Fotboll och politik

"Fotboll är en del av samhället, och även om det vore alltför mekaniskt att säga att fotbollen är blott en spegel av samhället, så är det ingen tvekan att den styrs av de förhärskande värderingarna, och att den verkar i den politiska, sociala och ekonomiska verkligheten. Fotboll och politik hör helt enkelt ihop.

Inte minst gäller det fotbolls-VM. Redan under 20-talets försök att få till stånd ett VM för nationslag gör sig politiken påmind. England, som ju inte är vilket land som helst i sammanhanget eftersom det är fotbollens födelseland, sätter sig på tvären. De egensinniga engelsmännen anser sin vana trogna att eftersom det ändå är helt klart att de är bäst behövs det inget VM. Men deras vägran går djupare än så – de vägrar möta sina forna fiender från världskrigets skyttegravar, och även de neutrala som spelar mot dem." 

Läs hela texten i Allehanda.se
Finns också att läsa i andra Mittmediatidningar

Om fotboll som en del av samhället på gott och ont

Propagandafotboll

Ekim Caglar

Leopard förlag

Fotbolls-VM 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

England har lyckats vinna VM en enda gång, det var på hemmaplan 1966, under en tidsepok som politiskt var en skördetid för det socialdemokratiska Labour. 1970 i Mexiko när Englands fotbollslandslag föll i kvartsfinalen i en sällsynt minnesvärd match mot Västtyskland, tvingades Labourregeringen avgå kort därefter (det fanns fler skäl än fotboll till det).

1969 bröt ett krig ut mellan Honduras och El Salvador, med fotboll som den omedelbara orsaken (historien var förstås mer komplicerad än så).

Behövs det fler bevis att fotboll (liksom idrott i allmänhet) och politik hör ihop?

I sin bok med den fyndigt dubbeltydiga titeln ”Propagandafotboll” visar Ekim Caglar på ett förtjänstfullt sätt det intrikata samspelet mellan fotboll och samhälle. Sambandet mellan de två kan vara på både gott och ont. På läktaren och på planen finns plats för både höger och vänster – däremot lyser mitten mest med sin frånvaro – rasism och antirasism, våld och huliganism sida vid sida med solidaritet och kamratanda.

Fotbollen är en oskiljaktig del av samhället, och speglar både dess goda och dåliga sidor. Men fotbollen påverkar i någon mån också samhället och Caglar tror - eller möjligen vill tro – att hans älskade idrott kan vara en positiv kraft för samhällsförändring.

Han varvar skickligt resonerande avsnitt med porträtt av mer eller mindre kända fotbollsprofiler. Socrates, Paul Breitner, Maradona, Capello, Oleg Blochin, med flera, passerar revy, och det finns hur mycket fotbollsgodis som helst att hämta, också för de nördigaste kalenderbitarna.

Författaren har turkiska rötter, och bjuder på ett välkommet kapitel om turkisk fotboll, där inte minst kurdfrågan spelar en framträdande roll.

Synd emellertid att bara två kvinnor, Pia Sundhage och Lotta Schelin, får plats i denna så läsvärda bok.

Mycket mer än bara sparka boll

Fotbolls-VM är i gång, en gigantisk tävling som får alla andra evenemang, med undantag för OS, att framstå som beskedliga distriktsmästerskap. Och som vanligt handlar VM om så mycket mer än bara att sparka boll.

   Det andra VM:et 1934 spelades i Italien och blev en stor propagandaseger för den fascistiska regimen. När Il Duce beordrade landslaget att vinna, hade de inget val än att ta hem segern, under ivrigt fotograferande där laget gör fascisthälsning.

   Fyra år senare spelas VM i krigshotets skugga. Italiens andra vinst var bara logiskt, liksom Tysklands semifinalplats. Tragiskt nog bestod det tyska laget av flera österrikiska spelare, tvångsanslutna efter Anschluss, även om några vägrade att vara med.

   I matchen mellan Polen och Brasilien, som slutade med brasiliansk seger 6-5 efter förlängning, gjorde Polens Ern(e)st Willimowski fyra mål, vilket länge var rekord i VM-sammanhang. Willimowski var förmodligen tuneringens bäste spelare, och ett drygt år senare när det nazistiska Tyskland ockuperar Polen, anses han i egenskap av schlesier som tysk, och får representera det tyska landslaget. Han har gjort mål både mot och för Tyskland, vilket gör honom helt unik i fotbollens historia.

