Lokalproducerad musik firade Sollefteås 100 år

Sollefteå fyller i år hundra. Firandet inleddes på nyårsafton med ett pampigt fyrverkeri, och jubileumsårets andra evenemang var en galakonsert på Hullsta under Trettonhelgen. Det blev en sprudlande fest i musikalisk kulturrikedom.

Tanken bakom konserten var genial i all sin enkelhet. Nordiska kammarorkestern – den klassiska musikens stomme i länet – på scen och framför den solister med Sollefteåanknytning.

Lokalproducerat är inte bara miljövänligt, det brukar också vara den bästa kvalitén.

Och nog var det nivå som nådde högt ovanför Sollefteås höga kuster. Ribban sattes redan av Sara Sandström Korp, en sopran med rötter i Multrå, och en fantastisk röst som kombineras med lika mycket charm och utstrålning.

Hon sekunderades av sin syster Anna, också hon sopran, välkänd för Sollefteåpubliken med sin imponerande värme och allvar i stämman. Tillsammans bjöd de på en sublim vokal skönhet i Blomsterduetten ur Lacmé.

Kvällen gick mycket i syskonens tecken. Familjen Fröst mönstrade inte mindre än tre bröder, violinisten Johan, Göran vid flygeln och världsartisten Martin med sin klarinett.

Helt allena, utan några syskon, uppträdde Ulrika Bodén, ursprungligen från Helgum. Hon sjöng två psalmer på dialekt i Nicke Sjödins kongeniala översättningar till ångermanländska. Hon förenar på ett oemotståndligt sätt dialektens uppkäftiga trotsighet med psalmens frikyrkliga stridbarhet och folkvisans välljudande enkelhet.

Mitt under konserten genomförde konferencieren Jacke Sjödin en liten kupp då han lät meddela att Ulrika har tilldelats årets Nicke Sjödin-stipendium. Det delades ut på plats och ställe av mamma Hervor.

Nordiska kammarorkestern leddes för kvällen av Alexander Hanson, nyss hemkommen från Wien. Han dirigerade distinkt och med en självklar auktoritet genom Strauss den yngre, operaarior av Puccini, Delibes och Rossini, Hugo Alvén och Sjostakovitj, med mera.

Inte utan en viss antydan till teatralisk yvighet.

En som definitivt inte drar sig för det teatraliska är Martin Fröst. Under andra akten efter pausen tog han över ledning för orkestern och dirigerade med den äran ouvertyren till Mozarts Figaros bröllop.

Sedan tog han fram sin klarinett, och tillsammans med Nordiska kammarorkestern lekte han fram en egen Rhapsody in Clarinet. Med musikalisk virtuositet och sceniskt artisteri framförde de en blandning av klezmer, Brahms och Artie Shaw.

Och det hängde ihop alldeles utmärkt. Inte nog med det, med Martins lågmälda berättelse om musikens ursprung och utveckling kom denna osannolika mix att framhäva musiken som humanismens Höga visa.

Martin var iklädd en skogsvaktargrön kostym, i kontrast till alla andra herrar skräddade i svart, och han såg ut som Robin Hood. Som tar det bästa av musiken och delar ut till oss alla.

Jacke Sjödin roade publiken med sina humoristiskt tafatta försök att skriva en hyllningssång till Sollefteå. Inte lätt att rimma på ett ord med fyra stavelser. Tills han förstås kom på det. Det är fyra stavelser också i New York, New York!

Tillsammans med solisterna och orkestern tog de i ända från tårna och sången bar mäktigt förbi Långsele, Forsmo och Näsåker, ända bort till Ramsele och Junsele.

Kanske ännu längre.

Foto: Robbin Norgren

I de illa berördas land eller vem är rädd för humor

”Är det sant att Ni samlar på vitsar om Er? lär Churchill ha frågat Stalin vid något tillfälle. ”Nej”, svarade Sovjetledaren med ett kyligt varggrin, ”jag samlar bara på dem som berättar vitsarna.”

Makten är alltid rädd för humorn. Den sliter av falskhetens mask och skingrar lögnens dimslöjor. Att berätta politiska vitsar i diktaturer är förenat med livsfara, ändå tar många risken.

Den politiska satiren är frihetens livsluft, den är ett sylvasst stick som punkterar politikens uppblåsta fasad, den förlöjligar småaktighet och hånar hyckleri och dubbelmoral.

Satiren prövar gränser, den är det fria samtalets lackmustest.

Och humorn utjämnar oddsen mellan de styrande och de styrda, den går nämligen inte att förvara sig emot, det enda som kan göras är antingen att ta till förtryck i olika former eller att så att säga motbevisa skämtaren genom gediget politiskt arbete.

Allt som oftast väljs det förstnämnda.

Diktaturer hatar humorn och förföljer den med drakoniska åtgärder.

Men också i demokratins skymningszon finns en rädsla för humorn. Polens starke man Jaroslaw Kaczynski ville stämma en tysk blaska som i en satirisk text kallade honom för potatis. Turkiets president Erdogan har inlett rättegångar mot mer än 1800 personer som anses ha förolämpat honom.

Nu sällar sig ett par socialdemokratiska landstingspolitiker från Västernorrland till denna illustra skara. De har varit på Skulefestivalen där Jacke Sjödin tillät sig att skämta om nedläggningshotet mot Sollefteå sjukhus. Enligt Jan-Olov Häggström (S), vice ordförande i landstingsstyrelsen, har många landstingspolitiker som var på plats blivit ”otroligt illa berörda” av att Jacke kallade dem för ”puckade”, att det blev ”så personligt” när landstingsdirektören pekades ut.

Häggström sekunderas av partikollegan Monica Fällström som är både bekymrad och ledsen att Jacke raljerar och använder enbart känslomässiga argument, och att politiker har ingen chans att förklara och försvara sina beslut.

Jacke Sjödin späder på politikerföraktet!

Och så kan vi inte ha det, att en konferencier under en musikfestival dristar sig till att kommentera politiska beslut med raljerande och emotionella argument som politikerna inte får bemöta går inte för sig, det kan på sikt hota själva demokratin.

Därför vill jag framföra några anspråkslösa förslag hur vi kan komma till rätta med detta problem.

Enklast vore väl om berörda politiker kunde få chansen till replik. Så fort Jacke säger något dumt om våra landstingspolitiker så vips, upp med Häggström eller Fällström på scen så att de kan försvara och förklara.

Tillvägagångssättet bör rimligen gälla alla kategorier som kan tänkas bli utsatta för orättvis kritik.

Om arrangörerna anser att det blir opraktiskt och alltför tidsödande kan de alltid själva se till att Jackes manus inte gör någon illa berörd och är rakt genom rationellt och sakligt.

I den händelse arrangörerna saknar vilja eller förmåga kan man istället anlita en nordkoreansk konsult som tar hand om saken.

I Nordkorea är de nämligen mycket duktiga på att se till att inga politiker eller tjänstemän blir personligen utpekade, illa berörda eller bemötta med enbart känslomässiga och raljerande argument.

I Nordkorea skämtar man inte, där gör politikernas sig själva till allmänt åtlöje.

Och det händer inte bara i Nordkorea.