Starkt stöd till de strejkande i Frankrike

Protesterna mot höjningen av pensionsåldern i Frankrike fortsätter.

- Det slutgiltiga beslutet tas troligen den 16 november, men ingenting är klart innan dess, och vi fortsätter protestera, säger Anne-Emmanuelle Kervella, fransk frilansjournalist från Paris, och aktiv inom Parti de Gauche (Vänsterpartiet).

Nya demonstrationer planeras de närmaste dagarna både lokalt och nationellt. Enligt Anne-Emmanuelle finns det tre problem förknippade med den planerade höjningen av minimiåldern för pension:

- För det första var pensionsåldern aldrig uppe i Sarkozys valkampanj, och han saknar därför demokratiskt mandat att genomföra den förändringen, något han för övrigt har erkänt.

- Vidare är det så att Frankrike har procentuellt flest rika i hela västvärlden. De betalar mycket lite i skatt. Om statskassan behöver förstärkas vore det enklast att höja skatterna för de förmögna.

- Slutligen har vi redan nu problem med sysselsättning för de äldre över 50. Att höja pensionsåldern löser ingenting, utan tvärtom bara förvärrar problemet.

Stödet till de strejkande är mycket starkt, samtidigt som Sarkozy blir allt mer impopulär. Anne-Emmanuelle gläder sig åt att kampviljan idag är mycket större än bara för något år sedan.

- Vi kommer inte att ge upp. Det handlar om jämlikhet och rättvisa.

Fotboll är vänster i USA

USA gick vidare från sin kvalgrupp i årets fotbolls-VM i Sydafrika. Det är en stor framgång för det amerikanska laget. Även om det blev utslaget i åttondedelsfinalen av Afrikas hopp Ghana, skedde det först efter förlängning. USA föll med flaggan i topp, och landet är helt klart att räkna med i fotbollssammanhang. Det är dags att ompröva sina gamla fördomar om fotbollen i USA.
Dave Zirin i tidskriften The Nation driver en ganska intressant tes. Enligt honom handlar inställningen till fotboll (soccer) om ideologi. Fotbollen i USA är en stor och populär sport, som utövas i första hand av spanskspråkiga invandrare från Central- och Sydamerika, och immigranter från Afrika.

Den amerikanska högern hatar fotboll därför att den ifrågasätter högerns idealiserade bild av USA som ett land för vita anglosachsiska protestanter, de så kallade WASPs. Högerns fotbollshat är ett uttryck för dess rasism och imperialistiska arrogans.

Samtidigt är det ett tidens tecken att fotboll är nu den mest populära sporten bland amerikanska ungdomar. USA är ett samhälle med många nationaliteter, kulturer och religioner. The melting pot, smältdegeln som skulle stöpa om alla efter en WASP-mall fungerar inte längre.

Därför kan fotbollen, soccer, bli en stor och framgångsrik idrott. Och tur är väl det. Det är svårt att ha respekt för ett land som har brännboll som nationalsport.

Vänsterns negativism

Det är för mycket negativism inom vänstern. Med vad som verkar vara betingade reflexer avfärdar man alla förslag bara för att de kommer från borgerligt håll. Därmed missar man helt det otroliga utvecklingspotential dessa kan ha för framtida vänsterpolitik.

Centerns idé att skapa jobb genom skattesubventioner är det inget fel på. Ta bara några djärva steg framåt. Vart har de 200 000 jobben inom offentlig sektor tagit vägen? Anställ fler sköterskor, lärare, behandlingsassistenter. Ni har Maud Olofssons ord på att det finns råd.

Folkpartiets förslag om förstatligande av A-kassan är alldeles utmärkt. Det gäller bara att prioritera rätt. Börja med Apoteken, Vin och Sprit, och annat som borgarna har snott från svenska folket. Fortsätt sedan med bankerna, utrikeshandeln och transportsektorn. Det är Jan Björklund som är revolutionens spjutspets i Sverige!

Som alla vetenskapsteoretiskt skolade personer vet är negativismens motsats inte positivism. Det är socialism.

Det är ekonomi, dumbom

Det finns en anekdot om den tyske socialdemokratiske ledaren August Bebel. Han åker tåg på väg till en partikongress, och stöter ihop med en arbetare, som är kongressombud. Den socialdemokratiske arbetaren vill gärna hälsa på kamrat Bebel, och de utbyter artigheter en stund. Sedan säger arbetaren bekymrat att han vill fråga kamraten en sak: det är nämligen så att de har organiserat en studiecirkel i marxism i hans klubb, de läser Kapitalet, men de finner boken mycket svår, för att säga som det är begriper de just ingenting. Bebel svarar glatt: det är ingenting att bry sig om kamrat, jag har inte heller orkat läsa längre än till första ekvationen.
Och vid den ekvationen är vi än idag. Ekonomin är inte vänsterns paradgren helt enkelt.

Vi genomlever just nu den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Den borgerliga regeringens hantering av denna kris har varit närmast surrealistiskt undermålig. Och samma regerings förtroende växer – tack vare deras ekonomiska politik.
För någon månad sedan kom det en rapport om att den obetalda övertiden har exploderat senaste året. Det betyder rimligen att arbetslösheten i själva verket är långt högre än vad statistiken visar. Svensk arbetslöshet, också officiellt, är nu i nivå med EU-genomsnittet, när den tidigare var långt under. Då ältas det statsministerns absurda siffror om antalet sysselsatta, och vänsterledaren blandar ihop antalet arbetslösa med antalet lagda varsel.

Försämringar i sjukförsäkringen har genomförts utifrån felaktiga uppgifter – avslöjas i en akademisk avhandling.
Medan hela eurosamarbetet hotar att kollapsa totalt, kommer det propåer från borgerligt håll att Sverige ska gå med – för ekonomins skull. Jag skulle bedöma risken som överhängande.
Det saknas förvisso inte helt motröster. Kollegorna Ehrenberg och Ljunggren på ETC, Martin Lindblom på LO-Tidningen, Björn Elmbrant på Dagens Arena, för att nämna några, det har startats en blogg för ”vänsterekonomi”.
Men det är bara spridda rop. Det saknas en mäktig kör som kan skingra de borgerliga dimmorna, och presentera klara och konkreta alternativ inom den ekonomiska politiken.
Till en viss del beror naturligtvis tystnaden på att det saknas vänsterfora – den evigt sorgliga historien om bristen på vänstermedia.
Men det är långt ifrån hela sanningen. Vänster måste bli bättre på ekonomi. Det krävs både fördjupad kunskap och pedagogisk förmåga att förmedla den.
Det är dags att lösa ekvationen.

Publicerat i Flamman 2010-8

På vänsterfronten intet nytt

Vid millennieskiftet briserade en nyhetsbomb i Ådalen: båda våra lokaltidningar skulle läggas ner. Anrika socialdemokratiska Nya Norrland och minst lika anrika oberoende liberala Västernorrlands Allehanda, med Sveriges förmodligen mest rabiata moderata ledarskribent Bo Östman, skulle gå ihop till en tidning med det föga fantasifulla namnet Tidningen Ångermanland. Känslorna var ambivalenta bland både läsare och tidningarnas personal. Många ville nog ha sina tidningar kvar, samtidigt som man var medveten om att de drogs med allvarliga ekonomiska problem. Och nyfikenheten var stor inför det nya.

Journalisterna levde på hoppet att de nu skulle få förstärkta resurser och kunde göra en stark lokaltidning.
Den 3 januari 2000 kom så den nya tidningen. Med två ledarsidor: en liberal och en ”grundad på socialdemokratiska värderingar”. Lustigt nog är sossarna till höger och liberalerna till vänster på uppslaget.
Tidningens första nummer var digert, proffsigt och löftesrikt. Nu tio år senare ser det lite annorlunda ut. Det dröjde inte länge förrän det skulle rationaliseras och sparas, organisationen skulle slimmas, en del blev gemensam med Örnsköldsviks Allehanda. Det blev mer och mer byråmaterial, och tidningen blev tunnare och tunnare.

Det här är ingenting specifikt för just vår tidning, så ser utvecklingen ut på många håll i landet. De flesta av oss kan välja bland hur många elbolag som helst, vi kan välja och vraka bland premiepensionsfonder, men tidning det finns det bara en.
Det hotar mångfalden, och i sin förlängning begränsar det demokratin. Engagerade och välinformerade medborgare är en förutsättning för en levande demokrati, och det måste få kosta. Presstödet bör utvecklas och utökas, inte inskränkas (ja, jag vet att jag talar i egen sak!).

Men det räcker inte. Den borgerliga pressdominansen är total. A-pressens kollaps, Arbetets nedläggning, fiaskot med återupplivandet av Stockholms-Tidningen är alla tragiska milstolpar i vänsterns presshistoria. Till vänster om socialdemokratin ser det inte ljusare ut. Hur kommer det sig att i lilla Norge kan det finnas en bärkraftig daglig vänsteravisa med en upplaga på cirka 20.000?
Det finns en utbredd medvetenhet om problemet, men det händer ingenting. Att bilda en grupp på Facebook kommer man inte långt med. Vad som krävs är konkret handling, pengar och framför allt nytänkande.
Sverige behöver en bra daglig vänstertidning!

Publicerat i Flamman 2010-2