   Sedan blir det tolv års avbrott på grund av andra världskriget, och när VM-turneringen återuppstår 1950 i Brasilien får Tyskland inte vara med. De tar igen det med råge 1954 i Schweiz när de helt otippat lyckas besegra de ungerska favoriterna. Och när den tyske radioreportern vrålade oavbrutet ”Det är över! Det är över” syftade han inte på slutsignalen, utan på att Tysklands utfrysning som ett resultat av nazismens brott äntligen var till ända.

   Det ungerska laget skingras ett par år senare över hela världen efter den sovjetiska invasionen 1956.

   Fotbollens ursprungsland England deltar inte i de tre första turneringarna, då engelsmännen ansåg det vara helt överflödigt, eftersom det ändå var klart att de var bäst. 1950 kommer de med, och får snöpligt respass ur turneringen av..USA!

   Revanschen kommer 1966 då de på hemmaplan lyckas att mer eller mindre fuska sig till en VM-seger.

   Hemmalag går det ofta bra för, ännu har inget lag på hemmaplan misslyckats att gå vidare från första omgången. Intressant nog har inget europiskt lag någonsin lyckats vinna i Sydamerika. Däremot har Brasilien lyckats vinna i Europa, bland annat i Sverige 1958, och de är mesta segrarna med fem titlar, de är också enda laget som varit med i alla VM-turneringar.

   Men sitt eget VM 1950 lyckades de inte att vinna, efter en chockartad förlust mot lilla Uruguay. Det traumat påstås de inte ha hämtat sig från än, och det ska bli intressant hur de hanterar det i årets turnering.

   I Brasilien har fotbolen ställningen av religion, och det har på fullt allvar föreslagits i parlamentet att man ska byta ut globen i landets flagga mot en fotboll! Men också i det fotbollstokiga landet börjar allt fler ifrågasätta det förnuftiga i att lägga ner astronomiska summor på idrott istället för välfärdssatsningar, och protesterna fortsätter.

   Det är lätt att instämma, också för en entusiast som ser så mycket som möjligt av fotbollsfesten.

Fotbolls-EM politiskt sprängstoff

Fotbolls-EM som börjar idag i Warszawa på den nybyggda nationalarenan med matchen Polen mot Grekland är en relativt ung tävling. Visserligen framfördes idén om en fotbollsturnering för Europas landslag redan 1927 av franska förbundets ordförande Henri Delanuay, men det dröjde till 1960 innan tanken kunde förverkligas. Mellankrigstiden var alltför revanschistisk, och kalla krigets frostiga klimat behövde tinas innan Europatanken slog rot, åtminstone på ytan. Politiken fortsatte dock att ständigt göra sig påmind i mästerskapssammanhang.


Det fanns förstås också sportsliga skäl till en Europaturnering – det gällde att skärpa den gamla kontinentens slagstyrka i den allt hårdare konkurrensen med Sydamerika.

Intressant nog är det fransmän som ligger bakom världens tre största turneringar: Jules Rimet skapade VM, Gabriel Hanot, en sportjournalist från tidningen L´Equipe, kläckte idén om en Europacup för klubblag, och som sagt Delanuay var den som föreslog EM.

Det var därför naturligt att det första mästerskapet spelades i Frankrike. Fyra lag deltog i slutspelet, ett antal som behölls till och med mästerskapet 1976, för att utökas till det dubbla 1980.

Fransmän var storfavoriter på hemmaplan, och började sin semifinal mot Jugoslavien i stor stil. Trots att laget saknade storstjärnorna Kopa och Fontaine – skyttekungen från Sverige-VM 1958 – spelade man lysande fotboll och ledde med 4-2 efter 75 minuter. Då drabbades det franska laget av kollektiv kollaps, jugoslaverna gjorde tre mål under loppet av fyra minuter (!), och den franska segeryran förbyttes i landssorg. Det var också början på en tillbakagång för fransk fotboll som skulle vara i nästan 20 år.

Redan här kastade politiken sin skugga över mästerskapet, Francos Spanien vägrade möta bolsjevikerna från Sovjet som därmed kvalificerade sig genom w.o. Det räckte hela vägen till guldmedalj, i finalen slog Sovjet Jugoslavien 2-1.

