Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.

I ett ingenmansland av osäkerhet och sökande

Det är starka, drabbande bilder som möter besökaren på Galleri Andra Våningen på Järnsta café i Nordingrå. Det framkallar en känsla av chock när jag nästan direkt uppfattar en likhet mellan Farah Alis bilder och den konst som skapades av fångar i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Likheten är naturligtvis en ren tillfällighet, och visar bara – och det är inte så bara! – på de mänskliga erfarenheternas universalitet.

Farah Ali är 25 år gammal, hon kommer från Syrien, där hon utbildade sig i måleri och skulptur vid fakulteten för Fine Arts vid universitetet i Damaskus. Hon arbetar helst med teckning, och alla verk utom ett på Järnsta är teckningar i torrpastell och tusch eller enbart torrpastell.

Det är små bilder som uttrycker stora känslor. Stilen är närmast expressionistisk, även om uttrycksfullhetens styrka dämpas något av en drömsk vaghet.

Det är bara kvinnor på bilderna. Kvinnor som klagar och anklagar, vädjar och säger ifrån, söker och sörjer. Känslan av gemenskap och styrka som förmedlas är mycket stark.

Det finns också en öppenhet i bilderna som skapar närhet till betraktaren och bjuder in till berättelser med verklighetsförankring någon annanstans, men som kan delas av alla.

De flesta av kvinnorna tycks befinna sig i ett tillstånd av fångenskap, fängelset kan vara rent fysiskt, men lika mycket samhällets fjättrar, familjens band eller patriarkatets bojor.

Flera av bilderna verkar sväva utan fäste. Troligen är det en återspegling av konstnärens egen situation. Hon har tvingats lämna Syrien, och efter en olidligt lång väntan fått komma till Sverige.

Här finns en tydlig känsla av ett skov i tiden och en lucka i rummet. Innan ett tillstånd av både-och inträder är man utkastad i ett varken-eller. Inte här eller där, inte nu eller då.

Ett ingenmansland av osäkerhet och sökande. Men som utan tvekan kan vara oerhört konstnärligt fruktbar.

Utställningen pågår fram till den 17 juli. Den ingår i Galleri Andra Våningens sommarserie med temat Ursprung.