Operafestival med allsång, mat och hederskultur

Åter igen hördes det ljuva toner i Nordingrå. Fjärde upplagan av Höga kusten Operafestival bjöd på nya inslag, barnaktiviteter, allsång(!) och en operaföreställning. Varje kväll var det så gott som fullsatt.

Det började på onsdag med aktiviteter för barn på Mannaminne. Först en specialskriven föreställning för Höga Kusten Operafestival, av och med Hillevi Berg Niska och David Hormábazal Cortés. Sedan följde en workshop för barnen, vilket var helt nytt för i år.

En nyhet var också torsdagens allsång på Järnsta kafé. Det blev en stor succé. Det var fullsatt och publiken kunde sina operahits väl.

-          Nordingråborna sjunger mycket bra, konstaterade festivalgeneralen Astrid Robillard.

Tydligen tacksamt att för en gångs skull få komma ut ur duschen och få sjunga för full hals.

På fredag var så dags för mat och musik på Mannaminne, ett sedan tidigare år uppskattat inslag. Förra året var det ett norskt tema, i år var det finskt, det finns ju en koppling till Mannaminnes satsning på ett hotell i finsk stil.

Dessutom bor Viktor Olausson, en av arrangörerna och tillika musiker, lämpligt nog i Vasa, och han hade med sig en hel finsk kör därifrån.

Det blev Sibelius och mycket finsk nationalromantik under kvällen. Och även här blev det spontant allsång.

-          Det gick inte att få tyst på dem, säger Astrid Robillard med ett skratt.

Festivalens kulmen var på lördag med en föreställning av Cavalleria Rusticana av Pietro Mascagni i Nordingrå kyrka. Operan är även känd i Sverige under namnet På Sicilien. Det är en timmeslång enaktare (som egentligen är en kort tvåaktare), och för många kanske bekant från filmen Gudfadern III (för övrigt det enda positiva som kan sägas om den filmen).

Tonen anges redan i uvertyren, det är romantiskt värre, starka känslor driver människor till våldsamma handlingar, det är sviken kärlek, otrohet, hämnd och svartsjuka. Så kallad hederskultur för inte så länge sedan och inte så långt härifrån.

De bärande rollerna sjungs av Mikael Stenbaek, en jättefin tenor med lika mycket styrka som värme och svärta i rösten, och Christine Sjölander, en mezzosopran med rötter i Stöde men numera bosatt i England. Hon agerar säkert och har ett bra register, som gör sig bäst i starka känslor.

De mindre rollerna sjungs av Ida Persson, sopran från Junsele, och Andreas Franzén som förenar dramatisk begåvning med en kraftfull baryton.

Men Ådalens sångfågel är ändå Astrid Robillard. Hon har en liten roll, men hon gör så mycket av den, och drillar fram de mesta underbara toner med en lätthet som kan få en operaälskare att falla i gråt.

Orkestern var i år förstärkt med en tvärflöjt, och dessutom en dirigent från USA. Niklas Tamm studerar nämligen i Michigan. Han tyckte att Höga kusten var avgjort vackrare.

En eloge också till kören, tillfälligt sammansatt för festivalen.

Till hösten finns det planer på en permanent operakör, och Astrid Robillard uppmanar intresserade att höra av sig.

Det finns redan nu långt framskridna planer för nästa års festival, som kommer bland annat innehålla ännu fler inslag för barn.

Festivalen avslutades på söndag med en konsert i Nordingrå kyrka med operans klassiska pärlor.

Vårkonsert med sakrala pärlor

Domkyrkans vårkonsert bjöd på två av den sakrala musikens absoluta pärlor. Det var Mozarts Exsultate Jubilate och Bachs Magnificat.

Det är två verk som utifrån texter direkt hämtade från Bibeln prisar gud och den heliga Maria, guds moder. Mariakulten har alltid haft en underton av sublimerad erotik, och den kommer tydligt till uttryck i Mozarts lättsamma, glädjerika musik. Den kontrasterar ganska starkt mot Bachs tunga allvar, det är storslagna toner av Herrens triumf och härlighet, med kraftfulla slagverk och mycket blås, medan stråkarna dominerar hos Mozart.

Det var orkesterensemblen ur Sundsvalls kammarorkester som stod för musiken, med Lars G Fredriksson som dirigent. Han sjöng dessutom ett basparti i Bachs verk.

Sångpartierna i Mozarts Exsultate är ett paradnummer för en koloratursopran, och det var en sann glädje att höra Caroline Christensen. Hon har en ren och varm stämma, med en otrolig tajming, och framför allt besitter hon vokalt mod att drilla fram höga toner och våga hålla dem kvar.

I Bachs Magnificat fick hon sällskap av flera solister. Ann-Kristin Färnström sjöng altpartierna, Per Håkan Precht gladde igen med sin stämningsfulla tenor med brett register, och Astrid Robillard, sedan tidigare en stor favorit i våra nejder, vars röst överraskar ständigt med sitt omfång och sin fyllighet, det är som renaste källvatten i ett kristallklart vattendrag någonstans i Nordingrå.

Lite av konsertens höjdpunkt var att höra de tre damerna sjunga tillsammans (herrarna får ursäkta) en trio i en fantastisk harmoni.

Bakom solisterna utförde Domkyrkokören ett gediget jobb, härligt med en kör som är så fullödigt samstämmig.

Det värmde också både i hjärtat och i örat på en gammal latinare att all sång var på latin.

En kväll med sublim musik som vill lovprisa sin gud, men som kanske ändå är mest ett magnifikt uttryck för den mänskliga själens enastående skaparkraft.