Pikant nog möttes Spanien och Sovjet i finalen i mästerskapen 1964. Spanien vann på hemmaplan i Madrid med 2-1.

Men det saknades inte politiska inslag i den turneringen heller. Grekland vägrade möta Albanien, eftersom det fortfarande formellt rådde krigstillstånd mellan länderna sedan 60 år tillbaka i tiden, och som gällde minoriteternas ställning.

1968 i Italien spelades huvudrollen av den schweiziske domare Gottfried Dienst. I finalmatchen ledde Jugoslavien 1-0 över hemmanationen, när domare Dienst underkände utan någon begriplig anledning jugoslavernas andra mål. Därefter godkände han ett uppenbarligen regelvidrigt mål av italienarna på frispark. Matchen slutade 1-1, och Italien vann omspelet 2-0.

Dienst är samma domare som två år tidigare i VM-finalen på Wembley godkände Englands mycket tveksamma andra mål, vilket förmodligen gav engelsmännen segern. Än idag tvistar de lärde, inkluderande experter inom ballistiken, om huruvida bollen var inne.

Västtyskland var storfavorit 1976 i Jugoslavien. De slog enkelt hemmanationen, men i finalen mot Tjeckoslovakien hamnade de snabbt i underläge 0-2. Genom en kraftfull forcering i slutminuterna lyckades dock tyskarna kvittera, och det såg ut som att Gary Linekers berömda sentens (visserligen formulerad långt senare) ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid tyskarna” skulle besannas.

Förlängningen slutade mållöst, och sedan vidtog straffläggning. Det stod lika när Ulli Hoeness med en snedträff skickade bollen upp till övre läktaren. Nu kunde Antonin Panenka avgöra för Tjeckoslovakien. Han tog sats, Sepp Maier chansade till vänster, och då stannade Panenka upp, och retfullt enkelt rullade in bollen mitt i målet.

Efteråt berättade Panenka i en anda värdig en ättling till den gode soldaten Svejk hur han tränade straffläggning i klubblaget. Han brukade slå vad med målvakten om en öl, och när han väl kom på idén med att stanna upp, blev det jämt mål och han vann. Nackdelen var en besvärande ölmage.

Tyskarna revanscherade sig 1980 när de vann sin andra titel. Annars är det så att inget lag hittills har någonsin lyckats försvara sin EM-titel.

1984 gör Frankrike comeback i fotbollens finrum. Nyckeln till den franska framgången stavades Michel Platini. Den franske eleganten gjorde nio mål på fem matcher. I två av matcherna lyckades han med hat-trick, alltså tre mål i en och samma match.

Platini blev nationalhjälte, man förlät honom hans tidigare halvhjärtade insatser i landslaget och sveket när han lämnade den inhemska ligan för de stora pengarna i italienska Juventus. Han är numera president i det europiska fotbollsförbundet UEFA.

1988 i Västtyskland vinner Holland genom att slå Sovjet i finalen, förmodligen en av de sista stora turneringarna som Sovjetunionen deltar i innan upplösningen 1991.

Fyra år senare har EM-turneringen kommit till Sverige, och bevisar än en gång att idrott och politik hör ihop. Det var första gången som Tyskland deltog som en enad nation, och gjorde det ganska framgångsrikt genom att ta sig till final. Landslaget dominerades totalt av det forna Västtyskland, vilket var nog så symptomatiskt för utvecklingen i det nya Tyskland.

Tyngre vägde att Jugoslavien uteslöts med motiveringen att det pågick inbördeskrig i landet. Dess plats övertogs istället av Danmark. Efter att ha med möda krånglat sig vidare från gruppspelet besegrade man Holland i semi på straffar, och var sensationellt i final. Än större sensation blev det när man i finalen slog ganska enkelt Tyskland 2-0.

Den danska dynamiten exploderade visserligen med fördröjning, men den största danska fotbollsframgången var inte desto mindre ett faktum.

Sverige, som deltog för första gången då man som värdnation var direktkvalificerad, började bra i gruppspelet, med oavgjort mot Frankrike, och vinster mot Danmark och England. I semifinalen blev dock svenskarna rejält utspelade av Tyskland, trots de blygsamma förlustsiffrorna 2-3.

Det som man kanske minns bäst från Sverige-EM är de glada skotska supportrarna, annars har väl brittiska – då framför allt engelska – fotbollshuliganer varit fotbollsarenornas stora skräck.

