POESI
Kallskänken
Jenny Wrangborg
Kata förlag, 2010
En kallskänka tillagar kalla rätter, som förrätter, sallader, smörgåsar och efterrätter. Hon – eller han, men det är oftast en hon – utmärks av en förmåga att lägga upp mat på ett speciellt vackert och dekorativt sätt. Det är en form av konsthantverk helt enkelt.
Det är något som märks mycket tydligt i Jenny Wrangborgs diktsamling med titeln ”Kallskänken”. Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Det mest uppmärksammade namnet inom gruppen är förmodligen Johan Jönsson, och hans kritikerrosade ”Efter arbetsschema” och den nyligen utgivna ”Livdikt”.
Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två unga poeterna. Medan Jönsson tenderar att kritisera arbetet i sig, låt oss slippa ”skitjobben”, framhåller Wrangborg yrkesstoltheten. Det är klassamhället med dess stress, nedskärningar och ojämlika relationer på arbetsplatsen som berövar arbetaren arbetets glädje.
Överlag präglas Wrangborgs dikter av ett dialektiskt förhållningssätt. Hon arbetar mycket utmejslat med motsatser: is-kyla, mjuk-hårt, manligt-kvinnligt, hat och kärlek.
Hennes poesi är samtidigt mycket kroppslig. Språket är konkret och fysiskt, innehållet uttrycker känslor som smärta, trötthet, andra påtagliga sinnestillstånd.
Lösningen på förtrycket är solidaritet och gemensam kamp för att återupprätta människovärdet.
Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.
Det blir mycket politiskt utan att bli till plakatpoesi. Däremot tenderar det stundtals att bli romantiserande. Och framför allt saknar jag överraskningen, både i formen och i innehållet. Nu blir det alltför förutsägbart.
Kallskänken
Jenny Wrangborg
Kata förlag, 2010
En kallskänka tillagar kalla rätter, som förrätter, sallader, smörgåsar och efterrätter. Hon – eller han, men det är oftast en hon – utmärks av en förmåga att lägga upp mat på ett speciellt vackert och dekorativt sätt. Det är en form av konsthantverk helt enkelt.
Det är något som märks mycket tydligt i Jenny Wrangborgs diktsamling med titeln ”Kallskänken”. Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Det mest uppmärksammade namnet inom gruppen är förmodligen Johan Jönsson, och hans kritikerrosade ”Efter arbetsschema” och den nyligen utgivna ”Livdikt”.
Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två unga poeterna. Medan Jönsson tenderar att kritisera arbetet i sig, låt oss slippa ”skitjobben”, framhåller Wrangborg yrkesstoltheten. Det är klassamhället med dess stress, nedskärningar och ojämlika relationer på arbetsplatsen som berövar arbetaren arbetets glädje.
Överlag präglas Wrangborgs dikter av ett dialektiskt förhållningssätt. Hon arbetar mycket utmejslat med motsatser: is-kyla, mjuk-hårt, manligt-kvinnligt, hat och kärlek.
Hennes poesi är samtidigt mycket kroppslig. Språket är konkret och fysiskt, innehållet uttrycker känslor som smärta, trötthet, andra påtagliga sinnestillstånd.
Lösningen på förtrycket är solidaritet och gemensam kamp för att återupprätta människovärdet.
Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.
Det blir mycket politiskt utan att bli till plakatpoesi. Däremot tenderar det stundtals att bli romantiserande. Och framför allt saknar jag överraskningen, både i formen och i innehållet. Nu blir det alltför förutsägbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar