I den ekonomiska krisens spår har vi fått några andra kriser på halsen. Ordet för dagen är ”skuldkris”. Lite underförstått har ”vi” levt över våra tillgångar på lånade pengar. Att ett av EU:s fattigaste länder har blivit särskilt utpekat är symptomatiskt och en smula pikant. Sanningen är dessutom att samtliga länder inom eurozonen har budgetunderskott som är större än vad som överenskommits i stabilitets- och tillväxtpakten.
Nu basuneras det ut nödvändigheten av budgetsanering. Underskotten måste ner och därför ska budgetar hårdbantas. Medicinen är hämtad ur kapitalismens nyliberala apotek (de privatiserade!). Sociala nedskärningar, försämrad arbetsrätt (”flexibilitet”), höjd pensionsålder, privatiseringar, med mera i samma stil. Och naturligtvis – skattesänkningar, framför allt för de rika och för företag.
I extremfallet Lettland har det medfört nedläggning av hälften av landets sjukhus och närmare 25 procent av alla skolor.
Det är smärtsamt men nödvändigt, säger de ekonomiska ”experterna”.
Frågan är om inte den nyliberala behandlingsmetoden kommer att leda till att operationen lyckas men patienten dör. Vilket inte vore första gången i vår nya sköna nyliberala värld.
Naturligtvis kan inget land leva med ett underskott för alltid. Men däremot är det inte bara möjligt utan rent av önskvärt med en underbalanserad budget i kristider. Efterfrågan hålls uppe framför allt genom offentliga satsningar och rimliga lönehöjningar. Det är klassisk keyniansk politik. Det har mycket riktigt tillämpats i ganska stor utsträckning i många länder.
Vad Keynes förbisåg var att staten inte är neutral utan har klasskaraktär. Lejonparten av stimulanspaketens medel har gått till spekulationsdrabbade banker och överproducerande storföretag, och gynnat framför allt de rika. Därför har investeringar uteblivit och konsumtionen inte ökat. Effekterna på efterfrågan har varit marginella. Med Kaleckis fyndiga formulering: ” Kapitalister tjänar lika mycket som de spenderar. Arbetare spenderar lika mycket som de tjänar.”
Resultatet av denna klassbundna krispolitik är ökande underskott, samtidigt som tillväxten är ingen eller försumbart liten, och framför allt en skenande arbetslöshet. I Sverige är den snart tvåsiffrig (arbetslinjen?!).
Att möta krisen med åtstramningspolitik är bokstavligen talat livsfarligt. Förra gången den medicinen ordinerades ledde det till nazism och ett fruktansvärt krig som världen aldrig skådat maken till.
En politik som leder till att ett land får en modern och välfungerande infrastruktur är inte att ”skicka notan till framtida generationer”. Det är däremot en gigantisk arbetslöshet, ökade samhällsklyftor och skärpta motsättningar.
Publicerat i Flamman 2010-22
Nu basuneras det ut nödvändigheten av budgetsanering. Underskotten måste ner och därför ska budgetar hårdbantas. Medicinen är hämtad ur kapitalismens nyliberala apotek (de privatiserade!). Sociala nedskärningar, försämrad arbetsrätt (”flexibilitet”), höjd pensionsålder, privatiseringar, med mera i samma stil. Och naturligtvis – skattesänkningar, framför allt för de rika och för företag.
I extremfallet Lettland har det medfört nedläggning av hälften av landets sjukhus och närmare 25 procent av alla skolor.
Det är smärtsamt men nödvändigt, säger de ekonomiska ”experterna”.
Frågan är om inte den nyliberala behandlingsmetoden kommer att leda till att operationen lyckas men patienten dör. Vilket inte vore första gången i vår nya sköna nyliberala värld.
Naturligtvis kan inget land leva med ett underskott för alltid. Men däremot är det inte bara möjligt utan rent av önskvärt med en underbalanserad budget i kristider. Efterfrågan hålls uppe framför allt genom offentliga satsningar och rimliga lönehöjningar. Det är klassisk keyniansk politik. Det har mycket riktigt tillämpats i ganska stor utsträckning i många länder.
Vad Keynes förbisåg var att staten inte är neutral utan har klasskaraktär. Lejonparten av stimulanspaketens medel har gått till spekulationsdrabbade banker och överproducerande storföretag, och gynnat framför allt de rika. Därför har investeringar uteblivit och konsumtionen inte ökat. Effekterna på efterfrågan har varit marginella. Med Kaleckis fyndiga formulering: ” Kapitalister tjänar lika mycket som de spenderar. Arbetare spenderar lika mycket som de tjänar.”
Resultatet av denna klassbundna krispolitik är ökande underskott, samtidigt som tillväxten är ingen eller försumbart liten, och framför allt en skenande arbetslöshet. I Sverige är den snart tvåsiffrig (arbetslinjen?!).
Att möta krisen med åtstramningspolitik är bokstavligen talat livsfarligt. Förra gången den medicinen ordinerades ledde det till nazism och ett fruktansvärt krig som världen aldrig skådat maken till.
En politik som leder till att ett land får en modern och välfungerande infrastruktur är inte att ”skicka notan till framtida generationer”. Det är däremot en gigantisk arbetslöshet, ökade samhällsklyftor och skärpta motsättningar.
Publicerat i Flamman 2010-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar