Stadsfest levde upp till förväntningarna

Stadsfestens magi. När kvällen börjar på lördag ser det till en början tämligen tröstlöst ut. Det är folktomt, det finns förmodligen fler väktare än gäster, ett handfull personer sitter och dricker öl, medan ett coverband tappert vevar gamla godingar.


När Sir Reg inleder kvällspasset är det inte många framme vid stora scenen. Det är synd, för bandet, med en internationell uppsättning artister av världsklass, förtjänar bättre. Deras musik går under benämningen keltpunk, alltså irländsk folkmusik i punktappning, och det är som Riverdance i punktempo. Eller irländskt vemod goes Sex Pistols. Spelglädje, ös och energi från scenen. Och violinisten Karin Ulvin kan man lätt bli så där idolförälskad i.

Sedan var det dags för Kingen, Sveriges svar på Jerry Lee Lewis, som spelade gammal hederlig rock ´n roll, fast materialet är helt och hållet nyskrivet. Klassiker i ny tappning är alltid kul, och Kingen är en oerhört skicklig scenartist.

Nu började det så sakteliga att fyllas på framför scenen. Och när skymningen dämpade dagsljuset, och färgskalan övergick i grått, blev det som genom ett trollslag helt fullt med folk överallt. Unga och gamla, par och singlar, hela familjer, med ibland tre generationer. Det var som om hela Kramfors var där.

Och plötsligt var det bästa stadsfesten, Klas Norberg var världens bästa konferencier, och Kramfors var helt enkelt världsbäst.

Tacksamt för hårdrockbandet H.E.A.T. De spelar hårdrock av 80-tals stuk på ett ytterst kompetent sätt. De har en bra scenshow, med bra drag, bandet gör sitt jobb, och sångaren Erik Grönwall – känd från Idol – är klockrent tonsäker. Imponerande, pudelrock när den är som bäst.

Stadsfesten avslutades med Waterloo, ett ABBA-coverband, med ett grundmurat rykte, som bjuder på en glittrande show, rockig värre.

Ännu en stadsfest i Kramfors är till ända. Ordningsmakten är nöjd, enligt polisen var det ”väldigt lugnt”.

Arrangörerna är lika nöjda som lättade. För både Cathrine Rikner och Markus Molin är det första gången som de har huvudansvaret.

- Hela arrangemanget har motsvarat våra förväntningar, säger de samstämmigt.

- Och tur med vädret hade vi också!

Det totala antalet besökare är ännu inte klart, men Cathrine och Markus tror att fredagen i år var bättre än i fjol. Och nu hoppas de på Stadsfest till nästa år.

Inledning med bra drag

Kramfors Stadsfest är som ett eget universum. Trots att det tilldrar sig mitt i stan, under årets ljusaste period, styrs det av egna lagar, nästan som vore det oberoende av tid och rum

Det börjar trevande, även om vädret var sällsynt inbjudande på fredag eftermiddag dröjde det ganska länge innan publiken började infinna sig. Det vore synd att påstå att kön ringlade lång. Konkurrensen från fotbollen var förstås en viktig faktor, även om många passade på att förena nytta med nöje, så att säga, och se matcherna, och då främst Sveriges ödesmatch mot England, inne på något av öltälten.


Det var därför ganska otacksamt för Bollstabandet Crash N Recovery att inleda kvällspasset. De är ett relativt nybildat band, som spelar traditionell countrypop, en form av country and northern, skulle man kanske kunna säga. Tätt sound, skönt och medryckande, och sångerskan Linda Engström gör ett bra jobb.

Om Crash N Recovery stod för en snäll inledning, var bandet som följde efter dem allt annat än snällt. In på scen kom Lilla syster, och de såg ut som storebror allihop. Bandet är lite av ett unikum i svenskt musikliv, eftersom de är så gott som ensamma om att spela hårdrock på svenska.

Och när jag skriver hårdrock, ska betoning definitivt ligga på hård. Lilla syster utmärks av kraft, energi, och ett brutalt röj. Texterna är kaxiga och uppkäftiga, och hela framträdandet är rått till både form och innehåll.

Samtidigt saknar de inte glimten i ögat, de hade en genomarbetad scenshow, och bjöd på sig själva. Ljudvolymen var som sig bör fullständigt öronbedövande, och märkligt nog ju högre de spelade desto mer folk kom det.

Därmed var manegen krattad för hiphop-duon Norlie & KKV, som fick folkhavet att gunga till sin eklektiska rap, med så många olika musikaliska influenser.

Kvällen avslutades i dur med en publik som dansade och levde med när musikalstjärnan och melodifestivalfyran David Lindgren uppbackad av partybandet från Örnsköldsvik Pink Hink rockade loss.

Stadsfesten under fredagen levde visserligen inte upp till journalistklyschan folkligt, festligt och fartfyllt, men var en lagom uppvärmning, och ändå med bra drag, inför fortsättningen på lördag.

Proggen lever

Nationalteatern börjar spela vid midnatt. Med tanke på att det var minst 30 år sedan jag hörde dem sist, gör några timmar hit eller dit ingen skillnad. Försöker komma på om det var på Sprängkullen eller Landala fritidsgård.

När de äntligen kommer är det bara två kvar av det gamla gänget, Ulf Dageby och Nicke Ström. Och det är inte så ”bara”. Det är fortfarande samma kompakta sound, tuff och taktfast rock, som inte heller väjer för störiga urbana dissonanser. Rage of the Machine?

Äktheten lever också kvar. Nationalteatern är bandet som gav röst åt en hel generation ungdomar, kunde tolka deras erfarenheter, deras vrede och maktlöshet. Helt utan pekpinnar.

Aldrig har betongen varit vassare än idag, samhället kallare än vad vi kunde föreställa oss. Thinnertrasan fortsätter att vandra mellan husen.

Här kallas saker vid dess rätta namn. Representanter för den härskande klassen refereras till som ”borgarsvin” eller ”borgaras”. Polis är förstås snut, och i kombination med borgarsvin eller –as blir det snutlakej.

Somt är överspelat på ett oväntat sätt. ”Gården är stängd för länge sen”, ånej, det är länge sedan den las ner.

Jag sjunger med i alla sånger. Men det är inte bara en nostalgitripp. Bredvid mig står en ung kille, han kan inte vara mer än 20 år gammal. Han sjunger också med, verkar kunna alla texter precis lika bra som jag.

- Gillar du Ebba Grön? frågar han mig i pausen mellan två låtar. Thåström är Sveriges bästa rockartist.

Jag nickar gillande. Det finns hopp. Ja jävlar, ”Livet är en fest”. Publiken är helt vild av entusiasm.

Bandet spelar ”Men bara om min älskade väntar”. Det är Dylan, det är stämningsfullt och det är vackert. Den nye sångaren är helt OK, men jag saknar Totta. Den ljusa norrländska natten känns som en hyllning till honom. ”Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö.”

Det har slutat regna, men det spelar ingen roll längre. ”I händelse av regn hålls revolutionen inomhus.”

Musikaliska variationer under regntunga skyar

Fredagens kvällspass på Kramfors Stadsfest präglades av musikaliska kontraster. Det bjöds på ett varierat utbud av toppnamn inom svensk underhållningsmusik. Tur med vädret var det också, det ihållande regnet som höll på hela dagen upphörde lagom tills insläppet började.

Kvällen inleddes av Moto Boy, artistnamn för Oskar Humlebo. De första numren framförde han alldeles ensam, bara med sin gitarr. Moto Boys största tillgång är hans röst. Den är ljus, och ligger ofta uppe på mycket höga toner, men registret är brett vid behov. Han vågar verkligen att använda rösten, och stundtals var det lätt att inse innebörden i påståendet att den mänskliga rösten är det vackraste instrumentet som finns.

Moto Boys musik pendlar mellan det stämningsfulla och det dramatiska, någon bredvid mig i publiken använde ordet ”överjordiskt”, kanske en smula överdrivet, men ganska träffande.

Under senare delen av hans framträdande ackompanjerades Moto Boy av två fioler och elorgel. Det lät nästan som klassisk musik. Han drog sig inte heller för att avsluta med en mäktig version av Schuberts ”Ave Maria”.

- Passar bra ihop med vädret, lågmält under lågtryck, sa någon i publiken.

- Oväntat. Skönt med musik som inte bara är fullt ös, sa någon annan.

Men fullt ös var precis vad som bjöds av nästa grupp som uppträdde. Det var hårdrockgruppen Crucified Barbara, känd bland annat från årets upplaga av Melodifestivalen. Men här spelade de fyra unga tjejerna en betydligt tuffare musik, och utan tvekan mer äkta.

Efter en effektfull entré med ett brötigt intro var det full rulle direkt. Klädda som sig bör i svart, med mycket läder, vågar de ta scenen i besittning, med en riktig attityd, ”Här kommer vi!” De är inte rädda att ta i, samtidigt som de verkar ha kul själva, med en smittande spelglädje.

Det var också mycket tydligt att långt hår är en väl synlig tillgång i hårdrockssammanhang.

Dessutom visade tjejerna att de också kan spela långsammare låtar, ballaaaader, som de själva sa lite ironiskt. Det var bra ös ändå.

Trots att det dåliga vädret hade skrämt bort många, som stannade hemma i stugvärme, fylldes torget långsamt med allt fler människor. Stämningen steg mer och mer för varje låt, och även om den kanske inte riktigt nådde upp till den vanliga härliga Kramfors Stadsfest-nivån, kändes det bra mycket varmare framför scenen trots den tilltagande kvällskylan.

Kvällens tredje stora artistnamn var Erik Grönwall, också känd som Idol-Erik. Han slöt den musikaliska cirkeln med sin kompakta traditionella rock. De som stod bredvid mig beskrev den som ”Springsteen-stuk”, och jag antar att en mycket finare komplimang går knappast att få.

Regnet började dugga igen, och den ljusa norrländska natten blev ganska mörk. Men till imorgon har det utlovats bättre väder. Kramfors Stadsfest lever.