Vad döljer sig bakom tidningsrubrikerna och TV-nyheternas snabba klipp? Hur ser vardagen ut för människor som lever nära krig och konflikter, hur lever de sina liv, vad har de för drömmar och ideal, vilka problem behöver de konfronteras med, och hur hanterar de besvärliga situationer? Den unga svenska journalisten Pernilla Ahlsén bosätter sig under ett år i Jerusalem för att skildra världens kanske bäst bevakade konflikt och dess mest anonyma och bortglömda aktörer – kvinnorna. Resultatet blev boken med den långa men mycket talande titeln ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” (Norstedts), med undertiteln ”Livet i skuggan av konflikten”.
Ahlsén beskriver sina möten med både israeliska och palestinska kvinnor. De får alla berätta sina historier på sina egna villkor, Ahlsén iakttar, registrerar och beskriver. Det är samtidigt mycket tydligt att hennes sympatier hamnar hos de palestinska offren för ockupationen. Hon har också en skarp blick för hur ekonomiska realiteter påverkar värderingar och beteenden. I ett tillstånd av fattigdom och arbetslöshet, hopplöshet och förnedring blir religionens tilltagande betydelse fullt begripligt. Andra samband blir också synliga. Ockupationen har sin egen inneboende logik. I ett samhälle där våldet alltid är närvarande, och där det dominerande sättet att lösa konflikter är genom våld, bildas det ofrånkomligen en manschauvinistisk mentalitet, och sexismen försvaras alltid med säkerhetens eller befrielsekampens nödvändighet. Kvinnorna lider under ett dubbelt förtryck. Inte minst de palestinska kvinnorna, i vilkas liv det dessutom tillkommer ett ständigt drag av ockupationens förnedring och Kafkaartade godtycke och absurda hinder. Det faktum att barnen präglas tidigt av traumatiska upplevelser och erfarenheter av våld lovar inte heller gott inför framtiden.
Bokens riktigt stora förtjänst ligger emellertid i att alla som skildras får mänskliga drag. Och det är kanske först då som fienderna kan mötas på ett meningsfullt sätt.
En annorlunda utgångspunkt än Ahlsén har Susan Nathan i sin bok ”Ett annat Israel” (Ordfront; övers. Gunnar Sandin), med undertiteln ”Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Hon kommer från en assimilerad judisk familj i Storbritannien, med anknytning till Sydafrika. I sin rotlöshet bestämmer hon sig för ”alliya”, att nyttja sin rätt som jude att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare. Ganska snart bli hon varse ihåligheten i sin sionistiska dröm, det här är inte ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Hon utmanar sig själv och sin omgivning genom att bosätta sig en palestinsk stad. Hennes fokus ligger på situationen för den palestinska befolkningen i Israel, och inte de ockuperade områden, vilket är ganska ovanligt.
Nathans bok utgör en kraftfull anklagelseskrift mot vad hon uppfattar som den israeliska ”etnokratin”, och där hon gång på gång ser klara paralleller till fenomen och mönster som hon minns från apartheids Sydafrika. Hon gör också upp räkningen med den israeliska vänstern och de så kallade fredsvännerna, som hon anser sitter fast i den judiska offerrollen och den inlärda hjälplösheten, och som inte är beredda att ge upp något av sina privilegier som de besitter i sin egenskap av judar.
Tyvärr är boken dåligt strukturerad. Nathan verkar inte kunna bestämma sig vad hon vill med sin berättelse, som därför spretar åt olika håll, på ett stundtals förvirrande sätt. Dessutom är den full av upprepningar, och innehåller ett torftigt bildmaterial som har ingenting att tillföra, och borde definitivt inte ha tagits med.
Det är synd, för Susan Nathan kan vara mycket insiktsfull, och talar om viktiga saker.
Palestinakonflikten väcker mycket starka känslor och engagerar många människor. Och avsätter också stora mängder litteratur, av varierande kvalitet förstås. Enligt principen att inga nyheter är goda nyheter låt oss se fram emot en dag då strömmen av skrifter kommer att sina.
Ahlsén beskriver sina möten med både israeliska och palestinska kvinnor. De får alla berätta sina historier på sina egna villkor, Ahlsén iakttar, registrerar och beskriver. Det är samtidigt mycket tydligt att hennes sympatier hamnar hos de palestinska offren för ockupationen. Hon har också en skarp blick för hur ekonomiska realiteter påverkar värderingar och beteenden. I ett tillstånd av fattigdom och arbetslöshet, hopplöshet och förnedring blir religionens tilltagande betydelse fullt begripligt. Andra samband blir också synliga. Ockupationen har sin egen inneboende logik. I ett samhälle där våldet alltid är närvarande, och där det dominerande sättet att lösa konflikter är genom våld, bildas det ofrånkomligen en manschauvinistisk mentalitet, och sexismen försvaras alltid med säkerhetens eller befrielsekampens nödvändighet. Kvinnorna lider under ett dubbelt förtryck. Inte minst de palestinska kvinnorna, i vilkas liv det dessutom tillkommer ett ständigt drag av ockupationens förnedring och Kafkaartade godtycke och absurda hinder. Det faktum att barnen präglas tidigt av traumatiska upplevelser och erfarenheter av våld lovar inte heller gott inför framtiden.
Bokens riktigt stora förtjänst ligger emellertid i att alla som skildras får mänskliga drag. Och det är kanske först då som fienderna kan mötas på ett meningsfullt sätt.
En annorlunda utgångspunkt än Ahlsén har Susan Nathan i sin bok ”Ett annat Israel” (Ordfront; övers. Gunnar Sandin), med undertiteln ”Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Hon kommer från en assimilerad judisk familj i Storbritannien, med anknytning till Sydafrika. I sin rotlöshet bestämmer hon sig för ”alliya”, att nyttja sin rätt som jude att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare. Ganska snart bli hon varse ihåligheten i sin sionistiska dröm, det här är inte ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Hon utmanar sig själv och sin omgivning genom att bosätta sig en palestinsk stad. Hennes fokus ligger på situationen för den palestinska befolkningen i Israel, och inte de ockuperade områden, vilket är ganska ovanligt.
Nathans bok utgör en kraftfull anklagelseskrift mot vad hon uppfattar som den israeliska ”etnokratin”, och där hon gång på gång ser klara paralleller till fenomen och mönster som hon minns från apartheids Sydafrika. Hon gör också upp räkningen med den israeliska vänstern och de så kallade fredsvännerna, som hon anser sitter fast i den judiska offerrollen och den inlärda hjälplösheten, och som inte är beredda att ge upp något av sina privilegier som de besitter i sin egenskap av judar.
Tyvärr är boken dåligt strukturerad. Nathan verkar inte kunna bestämma sig vad hon vill med sin berättelse, som därför spretar åt olika håll, på ett stundtals förvirrande sätt. Dessutom är den full av upprepningar, och innehåller ett torftigt bildmaterial som har ingenting att tillföra, och borde definitivt inte ha tagits med.
Det är synd, för Susan Nathan kan vara mycket insiktsfull, och talar om viktiga saker.
Palestinakonflikten väcker mycket starka känslor och engagerar många människor. Och avsätter också stora mängder litteratur, av varierande kvalitet förstås. Enligt principen att inga nyheter är goda nyheter låt oss se fram emot en dag då strömmen av skrifter kommer att sina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar