BOK
VM boken 2010
Jesper Högström
(Statistik: Gunnar Persson)
Offside/Norstedts
”Fotboll är inte en fråga om liv och död – det är mycket viktigare än så!” Det är inte riktigt klart vem som är upphovet till detta drastiska uttalande, det har bland annat tillskrivits en brasiliansk minister. I Brasilien har det för övrigt på fullt allvar föreslagits i nationens parlament att jordgloben i landets flagga borde bytas ut mot en fotboll. Förslaget gick inte genom, men det visar att intresset för fotboll är enormt, och dess betydelse går långt utöver vad man kunde tro var möjligt för ett bollspel.
Det visar också på fotbollens fasta förankring i samhället. Fotboll och politik hör ihop, hur mycket än fotbollens potentater slår sig för bröstet med försäkringar om motsatsen.
Och naturligtvis handlar fotboll också om pengar. Numera riktigt stora pengar.
Dessa tendenser har varit som mest synliga under den höjdpunkt inom fotbollsvärlden som utgörs av VM-turneringen vart fjärde år. Så var det ända från början, det första slutspelet 1930 spelades i Uruguay, då ett välmående föregångsland med stor välfärd och avancerad sociallagstiftning, fjärran – inte bara geografiskt – från ett Europa plågat av ekonomisk depression och politiskt oro.
Uruguay får utdelning på satsade pengar och en bekräftelse på sin exceptionella ställning och vinner världsmästartiteln. Låt gå att detta ”världsmästerskap” bara omfattade ett handfull inbjudna länder, av vilka inte ens alla gjorde sig besväret att företa den långa resan.
Det skulle dröja länge än innan denna exklusiva klubb, som dessutom under flera turneringar var enbart en angelägenhet för Europa och Sydamerika, skulle bli till en världsomfattande tävling där alla jordens länder deltog.
Den andra VM-turneringen spelades i Italien, och nu var arrangörernas syfta att göra propaganda för den fascistiska regimens förträfflighet, något som lyckades över förväntan. Italien vann, och de gästande lagen hälsade glatt med fascisthälsning inför varje match. Kritik mot detta beteende viftades irriterat bort som småaktighet, en vana som blev till en tradition. Vi som är gamla nog minns säkert ”Åby” Eriksson kommentera den argentinska diktaturen 1978 att här hade han minsann bara träffat glada och trevliga människor.
VM 1938 spelades i skuggan av krigshotet. Sverige blev direktkvalificerat till kvartsfinal eftersom deras tilltänkta motståndare Österrike uppslukades av Nazityskland och försvann från kartan. Att det fascistiska Italien vann igen var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats, även om det var lite av historiens ironi att tyskarna, för dagen förstärkta med några österrikiska stjärnor – en del vägrade dock – besegrades i semifinalen av det Tjeckoslovakien som snart skulle våldtas av nazistiska trupper.
Det skulle dröja tolv år innan ett världsmästerskap kunde spelas 1950 igen. Denna gång i Brasilien, som nu skulle definitivt ta fotbollstronen i besittning. Det gick spikrakt enligt planerna tills det en ände med förskräckelse i finalen, där Brasilien upplevde förmodligen sin största förnedring någonsin när de inför ett fullsatt Maracanastadion i Rio besegrades av småkusinerna från Uruguay.
Politikens framför inom fotbollen har fortsatt med oförminskad kraft. Samtidigt har penningens hårda regemente, för att inte säga diktatur, gjort sig allt mer gällande.
Det har naturligtvis på ett mycket olyckligt sätt inverkat på spelet. Domare vars objektivitet lämnade en hel del övrigt att önska, konstiga tävlingsformer, regelvidriga ändringar av matchorter och matchtider, allt för att gynna ”rätt” lag.
Snart drar det ihop sig till VM igen. Det är en historisk turnering som för första gången spelas i Afrika – givetvis av politiska och kommersiella skäl. Det är värt att notera att VM börjar nästan på dagen 50 år efter att den första VM-matchen mellan två afrikanska lag spelades (Ghana slog Nigeria).
Lagom till denna högtidsstund för alla fotbollsälskare kommer Jesper Högströms ”VM boken 2010”. I essäliknande kapitel om 10-15 sidor skildras samtliga VM-turneringar. Högström beskriver levande och detaljrikt de intressantaste tilldragelserna på plan, samtidigt som han sätter in evenemangen i deras historiska, ekonomiska och politiska sammanhang. Och han sparar inte på belysande anekdoter.
Det sportjournalistik när den är som bäst, ja, det är helt enkelt lysande journalistik.
En avsevärd del av materialet ägnas Sveriges VM öden och äventyr.
Boken avslutas med en slösande rik, och personligt kommenterande, litteraturförteckning, och en VM-statistik, sammanställd av Gunnar Persson, som kan inte annat är att göra en gammal kalenderbitare fullständigt lycklig.
VM boken 2010
Jesper Högström
(Statistik: Gunnar Persson)
Offside/Norstedts
”Fotboll är inte en fråga om liv och död – det är mycket viktigare än så!” Det är inte riktigt klart vem som är upphovet till detta drastiska uttalande, det har bland annat tillskrivits en brasiliansk minister. I Brasilien har det för övrigt på fullt allvar föreslagits i nationens parlament att jordgloben i landets flagga borde bytas ut mot en fotboll. Förslaget gick inte genom, men det visar att intresset för fotboll är enormt, och dess betydelse går långt utöver vad man kunde tro var möjligt för ett bollspel.
Det visar också på fotbollens fasta förankring i samhället. Fotboll och politik hör ihop, hur mycket än fotbollens potentater slår sig för bröstet med försäkringar om motsatsen.
Och naturligtvis handlar fotboll också om pengar. Numera riktigt stora pengar.
Dessa tendenser har varit som mest synliga under den höjdpunkt inom fotbollsvärlden som utgörs av VM-turneringen vart fjärde år. Så var det ända från början, det första slutspelet 1930 spelades i Uruguay, då ett välmående föregångsland med stor välfärd och avancerad sociallagstiftning, fjärran – inte bara geografiskt – från ett Europa plågat av ekonomisk depression och politiskt oro.
Uruguay får utdelning på satsade pengar och en bekräftelse på sin exceptionella ställning och vinner världsmästartiteln. Låt gå att detta ”världsmästerskap” bara omfattade ett handfull inbjudna länder, av vilka inte ens alla gjorde sig besväret att företa den långa resan.
Det skulle dröja länge än innan denna exklusiva klubb, som dessutom under flera turneringar var enbart en angelägenhet för Europa och Sydamerika, skulle bli till en världsomfattande tävling där alla jordens länder deltog.
Den andra VM-turneringen spelades i Italien, och nu var arrangörernas syfta att göra propaganda för den fascistiska regimens förträfflighet, något som lyckades över förväntan. Italien vann, och de gästande lagen hälsade glatt med fascisthälsning inför varje match. Kritik mot detta beteende viftades irriterat bort som småaktighet, en vana som blev till en tradition. Vi som är gamla nog minns säkert ”Åby” Eriksson kommentera den argentinska diktaturen 1978 att här hade han minsann bara träffat glada och trevliga människor.
VM 1938 spelades i skuggan av krigshotet. Sverige blev direktkvalificerat till kvartsfinal eftersom deras tilltänkta motståndare Österrike uppslukades av Nazityskland och försvann från kartan. Att det fascistiska Italien vann igen var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats, även om det var lite av historiens ironi att tyskarna, för dagen förstärkta med några österrikiska stjärnor – en del vägrade dock – besegrades i semifinalen av det Tjeckoslovakien som snart skulle våldtas av nazistiska trupper.
Det skulle dröja tolv år innan ett världsmästerskap kunde spelas 1950 igen. Denna gång i Brasilien, som nu skulle definitivt ta fotbollstronen i besittning. Det gick spikrakt enligt planerna tills det en ände med förskräckelse i finalen, där Brasilien upplevde förmodligen sin största förnedring någonsin när de inför ett fullsatt Maracanastadion i Rio besegrades av småkusinerna från Uruguay.
Politikens framför inom fotbollen har fortsatt med oförminskad kraft. Samtidigt har penningens hårda regemente, för att inte säga diktatur, gjort sig allt mer gällande.
Det har naturligtvis på ett mycket olyckligt sätt inverkat på spelet. Domare vars objektivitet lämnade en hel del övrigt att önska, konstiga tävlingsformer, regelvidriga ändringar av matchorter och matchtider, allt för att gynna ”rätt” lag.
Snart drar det ihop sig till VM igen. Det är en historisk turnering som för första gången spelas i Afrika – givetvis av politiska och kommersiella skäl. Det är värt att notera att VM börjar nästan på dagen 50 år efter att den första VM-matchen mellan två afrikanska lag spelades (Ghana slog Nigeria).
Lagom till denna högtidsstund för alla fotbollsälskare kommer Jesper Högströms ”VM boken 2010”. I essäliknande kapitel om 10-15 sidor skildras samtliga VM-turneringar. Högström beskriver levande och detaljrikt de intressantaste tilldragelserna på plan, samtidigt som han sätter in evenemangen i deras historiska, ekonomiska och politiska sammanhang. Och han sparar inte på belysande anekdoter.
Det sportjournalistik när den är som bäst, ja, det är helt enkelt lysande journalistik.
En avsevärd del av materialet ägnas Sveriges VM öden och äventyr.
Boken avslutas med en slösande rik, och personligt kommenterande, litteraturförteckning, och en VM-statistik, sammanställd av Gunnar Persson, som kan inte annat är att göra en gammal kalenderbitare fullständigt lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar