Gåtfullt och spännande på kulturhuset Orren – Anita Berg utmanar konstpubliken i Sollefteå

Det tar en stund av förvirring innan man inser hur Anita Bergs utställning hänger ihop på ett synnerligen spännande sätt. Utställningen på Orrenhuset i Sollefteå har titeln ”Cykler”, och det är fåfängt att leta efter en början och ett slut.

”Cykel” i det här sammanhanget betyder, serie, följd eller krets, ofta är det också underförstått att det handlar om något återkommande, kanske till och med som ständigt går runt.

Men någonstans måste man börja, och då känns kanske de två grafiska bladen ”Observer” 1 och 2 lämpligast. En streckgubbe, eller om det är en utsökt statyett från antikens Kreta, spanar från en upphöjd position – fast åt fel håll?

Den andra Observer-gubben, om det nu är en gubbe, ligger på ett helt annat ställe, och har följaktligen ett helt annat perspektiv.

Läs hela texten i Allehanda.se

Popkultur och småstadens stilla vemod

Den moderna fototekniken erbjuder rika, för att inte säga oändliga, konstnärliga möjligheter. Kent Nordbakk som just nu ställer ut i Konstsalongen i Sollefteå förstår verkligen att ta vara de på möjligheter på ett högst personligt sätt.

Kent kommer ursprungligen från Långsele, men är sedan ganska länge bosatt i Östersund. Där har han bland annat arbetat som mattelärare. Han har fotograferat så länge han kan minnas, och på senare år har också konstnärliga ambitioner väckts till liv.

Kent Nordbakk själv säger att hans främsta syfte med foto är att ”fånga ögonblicket”. Det gör han förvisso, inte minst med två fantastiska bilder från gågatan i Sollefteå, motivet ligger för övrigt mitt emot utställningslokalen, som inte bara avbildar ett stycke Sollefteå, utan lika mycket kan beskrivas som ett universellt uttryck för småstadens stilla vemod.

Läs hela texten i Allehanda.se

Politiskt och poetiskt med Miriam de Vincenti

En lek med symboler och metaforer visar nya vägar till verkligheten. Miriam de Vincentis konst är i sitt sökande efter uttryck både poetisk och politisk.

Läs hela texten i Allehanda.se

Konstrunda i Sollefteå med bredd och kvalitet

Efter förra årets succé med konstvandring i Sollefteå satsar konstförening i år på en Konstrunda. Visserligen något mindre än fjolårets, men mer professionell, och med lika delar bredd och kvalitet i fokus.

-          Förra årets konstvandring var till stor del improviserad, och därför tillsatte vi i år en kommitté, som bland annat skulle ta tillvara de önskemål som tillkom under fjolåret, säger Jeko Haj Yusuf, ordförande i Sollefteå konstförening.

Det som efterfrågades mest förra året var enkla och överskådliga kartor där samtliga utställarplatser är tydligt markerade, och att varje ställe har en väl synlig markering, på ungefär samma sätt som Nordingrå konstrundans sjömärke. Och lyhört nog har det i år tryckts upp en snygg folder innehållande en karta med alla 14 konststationerna åskådligt utsatta, med en egen symbol i form av en färgglad fembladig blomma som visade vägen till samtliga stationer.

Jeko själv sitter som spindeln i nätet i sin ateljé mitt i stan på Knivskärargränd. Men liksom förra året finns ett flertal utställare även utanför centrala Sollefteå. Och som det hör en konstrunda till erbjuder man en bredd och en mångfald av genrer och uttryck.

Olga Peshkova håller till i Östnyland och är nog välkänd för de flesta Sollefteåbor genom sina utställningar av magnifika klädedräkter och stiliserade fotografier i äldre stil med rysk anknytning. Tillsammans med maken Johan Hedman arbetar Olga med att lyfta fram historiska förbindelser mellan Sollefteåtrakten och Ryssland, framför allt Olgas hemstad St. Petersburg. Och eftersom Sollefteås 100-årsjubileum som stad närmar sig fokuseras arbetet mycket på tiden kring sekelskiftet.

På Planvägen en bit utanför centrum bor Åke Sjölander. Sedan tidigt 70-tal har han snidat figurer i trä. Han snidar i lind och använder enbart kniv, aldrig några maskiner. Figurerna målas sedan för hand med akrylfärg.

Varje figur är en egen berättelse, fylld av underfundiga tvetydigheter och mycken humor. Det är samhällets vardag speglad i träminiatyrer.

Som gammal militärmusiker tillverkar Åke också näverlurar i gran.

Annelie Nowén håller på att renovera gamla småskolan i Björkåbruk. Men redan i ett ofärdigt skick är det en förträfflig utställningslokal, med gott om utrymme. Under konstrundan fick det plats där inte bara Annelies konst utan också hennes tre döttrars.

Nowén x 4 visade upp mammans textilier och döttrarnas målningar och skulptur. Den mest namnkunniga, Tove, filmregissören nyligen belönad med Ingrid Thulin-stipendiet, visade en audiovisuell installation med titeln ”Leaves”, en kärleksförklaring till naturen i bild, eller möjligen en hyllning till kärleken.

Årets konstrunda hade en särskild betydelse eftersom Sollefteås konstförening firar i år 80 år. Nästa år är det stadens 100-årsjubileum, och fram till dess hoppas konstföreningen att frågan om en ny konsthall får en permanent lösning. Helst vill man fortsätta att hålla till i den nuvarande lokalen på Storgatan.

-          Med konsten i centrum gör vi åter Sollefteå till en konststad, säger Jeko Haj Yusuf.

Pär och Tesse tolkar skapelsen i Lidgatu

Pär Andersson är Sveriges meste kyrkokonstnär, han har utformat ett 50-tal kyrkorum med Visby domkyrka som en absolut höjdpunkt. Sedan 1980 fram till sin död förra året bodde han i Lidgatu utanför Näsåker tillsammans med hustrun Astrid Theselius, Tesse kallad. Nu har de två en gemensam retrospektiv utställning i Sollefteå konstförenings regi i Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

För Pär Andersson innebar flytten till Lidgatu en möjlighet att utveckla landskapsmåleriet, frigöra sig från den klassiska konstutbildningens bojor och skapa en egen stil.

Han var en troende person och i konsten uttrycker han sin förundran över Guds skapelse. De tavlor som finns på utställningen, det är litografier förutom två akvareller, finns samma utsikt från huset i Lidgatu. Perspektiven skiftar, årstiderna växlar. Färgerna är matt bleka, här framhävs små nyanser och svaga skiftningar.

Sedan finns en stor akrylmålning på kortväggen som föreställer ett par – Pär och Tesse? – vid bordet i en trädgård. Stämningen är paradisiskt idyllisk, och skuggspelet gör de två till en del av naturen.

Liknande intryck får man av konstnärens lilla självporträtt, där han tycks framträda ur växtligheten.

En distinkt växlighet i form av färgstarka lövverk finns på de få skulpturer och möbler som finns med på utställningen. Här kan jag inte låta bli att undra om inte det är lika mycket kamouflage, naturen som gömställe, en tillflykt.

Astrid Tesse Theselius stod länge i makens skugga, fångad som hon var i kvinnofällan. Hon födde fem barn mellan åren 1954-58, och det är först kring de 50 som hon får möjlighet att släppa loss sin konstnärliga ådra.

Hennes verk är också mest litografier, ett par akvareller och ett tryck på lin. Det är stilleben med en antydan till landskap i bakgrunden och en stämning av längtan och främlingskap. Det finns något vagt sorgset över hemtrevnadens idylliska perfektion.

Samtidigt besitter hennes måleri en helt annan musikalitet än makens. Här finns linjer som rör sig harmoniskt och fritt tillsammans, medan hans uttryck är trots allt fortfarande mer strikt klassicistiskt.

Och ändå är det alla skillnader till trots så påtagligt hur de två influerar, inspirerar, följer och berikar varandra.

Utställningen pågår fram till den 7 augusti.

Tillsammans kan man vara mera ensam

”Tillsammans kan man vara mycket ensam” hade kunnat vara rubriken för Bahram Hajous utställning i Sollefteå i galleriet på Storgatan. Han är kurd med rötter i Syrien men bor sedan tidigt 70-tal i Tyskland. Bahram är en internationellt erkänd konstnär, bland annat belönad med Matisse-priset förra året, och van att ställa ut på de stora gallerierna i världens storstäder. Och nu är han i Sollefteå, tack vare hans kusin Jeko Haj Yusuf, själv konstnär och tillika ordförande i Sollefteå konstförening.

