TEATER
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Spelplats: Döda fallet, Ragunda kommun
Regi: Karl Seldahl
I rollerna: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, Kajsa Linderholm, Maria Granhagen, Yngve Dahlberg, Dag Norgård, Kim Anderzon, Ingmar Virta, med flera
Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända.
Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.
Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.
Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater ute under bar himmel är naturligtvis kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Premiären begicks stilenligt på midsommarafton. Man hade verkligen vädrets makter med sig, då regnet som länge hade vräkt ner upphörde ganska precis som föreställningen började, och förhindrade därmed att midsommarnattsdrömmen skulle förvandlas till en blöt mardröm.
Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden. Teseus har blivit markisinnan Alicia, Lysander, Demetrius, Helena och Hermia lystrar i pjäsen till betydligt mer hemvävda namn som Per-Anders, Lennart, Lena och Ing-Marie. Hantverkarna som sätter upp pjäsen i pjäsen är här så klart skogshuggare. En helt ny bekantskap är den thailändske ädlingen Tjo-la-long - spelplatsen ligger inte långt ifrån Thailändska paviljongen i Utanede.
Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.
Skådespelarensemblen består av proffs och lokala amatörer. De flesta amatörerna gör mycket väl ifrån sig, så när som på att röstvolymen behöver skruvas upp ett par steg.
Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.
Ingmar Virta är lysande som den misslyckade skådespelaren, som förvandlas till åsna och drabbas av drottning Titanias osannolika förälskelse. Det krävs stor skådespelarkonst för att trovärdigt framställa dåligt skådespeleri.
Kim Anderzons Titania kommer bättre till sin rätt som liderlig häxa än majestätisk drottning, Dag Norgård som Oberon och Anita Nyman som Alicia gör gedigna roller utan att överraska. Också de fyra förälskade ungdomarna sköter sig med den äran. Mest förtjust var jag i Kajsa Linderholms kraftfulla utspel som Sköna Lena, och Yngve Dahlbergs vingliga sprätt som Per-Anders.
En midsommarnattsdröm tillhör Shakespeares mest spelade pjäser, och den tar på ett effektivt sätt död på alla meningslösa diskussioner om högt och lågt inom kulturen. Teatern är i grund och botten en folklig uttrycksform, vilket inte på något sätt står i motsättning till dess sublima eller intellektuella nivåer. I Seldahls uppsättning tar man också ut svängarna ordentligt, Shakespeares blankvers blandas med grötrim, och man räds inte att tangera buskis ("Come along Tjo-la-long"!).
Resultatet blir en välbalanserad komedi som med glimten i ögat hyllar människans sammansatta natur, samtidigt som den ger en liten känga åt den romantiska kärleken.
En av teatersommarens absoluta höjdpunkter i Norrland.
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Spelplats: Döda fallet, Ragunda kommun
Regi: Karl Seldahl
I rollerna: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, Kajsa Linderholm, Maria Granhagen, Yngve Dahlberg, Dag Norgård, Kim Anderzon, Ingmar Virta, med flera
Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända.
Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.
Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.
Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater ute under bar himmel är naturligtvis kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Premiären begicks stilenligt på midsommarafton. Man hade verkligen vädrets makter med sig, då regnet som länge hade vräkt ner upphörde ganska precis som föreställningen började, och förhindrade därmed att midsommarnattsdrömmen skulle förvandlas till en blöt mardröm.
Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden. Teseus har blivit markisinnan Alicia, Lysander, Demetrius, Helena och Hermia lystrar i pjäsen till betydligt mer hemvävda namn som Per-Anders, Lennart, Lena och Ing-Marie. Hantverkarna som sätter upp pjäsen i pjäsen är här så klart skogshuggare. En helt ny bekantskap är den thailändske ädlingen Tjo-la-long - spelplatsen ligger inte långt ifrån Thailändska paviljongen i Utanede.
Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.
Skådespelarensemblen består av proffs och lokala amatörer. De flesta amatörerna gör mycket väl ifrån sig, så när som på att röstvolymen behöver skruvas upp ett par steg.
Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.
Ingmar Virta är lysande som den misslyckade skådespelaren, som förvandlas till åsna och drabbas av drottning Titanias osannolika förälskelse. Det krävs stor skådespelarkonst för att trovärdigt framställa dåligt skådespeleri.
Kim Anderzons Titania kommer bättre till sin rätt som liderlig häxa än majestätisk drottning, Dag Norgård som Oberon och Anita Nyman som Alicia gör gedigna roller utan att överraska. Också de fyra förälskade ungdomarna sköter sig med den äran. Mest förtjust var jag i Kajsa Linderholms kraftfulla utspel som Sköna Lena, och Yngve Dahlbergs vingliga sprätt som Per-Anders.
En midsommarnattsdröm tillhör Shakespeares mest spelade pjäser, och den tar på ett effektivt sätt död på alla meningslösa diskussioner om högt och lågt inom kulturen. Teatern är i grund och botten en folklig uttrycksform, vilket inte på något sätt står i motsättning till dess sublima eller intellektuella nivåer. I Seldahls uppsättning tar man också ut svängarna ordentligt, Shakespeares blankvers blandas med grötrim, och man räds inte att tangera buskis ("Come along Tjo-la-long"!).
Resultatet blir en välbalanserad komedi som med glimten i ögat hyllar människans sammansatta natur, samtidigt som den ger en liten känga åt den romantiska kärleken.
En av teatersommarens absoluta höjdpunkter i Norrland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar