ROMAN
Grzegorz Flakierski
Statskuppen i Norrland
Mandatus bokproduktion, 2010
Det hela exploderade vid en direktsänd presskonferens i nyhetskanalen "Dygnet runt", och effekten blev maximal. Journalisterna skev så laptopparna glödde. Nyhetskanalerna vevade det spektakulära utspelet om och om igen. Man hade vidrört norrlänningens själ, träffat dess innersta kärna och touchat självkänslans heliga Graal. Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen.
Handsken var kastad, måttet var rågat och skam gick på torra land. Man kunde höra knappnålar falla i övriga delar av landet men i Norrlands inland rasade man när statsminister Axel Oxienstjärnas handgångne man den stockholmifierade skåningen tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet. Det handlade om en strategi för ett framgångsrikt svenskt näringsliv i en globaliserad framtid. Avslutningsvis, som lösning "på ett litet problem" föreslog Luser att Norrland skulle säljas till Finland för att styra upp Sveriges ekonomi. Detta uttalande tog hus i helvete i Norrland och stämningen blev upprorisk.
Grzegorz Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår därmed sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige egentligen Norrland? Vad ska vi med detta vidsträckta skogsmörker att göra?
Upplägget i Flakierskis politiska satir är lukrativt och blottlägger all den politiska inkompetens och det trånga kråkvinkelperspektiv man från politikerhåll genom åren oftast har sett på "Norrlandsproblemet" med. Tillväxtminister Sven Luser är den som släpper den politiska bomben vid presskonferensen och Flakierksi undgår inte möjligheterna att lustmörda både honom och hans spektakulära budskap och de reaktioner och förvecklingar som följer.
Luser är en "skåning med en stram men ändå folklig framtoning som mest bestod av hans odlade dialekt". Denne "principielle opportunist" som i avslutningen på sin genomgång deklarerar att "det finns ett litet problem, inte sant?", "det är nämligen Norrland". Att det inte tycks hjälpa med frisk luft mot de höga norrländska sjuktalen är en igenkännbar angreppspunkt vad gäller det norrländska syndromet som Luser nogsamt deklarerar.
I det första skedet är det svårt att ta larmsignalerna om ett Norrlandsuppror på allvar enligt den gamla hederliga svenska trygghetsvaccineringen: "Kan sådant verkligen hända här?" Men vartefter tecknen visar sig blir det seriösa innehållet alltmer synligt. Norrland önskar lösgöra sig från Sverige. Upprorselden är tänd och den norrländska fanan rest i revolutionär stridslust. Man vill befria sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.
Kanske var det egentligen de rejält "toxikerade" nattramlarna Roffe och Janne som i sin vingliga hemvandring efter festnatten var de första som ventilerade ämnet då de föreslog att man skulle fälla ned en bom vid Dalälven och stänga för infart till Norrland och införa passtvång? Att nu fick det vara slut på trakasserierna mot norrlänningarna. De skulle minsann klara sig själva med vattenkraften, skogarna och gruvorna. Att upprorselden länge legat och pyrt i den norrländska folksjälens hyggessnår och trosbotten. Frågorna ställs och Flakierskis skröna gör rundturer bland svaren. Man blir inte riktigt säker på upprinnelsen ändå för nu går det undan. Motståndsgrupper bildas, trolltrummor dunkar över kalhyggena.
Militärledning med generalstab och säkerhetspolis nere i Stockholm vet varken ut eller in men mobiliserar ändå för säkerhets skull. Fylld av oro ställer man frågorna som måste ställas: "Kan man lita på den norrländska förbandens lojalitet?". Efter ett antal hotfulla iscensättningar av motståndsgrupper och reaktioner med manövrer från militärledning och säkerhetspolis blir det i enligt med ursvensk tradition förhandlingar då det bara är i Sverige i hela världen som man förhandlar om en revolution.