Mästerskapet millenieåret 2000 var det första som arrangerades av två länder – Holland och Belgien. Sedan föregående turnering hade också antalet deltagande lag i slutspelet höjts till 16. Hemmanationen Holland gick fram som en ångvält. Vann alla sina gruppspelsmatcher och krossade i kvarten Jugoslavien – som Serbien då fortfarande officiellt hette – med 6-1. Semifinalen mot Italien blev mållös efter att holländarna hade missat två straffar under ordinarie matchtid. Italien vann straffläggningen med 3-1, och tre av fyra av holländarnas straffsparkar träffade inte ens målet.

Mästerskapet 2004 i Portugal slutade med att Grekland vann sensationellt. Grekerna gick vidare från gruppspelet på bättre målskillnad än Spanien, och vann sedan sina tre matcher i slutspelet med 1-0, med förödande effektivt spel. Den som satsade en hacka på Grekland som vinnare av EM kammade hem en riktig storvinst – oddsen var 150-1!

Den senaste turneringen spelades i Österrike och Schweiz, och vanns av Spanien, men det var Turkiet som vann publikens hjärtan. Efter den inledande förlusten mot Portugal, lyckades man besegra hemmanationen Schweiz på övertid efter underläge. Mot Tjeckien låg turkarna under med 0-2, och än idag förundras alla över hur de lyckades vända till vinst med tre mål under de sista 15 minuterna. I kvartfinalen gjorde Kroatien mål med en minut kvar av förlängningen, och alla, framför allt kroaterna, trodde att det var klart, men då utjämnade turkarna och vann sedan straffläggningen.

I semifinalen mot Tyskland föll de på eget grepp, trots ledning 1-0, och 2-2 med fyra minuter kvar blev det förlust för ett Turkiet som var decimerat av skador och avstängningar.

Beslutet att tilldela EM 2012 Ukraina och Polen är utan tvekan ett försök av storföretaget UEFA att vidga sin marknad österut. Det finns säkerligen också en politisk undertext bakom beslutet, man vill gärna knyta Ukraina närmare till väst.

Dessutom har det tillkommit ytterligare en komplikation genom att flera av EU:s ledare ska bojkotta matcherna i Ukraina, som protest mot behandlingen av Julia Timosjenko.

Det som kan bli det stora problemet är det ökända fotbollsvåldet och den rasistiska läktarkulturen i framför allt Polen.

Fotboll är vänster i USA

USA gick vidare från sin kvalgrupp i årets fotbolls-VM i Sydafrika. Det är en stor framgång för det amerikanska laget. Även om det blev utslaget i åttondedelsfinalen av Afrikas hopp Ghana, skedde det först efter förlängning. USA föll med flaggan i topp, och landet är helt klart att räkna med i fotbollssammanhang. Det är dags att ompröva sina gamla fördomar om fotbollen i USA.
Dave Zirin i tidskriften The Nation driver en ganska intressant tes. Enligt honom handlar inställningen till fotboll (soccer) om ideologi. Fotbollen i USA är en stor och populär sport, som utövas i första hand av spanskspråkiga invandrare från Central- och Sydamerika, och immigranter från Afrika.

Den amerikanska högern hatar fotboll därför att den ifrågasätter högerns idealiserade bild av USA som ett land för vita anglosachsiska protestanter, de så kallade WASPs. Högerns fotbollshat är ett uttryck för dess rasism och imperialistiska arrogans.

Samtidigt är det ett tidens tecken att fotboll är nu den mest populära sporten bland amerikanska ungdomar. USA är ett samhälle med många nationaliteter, kulturer och religioner. The melting pot, smältdegeln som skulle stöpa om alla efter en WASP-mall fungerar inte längre.

Därför kan fotbollen, soccer, bli en stor och framgångsrik idrott. Och tur är väl det. Det är svårt att ha respekt för ett land som har brännboll som nationalsport.

Nytt fotbolls-VM - ett par gamla texter

FOTBOLL OCH POLITIK

Årets stundande Fotbolls-VM i Tyskland har ackompanjerats av en debatt om prostitution, ett ämne som kan tyckas fjärran från de gröna fältens schack. Men visst är fotbollen en del av samhället, och även om det vore alltför mekaniskt att säga att fotbollen är blott en spegel av samhället, så är det ingen tvekan att den styrs av de förhärskande värderingarna, och att den verkar i den politiska, sociala och ekonomiska verkligheten. Fotboll och politik hör helt enkelt ihop.

Inte minst gäller det fotbolls-VM. Redan under 20-talets försök att få till stånd ett VM för nationslag gör sig politiken påmind. England, som ju inte är vilket land som helst i sammanhanget eftersom det är fotbollens födelseland, sätter sig på tvären. De egensinniga engelsmännen anser sin vana trogna att eftersom det ändå är helt klart att de är bäst behövs det inget VM. Men deras vägran går djupare än så – de vägrar möta sina forna fiender från världskrigets skyttegravar, och även de neutrala som spelar mot dem. Genombrottet kommer först 1923 i en landskamp mot Sverige som tidigare haft landskampsutbyte med både Österrike och Ungern (som under kriget var ett land). Som det blir nu lämnar England FIFA ändå, på grund av ett bråk om gränsdragning mellan proffs och amatörer, ett ämne som länge spökar inom idrottsrörelsen.

Det första VM kom att spelas i Uruguay, vilket var ingen tillfällighet. Landet som 1930 firade 100 år av sin självständighet, var ekonomiskt mycket välmående, med en social välfärdslagstiftning som var långt före sin tid och stod i särklass i världen. Vilken skarp kontrast mot USA och Europa som befinner sig i djup kris! Endast fyra lag från den gamla kontinenten ställer upp, vilket brukar förklaras med de långa avstånden. Men eftersom arrangörslandet åtog sig att betala både resa och uppehälle för de gästande lagen, är nog förklaringen snarare den stora depressionen som plågar kapitalismen vid den tiden.

I ett av de europeiska lagen, Rumänien , hade kung Carol personligen tagit ut laget, vilket brukar nämnas som en kuriositet, men är i själva verket en tydlig illustration på den nyckfulla autokrati som fortfarande är vid liv vid den tiden.
Värd för 1934 års VM var det fascistiska Italien, ett kontroversiellt beslut. Italiens ekonomiska åtaganden fick FIFA att blunda för politiken, ett mönster som kommer att upprepa sig många gånger. För Mussolini var fotbolls-VM en propagandistisk motsvarighet till Berlin-OS. En italiensk seger i vänskapsmatch mot Brasilien fick den italienska pressen att skriva: ”… den italienska intelligensen triumferat över den brutala kraften hos negrerna”. För oss som sitter med facit i hand ’är det helt uppenbart att ”negerbrutaliteten” har stått sig mer än väl.
Ett telegram från Mussolini angav tonen: ”Vinn eller dö.” Spelarna gjorde sin plikt och vann, även om det satt långt inne, och självaste il Duce överlämnade segerbucklan, samtidigt som han deklarerade att ingen fick möta världsmästarlaget, det skulle förbli obesegrat. Den italienska intelligensen mådde tydligen bäst av att inte utmanas alltför ofta.

1938 spelas VM i Frankrike med ekot av stöveltramp runt om i Europa. Spanien härjas av ett blodigt inbördeskrig, Tyska trupper har marscherat in i det demilitariserade Rhenlandet, och Österrike har annekterats. Följaktligen har ett land som var kvalificerat helt enkelt försvunnit, för övrigt till Sveriges fromma som skulle möta just Österrike, och blev nu i stället direktlottade till kvartfinal – den svenska neutraliteten börjar skörda sina första triumfer. Fyra av Österrikes landslagsmän kom att representera Tyskland, dock inte den stora stjärnan Matthias Sindelar som vägrade, och som hittades död 1939 under oklara omständigheter.
Italien vann åter, och deras storspelare Giuseppe Meazza firade segern med en fascisthälsning efter matchen.

Efter andra världskrigets fasor återupptas VM 1950. Europa ligger fortfarande i ruiner, miljoner unga män, potentiella fotbollsspelare, har dött. Turneringen förläggs till Brasilien, där många nationer saknas. Sovjet och östblocket uteblir, många länder drar sig ur, bland annat Indien som enligt ryktet vägrar delta eftersom de inte tillåts att spela barfota (!), men ekonomiska orsaker ligger nog närmare sanningen. England däremot är med för första gången, men förlorar mot USA, något som många uppfattade som symboliskt för den nya världsordningen. Finalen mellan Brasilien och Uruguay inför närmare 200 000 åskådare vinns överraskande av Uruguay, och det land som av den uruguayanske författaren Benedetti kallades för ”världens enda kontor som har upphöjts till rangen av republik” blir världsmästare för andra gången.

1954 i Schweiz gör TV sitt till en början blygsamma intåg. Detta VM är annars mest ihågkommet för några osedvanligt brutala matcher, bland annat den som har gått till historien som ”slaget i Bern”, för att det är målrikast i historien med ett snitt på 5,38 per match, men framför allt för den tyske radiokommentator som efter finalens slut – Tyskland slog mycket oväntat Ungern – slutade aldrig att vråla ”aus, aus, aus”, med vilket han inte menade det uppenbara faktum att matchen var slut, utan att äntligen var Tysklands tid som en stigmatiserad nation utanför den civiliserade gemenskapen över.

Fyra år senare kommer VM till Sverige. TV-bevakningen får ett genombrott, turneringen är en organisatorisk fullträff, Sverige är världsmästare i organisation, och går faktiskt till final, och även om vi inte blir världsmästare där – Brasilien vinner med 5-2 – så har nog fotbollsvärlden aldrig skådat gladare förlorare. Och det är kanske också ganska svenskt.

Sovjetunionen är med för första gången, blir för övrigt utslagna av Sverige i kvarten, och nu börjas den långa diskursen i västmedia om den sovjetiska ”systemfotbollen”. Helt obegripligt för alla som har sett Sovjets tekniskt skickliga spelare med många lysande individualister. Enda förklaringen är att det handlar mer om ideologi än om fotboll.

VM 1962 i Chile präglades av tillknäppt och brutalt spel, landet härjades av svåra jordbävningar något år innan turneringen, och Brasilien vann för andra gången.
1966 har VM hittat ”hem” till England, som genom en del skicklighet, ännu mera tur och hemmafavorisering, lyckas vinna, och därmed enligt egen uppfattning en gång för alla bevisat att man är bäst. Förutom Eusébios tårar efter semifinalförlusten, är det mest minnesvärda kvartsfinalen mellan England och Argentina. Ett av VM-historiens största bråk med protester, långa avbrott, varningar och utvisningar, slutade med engelsk seger, och Englands tränare kallade argentinarna för ”kreatur”. Han bad visserligen om ursäkt, men vad hjälpte det, hatet mot Europa i allmänhet och England i synnerhet blev stort i Sydamerika, framför allt i Argentina, och användes 1982 i den antibrittiska propagandan under Falklandskriget.

I Mexico 1970 får den TV-mässiga kommersialiseringen sitt definitiva genombrott. Alla matcher börjar klockan 12 med temperaturen som närmar sig 40 grader, och det dessutom på hög höjd, med idel utslagna spelare som följd.

München-VM 1974 spelas i skuggan av terrordådet under OS två år tidigare med rigorös bevakning. Turneringens största politiska behållning är förstås matchen mellan Väst- och Östtyskland som ödets nyck hade placerat i samma grupp. Matchen spelades under stramt korrekta former, och vanns något överraskande av Öst. Segermålskytten hette Sparwasser, vilket föranledde åtskilliga dåliga vitsar om västtyskarnas obenägenhet att tvätta sig efteråt.

1978 hamnar VM i diktaturens Argentina. Krav på bojkott reses, men det blir så klart ingenting av det, trots den svenske förbundskaptenens korkade uttalanden. Väl i Argentina framför den svenska FIFA-delegaten halvofficiell – givetvis! – kritik, och likaledes halvofficiella förfrågningar om den försvunna Dagmar Hagelin. Att det faktiskt var möjligt att uppträda rakryggat visades av den holländska storstjärna Cruyff som vägrade att delta. Vilket kanske avgjord finalen till hemmanationens fördel. Turneringen blev – som väntat – en stor propagandaseger för juntan.
1982 års VM-turneringens stora skandal var läggmatchen mellan Västtyskland och Österrike, som gav båda lagen avancemang och slog ut Algeriet trots att det slagits tyskarna.

1986 skulle VM ha gått i Colombia som dock tackade nej och arrangemanget togs över av det jordbävningsdrabbade Mexiko. För övrigt kan turneringen beskrivas med ett ord: Maradona.

