Återuppstånden men icke pånyttfödd

ROMAN

Lazarusprojektet
Aleksandar Hemon
Övers: Kerstin Gustafsson
Bonniers, 2010

Det begynnande 1900-talets USA rids av anarkistskräck. ”Degenererande” individer med utländskt utseende, oftast italienare och judar, sprider sitt samhällsfientliga gift. Den Röda Drottningen, Emma Goldman, förbjuds att hålla tal. Upprördheten är stor över den ”otacksamme invandraren”, som lönar den amerikanska generositetens gästfrihet så illa.
1908 i Chicago kommer en ung man till polischefens hus för att överlämna ett brev. Av någon anledning uppstår handgemäng, som slutar i att polischefen skjuter den unge mannen.
Ynglingen heter Lazarus Averbuch, och är en judisk flykting från pogromernas Ryssland. Den officiella versionen blir att Lazarus var en farlig anarkist som skulle genomföra ett attentat mot polischefen. Han begravs i hemlighet om natten i en anonym grav. Ganska snart blir det uppenbart att myndigheterna ljuger, men sanningen om mordet på unge Averbuch har aldrig kommit fram.

!00 år senare är författaren Vladimir Brik besatt av att ta reda på vad som hände med Lazarus Averbuch. Brik är bosnisk flykting i USA, en misslyckad, eller kanske snarare en ännu inte lyckad, författare, som försörjs av sin amerikanska fru, vilket tär ordentligt både på hans självförtroende och på hennes tålamod.

Han ger sig ut på en resa i Averbuchs spår, genom ett Östeuropa som regeras av ”ett depraverat triumvirat av makt, överlevnadsinstinkt och girighet”. Sluthållplatsen blir Sarajevo, där allting är annorlunda, och ingenting har förändrats.

Det är inte svårt att se parallellen mellan anarkistparanojan och dagens krig mot terrorismen. Hemon förmedlar också på ett dråpligt sätt exilens villkor. Framför allt tror jag att han vill visa hur orättvisorna lever kvar, förtrycket mot minoriteter, och att friheten och toleransen sträcker sig inte längre än till det etablerade, som inte ifrågasätter det rådande samhällssystemet.
Boken är ganska ojämn. Vissa partier är mycket stereotypa, Briks fru är ingen levande människa, utan ett ställföreträdande koncentrat av amerikansk förträfflighet och inskränkthet. Återkomsten till Bosnien blir smetigt sentimental.

Men när han är som bäst skriver Hemon en prosa som fylls av berättarglädje, med tydliga rötter i den muntliga berättartraditionen, som kombinerar frodig fantasi och mild cynism till något helt magiskt.

Och just därför högst verkligt.

Publicerat i Flamman 2010-22