Hela denna dramaturgi av reaktioner på Lusers spektakulära utspel vrids upp i spänning och komik. Grzegorz Flakierski skriver med en bevandrad politiskt utblick och fingertoppskänsla som särskilt vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska politiska misslyckanden. Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.
Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.
När jag var grabb och följde fotbollsallsvenskan talade sportjournalisterna ofta om att det 'norrländska fönstret' borde öppnas. Det var sportjournalisten och fotbollsspelaren Putte Kock som myntade uttrycket och det handlade om att ett norrländsk fotbollslag borde komma upp i fotbollsallsvenskan. En vacker dag hände det. Sundsvallsgiffarna gick upp och fönstret öppnades på vid gavel men slog igen med en rejäl smäll redan efter en säsong. Giffarna åkte ur. Sedan dess har det där norrlandsfönstret stått och slagit genom åren med lynniga vindkast i norrlandspolitiken som följd.
Nu slår Flakierski igen fönstret med en upprorisk smäll. Denna satiriska form av skröna som ventilerar politisk korruption och stereotyper som här gives kring det "norrländska fönstret" passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd skröna och en finstilt och rolig politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas alla de fastlåsta positioner och dagspolitiska sländor och luftballonger för att inte säga luftpastejer som bakats och stigit till väders kring ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken. Flakierksi har nog bara lättat på förlåten. Hans berättelse lovar mer.
Benny Holmberg
Grzegorz Flakierski
Statskuppen i Norrland
Mandatus bokproduktion, 2010
Det hela exploderade vid en direktsänd presskonferens i nyhetskanalen "Dygnet runt", och effekten blev maximal. Journalisterna skev så laptopparna glödde. Nyhetskanalerna vevade det spektakulära utspelet om och om igen. Man hade vidrört norrlänningens själ, träffat dess innersta kärna och touchat självkänslans heliga Graal. Hyggesbrännare släckte sina eldar, surströmmingsätare torkade surdoften ur skägget och tjuvjägare osäkrade sina vapen.
Handsken var kastad, måttet var rågat och skam gick på torra land. Man kunde höra knappnålar falla i övriga delar av landet men i Norrlands inland rasade man när statsminister Axel Oxienstjärnas handgångne man den stockholmifierade skåningen tillväxtministern Sven Luser presenterade betänkandet. Det handlade om en strategi för ett framgångsrikt svenskt näringsliv i en globaliserad framtid. Avslutningsvis, som lösning "på ett litet problem" föreslog Luser att Norrland skulle säljas till Finland för att styra upp Sveriges ekonomi. Detta uttalande tog hus i helvete i Norrland och stämningen blev upprorisk.
Grzegorz Flakierskis satiriska skröna Statskuppen i Norrland anslår därmed sin centrala angreppspunkt: Behöver Sverige egentligen Norrland? Vad ska vi med detta vidsträckta skogsmörker att göra?
Upplägget i Flakierskis politiska satir är lukrativt och blottlägger all den politiska inkompetens och det trånga kråkvinkelperspektiv man från politikerhåll genom åren oftast har sett på "Norrlandsproblemet" med. Tillväxtminister Sven Luser är den som släpper den politiska bomben vid presskonferensen och Flakierksi undgår inte möjligheterna att lustmörda både honom och hans spektakulära budskap och de reaktioner och förvecklingar som följer.
Luser är en "skåning med en stram men ändå folklig framtoning som mest bestod av hans odlade dialekt". Denne "principielle opportunist" som i avslutningen på sin genomgång deklarerar att "det finns ett litet problem, inte sant?", "det är nämligen Norrland". Att det inte tycks hjälpa med frisk luft mot de höga norrländska sjuktalen är en igenkännbar angreppspunkt vad gäller det norrländska syndromet som Luser nogsamt deklarerar.
