Den ravundska kritcirkeln

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen på ett gammal sjöbotten, i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. Det kan tyckas vara en underlig idé, men det skapar också möjligheter. Handlingen utspelar sig runt om hela spelplatsen, och sceneriet växlar med den skiftande naturen, det är bara att välja, en äng, en slänt, buskage eller en bit skog. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen med läktaren, är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med ”En midsommarnattsdröm” har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, debuterar nu som dramatiker.

Pjäsen ”Flykten till Ravundbergen” är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Wollter har förlagt sin handling i 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och är samtidigt forna tiders allmoge och flower power-hippisar. ”Love, Peace and Understandning! ”, nu och i all evighet. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.

Hans namn stavas respekt

Att spela *En midsommarnattsdröm* på en friluftsteater, med premiär på självaste midsommarafton, är helt kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.

Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden.

Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.

Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.

Men naturscenografin är också mycket krävande för skådespelarna. Det är branta backar, och det springs för fullt uppför och nerför. Det springs inte så lite runt runt också.

Sven Wollter har hunnit bli 76 år. Det är verkligen en prestation att mäkta med en sådan krävande roll i den åldern.

Och Sven är inte bara en kraftkarl. Han har alltid varit engagerad i politiken, ute på yttersta vänsterkanten. Han var tidigt medlem i KFML(r), bråkig och obekväm. Jag minns när jag bodde i Göteborg på 70-talet kunde man på lördagarna se Sven stå utanför Systembolaget och sälja Proletären.

Jag vet inte hur aktiv Sven Wollter är i Kommunistiska partiet (fortsättningen på KFML(r), med mera), men det är välbekant att han, till skillnad från många av sina kollegor har förblivit sina vänsterideal trogen.

Jag kan inte låta bli att här se ett samband med hans konstnärliga integritet. Han har alltid valt sina roller med någorlunda urskiljning, aldrig ställt upp på trams eller kommersiella jippon.

Det tänker jag på varje gång jag ser Hans Mosesson göra reklam för äcklig mat. Från Nationalteatern till ICA-Stig. *Inte* respekt.

Efter föreställningen lyser solen starkt, och regnbågen förbinder ravinerna i Ragundadalen. Sven Wollter går runt bland publiken och skakar hand.

Måtte det bli många föreställningar till, kamrat!

Midsommarnattsdröm får liv i Döda fallet

TEATER
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Spelplats: Döda fallet, Ragunda kommun
Regi: Karl Seldahl
I rollerna: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, Kajsa Linderholm, Maria Granhagen, Yngve Dahlberg, Dag Norgård, Kim Anderzon, Ingmar Virta, med flera

Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända.


Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.

Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.

Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater ute under bar himmel är naturligtvis kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Premiären begicks stilenligt på midsommarafton. Man hade verkligen vädrets makter med sig, då regnet som länge hade vräkt ner upphörde ganska precis som föreställningen började, och förhindrade därmed att midsommarnattsdrömmen skulle förvandlas till en blöt mardröm.

Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden. Teseus har blivit markisinnan Alicia, Lysander, Demetrius, Helena och Hermia lystrar i pjäsen till betydligt mer hemvävda namn som Per-Anders, Lennart, Lena och Ing-Marie. Hantverkarna som sätter upp pjäsen i pjäsen är här så klart skogshuggare. En helt ny bekantskap är den thailändske ädlingen Tjo-la-long - spelplatsen ligger inte långt ifrån Thailändska paviljongen i Utanede.

Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.

Skådespelarensemblen består av proffs och lokala amatörer. De flesta amatörerna gör mycket väl ifrån sig, så när som på att röstvolymen behöver skruvas upp ett par steg.

Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.

Ingmar Virta är lysande som den misslyckade skådespelaren, som förvandlas till åsna och drabbas av drottning Titanias osannolika förälskelse. Det krävs stor skådespelarkonst för att trovärdigt framställa dåligt skådespeleri.
Kim Anderzons Titania kommer bättre till sin rätt som liderlig häxa än majestätisk drottning, Dag Norgård som Oberon och Anita Nyman som Alicia gör gedigna roller utan att överraska. Också de fyra förälskade ungdomarna sköter sig med den äran. Mest förtjust var jag i Kajsa Linderholms kraftfulla utspel som Sköna Lena, och Yngve Dahlbergs vingliga sprätt som Per-Anders.

En midsommarnattsdröm tillhör Shakespeares mest spelade pjäser, och den tar på ett effektivt sätt död på alla meningslösa diskussioner om högt och lågt inom kulturen. Teatern är i grund och botten en folklig uttrycksform, vilket inte på något sätt står i motsättning till dess sublima eller intellektuella nivåer. I Seldahls uppsättning tar man också ut svängarna ordentligt, Shakespeares blankvers blandas med grötrim, och man räds inte att tangera buskis ("Come along Tjo-la-long"!).

Resultatet blir en välbalanserad komedi som med glimten i ögat hyllar människans sammansatta natur, samtidigt som den ger en liten känga åt den romantiska kärleken.

En av teatersommarens absoluta höjdpunkter i Norrland.