Operafestival med allsång, mat och hederskultur

Åter igen hördes det ljuva toner i Nordingrå. Fjärde upplagan av Höga kusten Operafestival bjöd på nya inslag, barnaktiviteter, allsång(!) och en operaföreställning. Varje kväll var det så gott som fullsatt.

Det började på onsdag med aktiviteter för barn på Mannaminne. Först en specialskriven föreställning för Höga Kusten Operafestival, av och med Hillevi Berg Niska och David Hormábazal Cortés. Sedan följde en workshop för barnen, vilket var helt nytt för i år.

En nyhet var också torsdagens allsång på Järnsta kafé. Det blev en stor succé. Det var fullsatt och publiken kunde sina operahits väl.

-          Nordingråborna sjunger mycket bra, konstaterade festivalgeneralen Astrid Robillard.

Tydligen tacksamt att för en gångs skull få komma ut ur duschen och få sjunga för full hals.

På fredag var så dags för mat och musik på Mannaminne, ett sedan tidigare år uppskattat inslag. Förra året var det ett norskt tema, i år var det finskt, det finns ju en koppling till Mannaminnes satsning på ett hotell i finsk stil.

Dessutom bor Viktor Olausson, en av arrangörerna och tillika musiker, lämpligt nog i Vasa, och han hade med sig en hel finsk kör därifrån.

Det blev Sibelius och mycket finsk nationalromantik under kvällen. Och även här blev det spontant allsång.

-          Det gick inte att få tyst på dem, säger Astrid Robillard med ett skratt.

Festivalens kulmen var på lördag med en föreställning av Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni i Nordingrå kyrka. Operan är även känd i Sverige under namnet På Sicilien. Det är en timmeslång enaktare (som egentligen är en kort tvåaktare), och för många kanske bekant från filmen Gudfadern III (för övrigt det enda positiva som kan sägas om den filmen).

Tonen anges redan i uvertyren, det är romantiskt värre, starka känslor driver människor till våldsamma handlingar, det är sviken kärlek, otrohet, hämnd och svartsjuka. Så kallad hederskultur för inte så länge sedan och inte så långt härifrån.

De bärande rollerna sjungs av Mikael Stenbaek, en jättefin tenor med lika mycket styrka som värme och svärta i rösten, och Christine Sjölander, en mezzosopran med rötter i Stöde men numera bosatt i England. Hon agerar säkert och har ett bra register, som gör sig bäst i starka känslor.

De mindre rollerna sjungs av Ida Persson, sopran från Junsele, och Andreas Franzén som förenar dramatisk begåvning med en kraftfull baryton.

Men Ådalens sångfågel är ändå Astrid Robillard. Hon har en liten roll, men hon gör så mycket av den, och drillar fram de mesta underbara toner med en lätthet som kan få en operaälskare att falla i gråt.

Orkestern var i år förstärkt med en tvärflöjt, och dessutom en dirigent från USA. Niklas Tamm studerar nämligen i Michigan. Han tyckte att Höga kusten var avgjort vackrare.

En eloge också till kören, tillfälligt sammansatt för festivalen.

Till hösten finns det planer på en permanent operakör, och Astrid Robillard uppmanar intresserade att höra av sig.

Det finns redan nu långt framskridna planer för nästa års festival, som kommer bland annat innehålla ännu fler inslag för barn.

Festivalen avslutades på söndag med en konsert i Nordingrå kyrka med operans klassiska pärlor.

I ett ingenmansland av osäkerhet och sökande

Det är starka, drabbande bilder som möter besökaren på Galleri Andra Våningen på Järnsta café i Nordingrå. Det framkallar en känsla av chock när jag nästan direkt uppfattar en likhet mellan Farah Alis bilder och den konst som skapades av fångar i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Likheten är naturligtvis en ren tillfällighet, och visar bara – och det är inte så bara! – på de mänskliga erfarenheternas universalitet.

Farah Ali är 25 år gammal, hon kommer från Syrien, där hon utbildade sig i måleri och skulptur vid fakulteten för Fine Arts vid universitetet i Damaskus. Hon arbetar helst med teckning, och alla verk utom ett på Järnsta är teckningar i torrpastell och tusch eller enbart torrpastell.

Det är små bilder som uttrycker stora känslor. Stilen är närmast expressionistisk, även om uttrycksfullhetens styrka dämpas något av en drömsk vaghet.

Det är bara kvinnor på bilderna. Kvinnor som klagar och anklagar, vädjar och säger ifrån, söker och sörjer. Känslan av gemenskap och styrka som förmedlas är mycket stark.

Det finns också en öppenhet i bilderna som skapar närhet till betraktaren och bjuder in till berättelser med verklighetsförankring någon annanstans, men som kan delas av alla.

De flesta av kvinnorna tycks befinna sig i ett tillstånd av fångenskap, fängelset kan vara rent fysiskt, men lika mycket samhällets fjättrar, familjens band eller patriarkatets bojor.

Flera av bilderna verkar sväva utan fäste. Troligen är det en återspegling av konstnärens egen situation. Hon har tvingats lämna Syrien, och efter en olidligt lång väntan fått komma till Sverige.

Här finns en tydlig känsla av ett skov i tiden och en lucka i rummet. Innan ett tillstånd av både-och inträder är man utkastad i ett varken-eller. Inte här eller där, inte nu eller då.

Ett ingenmansland av osäkerhet och sökande. Men som utan tvekan kan vara oerhört konstnärligt fruktbar.

Utställningen pågår fram till den 17 juli. Den ingår i Galleri Andra Våningens sommarserie med temat Ursprung.