I det första skedet är det svårt att ta larmsignalerna om ett Norrlandsuppror på allvar enligt den gamla hederliga svenska trygghetsvaccineringen: "Kan sådant verkligen hända här?" Men vartefter tecknen visar sig blir det seriösa innehållet alltmer synligt. Norrland önskar lösgöra sig från Sverige. Upprorselden är tänd och den norrländska fanan rest i revolutionär stridslust. Man vill befria sig från sörlänningar i allmänhet och Fjollträsk med Knug i synnerhet.
Kanske var det egentligen de rejält "toxikerade" nattramlarna Roffe och Janne som i sin vingliga hemvandring efter festnatten var de första som ventilerade ämnet då de föreslog att man skulle fälla ned en bom vid Dalälven och stänga för infart till Norrland och införa passtvång? Att nu fick det vara slut på trakasserierna mot norrlänningarna. De skulle minsann klara sig själva med vattenkraften, skogarna och gruvorna. Att upprorselden länge legat och pyrt i den norrländska folksjälens hyggessnår och trosbotten. Frågorna ställs och Flakierskis skröna gör rundturer bland svaren. Man blir inte riktigt säker på upprinnelsen ändå för nu går det undan. Motståndsgrupper bildas, trolltrummor dunkar över kalhyggena.
Militärledning med generalstab och säkerhetspolis nere i Stockholm vet varken ut eller in men mobiliserar ändå för säkerhets skull. Fylld av oro ställer man frågorna som måste ställas: "Kan man lita på den norrländska förbandens lojalitet?". Efter ett antal hotfulla iscensättningar av motståndsgrupper och reaktioner med manövrer från militärledning och säkerhetspolis blir det i enligt med ursvensk tradition förhandlingar då det bara är i Sverige i hela världen som man förhandlar om en revolution.
Hela denna dramaturgi av reaktioner på Lusers spektakulära utspel vrids upp i spänning och komik. Grzegorz Flakierski skriver med en bevandrad politiskt utblick och fingertoppskänsla som särskilt vet att hantera kommunal- och rikspolitikens kråkvinkelhörnor, grovhänt tillyxade politiska dimridåer och patetiska politiska misslyckanden. Man trivs och njuter med Flakierski när han med vällust skär med sin analytiska skalpell i klichéer och stereotyper fastlödda av inkompetens, korruption och dagsmejepolitik. En vass dialog och en elakt rolig personteckning säkrar att det satiriska budskapet aldrig blir tråkigt, segdraget eller lamt.
Bitvis känns berättelsen något tät av infall och utvikningar i personteckning och dramatik. Många goda uppslag är packade i samma låda och vill ta plats, men Flakierski rider projektet i hamn med den äran.
När jag var grabb och följde fotbollsallsvenskan talade sportjournalisterna ofta om att det 'norrländska fönstret' borde öppnas. Det var sportjournalisten och fotbollsspelaren Putte Kock som myntade uttrycket och det handlade om att ett norrländsk fotbollslag borde komma upp i fotbollsallsvenskan. En vacker dag hände det. Sundsvallsgiffarna gick upp och fönstret öppnades på vid gavel men slog igen med en rejäl smäll redan efter en säsong. Giffarna åkte ur. Sedan dess har det där norrlandsfönstret stått och slagit genom åren med lynniga vindkast i norrlandspolitiken som följd.
Nu slår Flakierski igen fönstret med en upprorisk smäll. Denna satiriska form av skröna som ventilerar politisk korruption och stereotyper som här gives kring det "norrländska fönstret" passar Flakierski som handen i handsken. Sammantaget blir det en mycket läsvärd skröna och en finstilt och rolig politisk satir över de senaste fyrtio årens norrländska trauma. Här blottas alla de fastlåsta positioner och dagspolitiska sländor och luftballonger för att inte säga luftpastejer som bakats och stigit till väders kring ämnet genom åren när sörlänningar försökt ta sig an Norrlandsproblematiken. Flakierksi har nog bara lättat på förlåten. Hans berättelse lovar mer.
Benny Holmberg
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-07-29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar