Historiens mest förtalade befriare

Med anledning av segerdagen:

För 71 år sedan den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev. Även för de luttrade rödarmisterna som ändå hade sett åtskilliga ohyggligheter begångna av nazister blev konfrontationen med Auschwitz helvete en svår chock. Här har lågt räknat 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar.

Sedan 2005 högtidlighålls den 27 januari internationellt som Förintelsens minnesdag.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, ytterligare några var min mors familj.

Det handfull överlevande som fanns i Auschwitz när Röda armén kom såg dem naturligtvis som befriare. Inte som ”nya ockupanter” eller ”lika goda kålsupare som nazisterna”.

Också för min mormor och hennes lilla dotter – som skulle bli min mamma – var Röda armén befriare sommaren 1944 i Lublin, och för min far, som överlevde tack vare att han lyckades fly österut till Sovjetunionen.

Det var det sovjetiska folket som bar den största bördan i kampen mot Hitlertyskland och fick betala ett fruktansvärt högt pris för att rädda världen från det nazistiska hotet. 25 miljoner döda, städer lagda i ruiner, ödelagd infrastruktur.

Röda armén är förmodligen historiens mest förtalade befriare.

För Stalin och fosterlandet!

BOK
Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.

Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.

Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.

Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.