Skulefestivalen har framgångsrikt stretat på i 33 år. Nu
verkar man också ha hittat sin nisch, som inte är någon nisch alls. Det ska
vara spretigt och brett, med något för alla. Och det verkar fungera, festivalen
lockar breda grupper i olika åldrar.
Skulefestivalen började en gång i tidernas begynnelse som
visfestival. Mycket vatten har flutit i Ullerångersfjärden sedan dess, och nu
är utbudet långt vidare. Men det betyder inte att visan är helt försvunnen från
Skulebergets fot.
På fredag kunde publiken lyssna till Östen utan Resten, med
Östen Eriksson och Jens Kristensen, båda visserligen mycket musikaliskt
allsidiga men jobbar huvudsakligen inom vistraditionen.
På lördag var det givetvis Sven-Bertil, för en så folkkär
artist behöver inte efternamnet skrivas ut, still going strong, och han bjöd på
en härlig bukett av visblomster i två omgångar. Fortfarande lika stilig och
charmig, och rösten bär än, även om jag tycker att han gör sig bättre på en
mindre, mer intim, scen. Nu verkade han uppslukas av bergets väldighet.
Lars T (Johansson då, men det visste ni ju) och hans
Någonstans i Sverige sjunger förvisso inte visor, deras repertoar är gammal
svensk schlager, örhängen från 30- och 40-talen, ”mormorsmusik” som de själva
kallar den, men Lars T:s tolkningar ligger vistraditionen nära. Det lyfter de
gamla godingarna till nya nivåer, med en prägel av stämningsfullt vemod och
underliggande allvar som de definitivt förtjänar.
Och bandet består av idel fantastiskt duktiga musiker.
Några av dem ingick i bandet som kompade Annika Winhagen.
Hon stod för lördagens utropstecken med sina känslosamma tolkningar av Piaf.
Hennes röst som är något utöver det vanliga kom verkligen fullt ut till sin
rätt, hon fick luften att darra av sorg och längtan, och hon belönades med
stående ovationer. Statsministern såg ut som om han just hade fått egen
majoritet i riksdagen.
En trevlig överraskning var gruppen Fröken Elvis. De sjunger
Elvis på svenska, i egna, högst speciella, tolkningar. Mycket skickliga
musiker, och man kan inte annat än beundra deras förmåga att få en feministisk
touch på texterna.
Skulefestivalen bjöd på mycket rock. På fredag var det Frida
Selander med sin Patti Smith-inspirerade musik och Emil Assergårds ösiga rock.
Fredag kvällen avslutades annars av flickidolen och
svärmorsdrömmen Darin. Och det var väl bra. Men som vanligt tycker jag att de
dyraste artisterna är oftast de mest överflödiga. Gå inte över ån efter vatten!
För min egen del, och det delade jag säkert med många, var
festivalens höjdpunkt avslutningsakten på lördag kväll när 70-talet hälsade på
igen. Det var herrarna Rickfors, Rogefeldt och Hylander, för kvällen döpta till
RRH, som äntrade Skulescenen.
Och även om de har åldrats en del, och rösterna lät kanske
skrovligare än tidigare, svängde det rejält, och de gamla rocklåtarna hade fått
en helt ny lyster, och i vissa fall dessvärre också förnyad aktualitet.
Omkring fyra tusen besökare hade hittat till Skules
naturscen, två tusen per kväll. Vädret var strålande, alla trivdes
förträffligt, så också myggen.
Vi ses nästa år vid Skulebergets fot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar