Skriet från avgrunden

I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

Om amerikansk identitet ur Newarks perspektiv

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 82 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med "Farväl, Columbus" 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 "Portnoys besvär" (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller "Sabbaths teater" med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. "Gift med en kommunist" skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. "Amerikansk pastoral" tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

"Skamfläcken" är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen "Konspirationen mot Amerika". Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman "Nemesis" utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Han skildrar ett annat USA

Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.

   Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.

   Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.

   USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.

   Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.

   Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.

   Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.

   Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.

   Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.

   Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.

Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.

   I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.

   Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.

   Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.

   *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

   Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

Veckan från hyllan 3-2012

USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska armén gjorde i Tjeckoslovakien. Svaret var att de letade efter dem som hade bjudit in dem. Det är samma sak med USA, de var kvar i Irak för att få reda på varför de var där.

Och nu, en miljon döda, ett ödelagt och splittrat land senare, har man äntligen kommit på det! Man hade ingen anledning alls att vara där. Därför åker man hem.

Vilket är en sanning med en viss modifikation. USA:s ambassad i Bagdad kommer att ha 16 000 (sextontusen) anställda, dessutom kommer det att finnas ”diplomatiska” beskickningar i flera städer. Det är mycket diplomatisk aktivitet som kommer att bedrivas av amerikanerna där i Irak, det vill jag lova.

Elaka tungor, och sådana finns det alltid, insinuerar att uttåget beror på att det irakiska parlamentet vägrar att ge amerikanska soldater amnesti, och därför riskerar en hel del av dem att åtalas, och därmed hamna i konflikt med den rättstat de påstår sig slå vakt om. Men det är säkert bara illvilligt förtal.

Snart ska USA också lämna Afghanistan. Undrar hur många som ska arbeta på den amerikanska ambassaden i Kabul?

Snart är det bara svenska folkpartister och sossar som vill fortsätta att kriga där. De har tydligen gett sig fan på att trots allt hitta anledningen till att vi över huvudtaget kom dit. Lycka till!

Micke Evhammar har skrivit en roman med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan som bakgrund. Här följer recensionen:

ROMAN

Med gud på vår sida
Micke Evhammar
Ordfront, 2011

Grannens son har varit flera vändor i Afghanistan. Jag frågade honom vid ett tillfälle varför han gjorde det, och han kunde inte prestera ett bättre svar än ”Jag vet inte”. Så kanske det är för en del, de åker i brist på annat, på grund av arbetslöshet, för att komma ut i att se sig om i världen, eller något annat till synes lika banalt skäl. För många är det säkert äventyret som lockar, och så finns det förstås de som verkligen tror på att göra en insats, och bidra till en bättre värld.

Micke Evhammars hjälte Patrik Lind tillhör kategorin som kan uppvisa en blandning av olika anledningar. Han är dessutom en eftertänksam natur, och funderar mycket över sina egna beslut. Inte helt oväntat blir hans tjänstgöring i Afghanistan inte riktigt vad han har tänkt sig.

Två händelser sätter outplånliga spår i hans tillvaro, dels ett inre trauma som plågar honom mentalt, dels en ofrivillig inblandning i ”kriget mot terrorismen”, som förvandlar hans liv till en Kafkaartad mardröm.

Evhammar varvar kapitel från det fjärran främmande Afghanistan med den invanda trygghetens Sverige. Romanen är stilistiskt ganska ojämn, och det är faktiskt skildringarna från Afghanistan som är språkligt mycket kraftfullare och levande, medan bilderna från Sverige tenderar att bli mycket mer klichéartade, och text transporteras istället för att gestalta.

Dessutom är personteckningen genomgående ganska schablonmässig.

Med ett undantag dock, och det är skildringarna av den chockskadade Eugen Ströms inre kaos, som är rent mästerliga.

De förmedlar också starkt bilden av vilsna unga män som vill så väl, men hamnar på fel ställe vid fel tidpunkt.

Ett angeläget nedslag i ett krackelerat folkhem, med urholkad rättssäkerhet och alltmer kringskuren demokrati, och där traditionella svenska paradgrenar som internationell solidaritet har förvandlats till elitistisk militarism i stormakternas tjänst.

Turistens klagan

Vintern är en fin årstid, men här i Norrland kan den vara i längsta laget. Vilken tur då att pappa på gamla dagar har blivit Floridapensionär, och tillbringar de tre vintermånaderna utanför West Palm Beach.

Nio timmar på ett flygplan är ganska segt, och det är en lättnad att landa i Newark, i New Jersey. Flygplatsen här heter med sedvanlig amerikansk känsla för svulstigt patos ”Liberty”. Det tar nästan två timmar att passera gränskontrollen, och amerikanernas totala oförmåga att organisera en kö får en att undra hur det kan vara möjligt att de är en världsmakt. Jag antar att det är därför världen ser ut som den gör.

De amerikanska gränspoliserna är lika charmiga som en gång deras kollegor i forna DDR.

Väl framme i Florida upptäcker vi snart det som jag har redan tidigare sett med en sådan upprörande tydlighet i sydstaterna, det amerikanska samhällets rassegregering. Semesterfirare är vita, de som arbetar är svarta. I Florida tillkommer dessutom en etnisk och språklig dimension, arbetarna här är ofta från Centralamerika och talar spanska.

Vi gör en utflykt till Miami, och där talar inte serveringspersonalen på flera ställen någon engelska alls.

