Rock och visa vid Skulebergets fot

Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nu verkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen lockar breda grupper i olika åldrar.

Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen från Skulebergets fot.

På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikaliskt allsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.

På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.

Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och underliggande allvar som de definitivt förtjänar.

Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.

Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen. Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf. Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades med stående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen majoritet i riksdagen.

En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk touch på texterna.

Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.

Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!

För min egen del, och det delade jag säkert med många, var festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till RRH, som äntrade Skulescenen.

Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.

Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skules naturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes förträffligt, så också myggen.

Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!

Feministiskt morddrama vid Skule

TEATER

Mordet i Klingre
Regi: Gunvor Jonsson
Musik: Magnus Edholm

För andra året spelar Höga kusten Teaterförening Bo R Holmbergs pjäs ”Mordet i Klingre” vid Skulebergets fot. Under vintern har man dessutom hunnit med ett mellanspel med Dario Fos ”Det sjunde budet” – dock inomhus. Sammantaget har det gjort att amatörskådespelarna har haft tid och tillfälle att vässa yrkeskunnandet och utveckla scenvanan.

I två av de stora rollerna är det nya skådespelare. Emelie Sellin har ersatt Jimmie Edlund som Berättare, och istället för Karin Olsson uppträder Linda-Marie Nygren som Kristina Persdotter. Det märks att de är noviser, de agerar ganska stelt och räddhågset, och framför allt Emelie Sellin går ordentligt vilse i texten vid flera tillfällen. Det släpper emellertid i andra akten, och blir mycket säkrare, tydligen behöver de två bara lite tid för att växa in i sina roller, så kommer det garanterat att bli mycket bättre.

I gengäld uppträder resten av ensemblen med stor pondus och självsäkerhet, det går inte att ta fel på vilken oerhörd utveckling flera av skådespelarna har genomgått sedan förra sommaren.

Framför allt gäller det Robert Sandström i den stora rollen som Erik Holmberg (OBS! inte släkt med Bo R!), han vågar spela ut och skänker rollfiguren nya dimensioner. Om han förra året var duktig på att gestalta strebern och tyrannen, övertygar han nu också som förförare och framtidshopp.

Duktiga är också Lill Holmberg och Lennart Jonsson i de bärande rollerna som Kristina föräldrar. De är nyanserade på ett samtidigt eftertänksamt och kraftfullt sätt som paret Macbeth på undantaget.

De fyra bondkvinnorna, spelade av Linn Bodin, Agneta Westerlund, Ulla Dahlin och Kaija Lundgren, binder skickligt ihop handlingen. De övriga gör som sagt mycket väl ifrån sig. Ett extra plus för Lennart Lundgren som prästen, och Jarmo Eklund som i rollen som Karl XIII lyckas med konststycket att få vår egen monark att framstå som en intellektuell gigant.

Bo R Holmbergs pjäs utgår från ett verkligt kriminalfall. Stycket har en stark feministisk laddning, då det ställer viktiga frågor kring kvinnans ställning i samhället: det är svårt för en ensamstående kvinna att klara sig själv, och när drömprinsen visar sig vara en hustrumisshandlare står få alternativ till buds för den stackars kvinnan, i synnerhet som fördomarna är starkt förankrade i samhället.

Mycket positivt har förstås hänt sedan början av 1800-talet, men det är naivt att tro att problematiken är helt inaktuell i våra dagar.

Ytterligare föreställningar spelas 27, 28 och 29 juli.