Tavlorna på utställningen är mest ganska stora dukar, Behram använder blandteknik, det är framför allt kol och akryl, färgskalan är dov, gråbrun, men alltid finns där också ett färgstråk målat med breda penseldrag i starka, nästan skrikiga färger. Och så använder han duken på ett alldeles eget sätt, genom att måla på ”fel” sida, och spela med dukens egna brunaktiga nyanser.

Motivet är genomgående två personer, man och kvinna. De tittar aldrig på varandra, ibland blundar de också. Det är blickar som söker gemenskap i ett diffust fjärran, främmande, eller kanske rädda, för den som finns strax intill.

På ett par tavlor står de två bakom varandra på ett sådant sätt att det nästan ser ut som de växte fram ur varandra, men ändå förblir åtskilda.

Många av bilderna har en stark erotisk laddning, men det är också de som mest uttrycker ensamhet och övergivenhet.

Det finns ingen förtvivlan i uttrycket, bara en stillsam melankoli, stundtals gränsande till uppgivenhet. Konstnären noterar ett tillstånd, det sker på ett sätt som kan lätt uppfattas som alltför iakttagande, med påtaglig risk för objektifiering, tills man upptäcker att manspersonerna på Behrams tavlor är han själv.

Och perspektivet bygger på just självet: självutlämnande, självkritiskt, självbetraktande, självbespeglande. Helt enkelt narcissism. Och eftersom kvinnan på bilderna är hans fru blir det dessutom en form av parnarcissism.

Tillsammans är man inte alls mindre ensam, snarare mer.

En möjlig öppning tror jag går att finna i de starka färgerna. Där finns en frihetsdimension som bryter de slutna rummen och som kan rymma gemenskap.

Det här måste vara en av de absolut mest spännande konstutställning som någonsin har ägt rum i Sollefteå. Och förmodligen som någonsin kommer att äga rum.

Utställningen pågår till den 23 juli.

Konst i centrum blir publikmagnet

Sollefteå konstförenings nya lokal på Storgatan ser ut att bli en stor succé. Beläget mitt i stan är den en del av stadens nerv och puls, och ett välkommet icke-kommersiellt inslag i centrum. Med konstens placerad så centralt blir det lätt en publikmagnet. Det märktes tydligt på den välbesökta vernissagen för föreningens andra utställning för säsongen.

Utställningen mönstrar tre Sollefteåkonstnärer, och det är nog mest mantalsskrivningsadressen som är gemensam för de tre, annars är det svårt att se vad som förenar.

Ewa Bergman är textilkonstnär som syr och målar på tyg. Hennes kuddar med sina charmiga djur är en hyllning i form och färg till barndomsårens ohämmade fantasi och oskuldsfulla tro på godheten.

Hans-Olof ”Hanne” Holms tavlor i airbrushteknik hämtar mycket av sin estetik från dekorationer på hockeyhjälmar och lastbilar, och inspirationen från motorvärlden är tydlig. Det blir lätt onödigt detaljerat och tämligen intetsägande.

Men det finns undantag. Ett övergivet bilvrak i mjuka, nästan inställsamma, färger, skapar en starkt närvarande känsla av tidens gång, en klarsynt tillbaka blick helt utan nostalgi. Det gäller också bilparaden från Uppsala på 50-talet.

Tavlan betitlad ”Attityd” talar för sig själv, konstnären vågar blotta sig, och hans sårbarhet väjer inte för jobbiga frågor kring manlighetens väsen.

Och porträttet av Art Blakey, uppenbarligen en favorit, här i samklang med tiden, har en sådan härlig nyansrikedom med sitt skuggspel och lekfulla ljus.

Cicily E Bäckström arbetar främst med akryl. Hennes konst rör sig i spänningsfältet mellan kraftfulla färgexplosioner och monokroma skiftningar, mellan det öppet inbjudande och klaustrofobiskt slutna. Det är abstrakt måleri som är spännande på ett på samma gång personligt och allmängiltigt sätt.

Hennes verk som närmar sig det figurativa är däremot epigoniskt osjälvständiga. Kanske dags för ett lite striktare urval nästa gång?

Utställningen pågår till den 5 juni. Ytterligare fyra utställningar är planerade fram till oktober.