Jag träffar en gammal klasskompis från grundskolan. Vi har inte setts på över 40 år. Han har bott i Florida sedan 1985, och vi hittade varandra genom internet.
Han driver en målerifirma och verkar framgångsrik. Fint hus, flott bil garaget, jo då, han tjänar bra. ”Men det blir ändå inte mycket över”, säger han. Och hur är det möjligt? Jo, avgifter för sjukförsäkringar, pensionsfonder, och andra försäkringar kostar en mindre förmögenhet. Och så är det rejält dyrt med sonens universitetsstudier.

Jag försöker leka djävulens advokat: ”Men i Sverige betalar vi mycket skatt”. Han replikerar blixtsnabbt, ”Ni förstår inte hur bra ni har det!”
Och lägger till, ”Om det inte vore för klimatet förstås”.

När man är i Nordamerika är det lätt att få en känsla av att Europa inte finns. Än mer Sverige. Nyhetsrapporteringen i media dominerades medan vi var där av två saker: revolten i Egypten, och senare också i Libyen, och den politiska kampen i Wisconsin.
Där har den republikanske guvernören föreslagit att facket ska berövas rätten till kollektivavtalsförhandlingar för de offentligt anställda. ”Det finns inga pengar att förhandla om”, säger guvernör Scott Walker.

Till saken hör att Wisconsin hade sina finanser i ordning. Sedan föreslog Walker skattesänkningar, mest för de rika så klart, och kan ni förstå – underskottet i delstatens budget motsvarar ganska precis storleken på sänkningarna.

Det är också uppenbart att det handlar om något annat än balans i budgeten. Facken har erbjudit att avstå lönehöjningar, mot att förhandlingsrätten inte rörs. Walker sa nej. Det är förhandlingsrätten han är ute efter. Utan den är facket, som komikern Jon Stewart sa i The daily show, ”ett gäng som har rätt att bära samma t-shirt”.
Rubriksättarna har högtidsdagar: ”Revolten i Mellanöstern och Mellanvästern”.
Plötsligt är Sverige inte så avlägset längre. Och två veckor går ju så fort.

Kristen marknadsföring

Det är julafton idag, imorgon firar vi Jesu födelse. Det har den kristna världen gjort i sisådär 2000 år, med andra en gammal tradition. Men kristendomen hänger med sin tid, inte minst i det stora kristna landet i vöäster:

Religionen är på frammarsch i USA. Det handlar givetvis inte enbart om ökad andlighet, utom mer om en rörelse med bestämda politiska mål, ofta av en obehaglig fundamentalistisk högerkaraktär. Det senaste är att den religiösa högern använder sig i allt större utsträckning av moderna marknadsföringsmetoder. ALRC, A.Larry Ross Communications, är en stor PR-byrå som sysslar med att ”föra tillbaka tron till media”, och arbetar bland annat åt en ökände TV-predikanten Billy Graham. Motive Marketing anses idag som det kanske mest framgångsrika företaget på marknaden för tro och familj (Faith and Family market). Det är de som marknadsförde Narniafilmen och Mel Gibsons famösa ”The passion of Christ”. I vanlig ordning krängde man prylar, den stora hiten var ett halsband med en spik, något som faktiskt fick en del kyrkliga ledare att protestera och påminna om att Kristus drev månglarna ut ur templet och inte in i det.

Det radikalt nya är att man marknadsför vanliga produkter genom att vädja till kristna värden eller teman. För ett par år sedan genomfördes en stor kampanj ”What would Jesus drive?”, som skulle propagera för ekologiska värderingar vid bilköp. Kampanjen väckte visserligen mycket hån i liberala kretsar som skämtade om att Jesus skulle säkert köra Honda Accord – ”The Apostles were in one Accord” (Apg. 5:12), men den visade sig mycket effektiv i många konservativa stater där de troende annars brukar ignorera miljöhänsyn.

Den religiösa marknaden är numera gigantisk och beräknas omsätta mellan fyra och sex miljarder dollar årligen. Den stora faran är att religionen med marknadens obönhörliga logik kommer att förvandlas till en vara vilken som helst, och som riskerar att dräneras på innehåll och trivialiseras. (För att inte nämna risken för utlokalisering till ett låglöneland.)

Det vore en utveckling som kunde få till och med en gammal och förhärdad ateist som undertecknad att utbrista: ”Gud förbjude!”

Fotboll är vänster i USA

USA gick vidare från sin kvalgrupp i årets fotbolls-VM i Sydafrika. Det är en stor framgång för det amerikanska laget. Även om det blev utslaget i åttondedelsfinalen av Afrikas hopp Ghana, skedde det först efter förlängning. USA föll med flaggan i topp, och landet är helt klart att räkna med i fotbollssammanhang. Det är dags att ompröva sina gamla fördomar om fotbollen i USA.
Dave Zirin i tidskriften The Nation driver en ganska intressant tes. Enligt honom handlar inställningen till fotboll (soccer) om ideologi. Fotbollen i USA är en stor och populär sport, som utövas i första hand av spanskspråkiga invandrare från Central- och Sydamerika, och immigranter från Afrika.

Den amerikanska högern hatar fotboll därför att den ifrågasätter högerns idealiserade bild av USA som ett land för vita anglosachsiska protestanter, de så kallade WASPs. Högerns fotbollshat är ett uttryck för dess rasism och imperialistiska arrogans.

Samtidigt är det ett tidens tecken att fotboll är nu den mest populära sporten bland amerikanska ungdomar. USA är ett samhälle med många nationaliteter, kulturer och religioner. The melting pot, smältdegeln som skulle stöpa om alla efter en WASP-mall fungerar inte längre.

Därför kan fotbollen, soccer, bli en stor och framgångsrik idrott. Och tur är väl det. Det är svårt att ha respekt för ett land som har brännboll som nationalsport.