1990 i Italien: 1-2, 1-2, 1-2. Och Kameruns lejon, Afrikas definitiva intåg i fotbollsvärldens absoluta toppskikt.

Utvidgningen av fotbollens universum fortsätter 1994 när VM-turneringens arrangeras i Nordamerika i ”…USA, där arenaidrotten är en självklar del av underhållningsindustrin, där idrotten är till för konsumenten, slutgiltigt förvandlad till en vara vars enda värde är marknadsvärdet” (Ragnar Strömberg). Farhågorna kom dock på skam. Kanske därför att vi glömmer ofta att det finns ett annat USA, ”det andra Amerika, de många minoriteternas Amerika bortom organisatörernas, marknadsförarnas och sponsorernas överklass” (Eva af Geijerstam). Att USA har vunnit dam-VM hade vi förstås också glömt bort.

En succé, inte minst för Sverige på bronsplats. Tragiskt efterspel dock, med mordet på den colombianske backen Escobar, vars självmål skickade Colombia ut ur turneringen, till USA:s fromma. Fotboll och (maffia)pengar hör också ihop.
1998 gjorde den franske högerextremisten Le Pen bort sig när han hånade värdnationens multietniska lag, ”De kan inte ens sjunga Marseljäsen”. Men vann gjorde de, och gav upprättelse och självkänsla åt miljoner invandrare i Frankrike. Och visst kunde de sjunga sin nationalsång!

Den senaste VM-turneringen i Sydkorea och Japan markerar att Asien på allvar kommer in i fotbollens finrum. Samarrangemanget mellan de forna fienderna kantades av bråk och halvdana kompromisser, men hur det än var så fick de ihop det, och påbörjade förhoppningsvis den försoningsprocess som de har väntat på ända sedan världskrigets slut. Så det kanske inte var en tillfällighet att koreanerna drog det längsta strået, både sportsligt och organisatoriskt, de kom på en hedersam fjärdeplats, och finalen spelades i Seoul.

Vilka politiska förvecklingar som sommarens VM i Tyskland kommer eventuellt att bjuda på är inte gott att spekulera i. Men en sak är säker, alla skandaler, bojkotthot, propagandatrick och ideologiska finter till trots som kommer jag, och många med mig, att sitta fastklistrad vid TV-skärmen och begeistrat följa varenda match.


ÖLKULTUR

Fotbolls-VM är för många en fantastisk sportupplevelse. Dessutom är det ett gigantiskt kommersiellt spektakel, där många företag skär guld med täljkniv. Inte alla dock. Det amerikanska bryggeriet Anheuser-Busch som tillverkar USA: s största ölmärke Budweiser köpte monopolrättigheter till VM innan man visste att det skulle äga rum i Tyskland. Problemet är nu att öl i Tyskland är kultur, och den överväldigande majoriteten av tyskar är inte något vidare förtjusta i Budweiser, och kallar det vanvördigt för Spülwasser, vilket kan översättas med diskvatten (undertecknad instämmer helhjärtat). Inte nog med det, på grund av en namntvist måste Budweiser säljas som ”Anheuser-Busch Bud”, ett varumärke som inte direkt låter som en försäljningshit.

Tyska ölälskare protesterar vilt, och har också satt upp en anti-Budsajt på nätet, www.budout.org, inte så lite vulgärt och ganska kul. Ställda inför så mycket illvilja har amerikanerna fått kalla fötter, och rent av gått med på att konkurrerande öl ska få serveras på VM-arenorna, dock bara i logofria pappersmuggar.
Konfliktens kärna är förstås geschäftet med monopolrättigheter. Företag, politiker av alla de slag, mäktiga organisationer talar länge och väl om mångfald och valfrihet. Marknadens praktik erbjuder enfald och ofrihet, något som de tyska konsumenterna inte vill finna sig i. Man vill kunna fritt välja sitt öl, och inte tvingas pimpla Spülwasser.

Fotbolls-VM: s val av sponsorer har för övrigt väckt mycket kritik. Förutom det olycksaliga Budweiser har man också satsat på Coca-Cola och McDonald´s. VM-arrangörerna har bemött kritiken i ett uttalande som säger att dessa fina företag arbetar aktivt med hälsofrågor. Om någon undrar på vilket språk uttalandet gjordes är svaret att det var utan tvekan nyspråk.