Matt av schack

Norden har fått sin första världsmästare i schack. Norrmannen Magnus Carlsen vann överlägset titelmatchen mot indiern Anand, och blev den näst yngste världsmästaren genom tiderna.

Schack är ett älskat och beundrat spel över hela världen, med en synnerligen hög intellektuell och kulturell prestigefaktor.

Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är nog tveksamt. I sin klassiska ”Indoktrineringen i Sverige” från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg till en spektakulär vinst.

En metafor för klassamhället då? Det är i så fall inte det sämsta.

Schackvärldens elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan att utmana Gud på simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.

Det gjorde däremot Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.

Nästa världsmästare kubanen Raul Capablanca påstod med autistisk envishet att schacket var dött, eftersom det på grund av spelets avancerade utveckling skulle leda till att alla partier slutade med remi. Han hade uppenbarligen helt fel.

Capablancas baneman ryssen Aleksander Aljechin skrev enfaldiga artiklar om det ”ariska” schackets överlängsenhet gentemot det judiska. Han var känd för att inte säga ökänd för sin vidlyftiga alkoholkonsumtion, och inte minst sin förmåga att vinna komplicerade slutspel även när han led av svår bakfylla.

Efter andra världskriget dominerades schacket totalt av spelare från Sovjet, och då såg det städat ut, åtminstone utåt. Sedan kom Bobby Fischer…

Att schack med sina närmast outtömliga variationsmöjligheter, kontrasten mellan stilla koncentration och hänsynslös kamp och starka personligheter har lockat till litterära skildringar är inte förvånande. Schackets närvaro i litteraturen är omfattande och spännviden är stor. En absolut favorit är Ilf & Petrovs satirklassiker ”Tolv stolar”, där den store organisatören Ostap Bender under sin bisarra skattjakt genom Sovjet under NEP-perioden är i behov av kontantpåfyllning och ordnar därför ett simultanparti i en liten stad, under förespegling att han är stormästare. Eftersom han inte kan spela schack – ovanligt nog för en ryss – förlorar han snabbt alla partier utom ett, som han försöker vinna genom att stjäla motståndarens pjäser.

Ett satiriskt mästerverk.

Betydligt allvarligare är Nabakovs ”Защита Лужина”, Luzjins försvar, som på svenska har fått den töntiga titeln ”Han som spelade schack med livet”. Nabakov var själv en entusiastisk och ganska duktig spelare, som dessutom ägnade mycket tid och möda åt att konstruera schackproblem.

Romanen är en psykologisk studie av ett ungt geni som är så besatt av schack att det leder till svåra mentala störningar. Hans liv förvandlas till ett schackparti, som han till slut förlorar, och hans sista drag är definitivt i ordets bokstavliga bemärkelse.

Den kanske bästa berättelsen med schack motiv som jag har läst är nog den judiskt-litauiske författaren Icchokas Meras novell ”Stalemate”. Otroligt nog är den inte översatt till svenska.

Titeln betyder ”patt” eller kanske snarare ”dödläge”, eller båda. Berättelsen utspelas i Vilnius getto under nazistockupationen. Den tyske kommendanten ska skicka alla barn i döden, och när Abraham Lipman vädjar för deras liv, föreslår kommendanten ett schackparti mellan honom själv och Lipmans ende överlevande son, Isaak, som är ett schackgeni. Om pojken vinner räddas barn men han ska dö. Om han förlorar dödas barnen medan han sparas. Bara remi innebär allas räddning.

Schack finns förstås i rikligt mått också i andra konstarter. Det berömda partiet i Bergmans ”Det sjunde inseglet”, och musikalen ”Chess”. Med mera.

Större än livet? Nej, men stort i livet.