid Naturum, där man kunde besöka flera utställningar.

De som hade fått sitt resepass kunde åka en kort bit med hästdragen trilla. Sedan var det skogskaffe vid brasan, där Britta Lundgren berättade rövarhistorier.
Norrlands motorhistoriker bidrog med en parad av den nya tidens fordon, veteranbilar stod uppställda längs med gamla riksväg 13.

Det var första gången som Kulturarvsdagen arrangerades i Docksta. Solveig Nordin Zamano har redan nu planer på en fortsättning nästa år.

- Årets arrangemang gick över förväntan, säger hon.