Länge leve!

Igår var det Heinrich Bölls födelsedag. Vi firar honom med en relativt nyligen skriven recension:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.
Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.

En annan kändis som skulle fyllt år igår är en viss Josif Vissarionovitj Dzugasjvili, mer bekant som Koba eller Stalin. Till hans ära publicerar vi en dikt av ingen mindre än Stanisław Jerzy Lec, i min taffliga översättning:

Którą wykuło stu kowali
w pieśni i w czasie i w przestrzeni,
w węglu i w miedzi, w srebrze wód,
ojczyzna, której żaden knut
już swoim świstem nie ocieni
- to Stalin!

Wschód słońca, co się w piecach pali,
które zastyga w przęsłach mostów,
co się zaciska w groźbie kul,
ojczyzna, jak jesienny ul,
w pożodze wojny cichy ostrów,
- to Stalin!


Som har smitts av hundra smeder
i sången och i tiden och i rymden,
i kol och i koppar, i vattnens silver,
ett fosterland, som ingen knutpiska
ska kasta skugga över med sitt vinande
- det är Stalin!

Soluppgång, som brinner i brännugnar,
som stelnar i brospann,
som knyts i kulornas hot,
ett fosterland, som en bikupa om hösten,
en stilla ö i krigets brand
- det är Stalin!

För Stalin och fosterlandet!

BOK
Ivans krig. Liv och död i Röda Armén 1939-1945
Cathrine Merridale
Övers: Kjell Waltman
Historiska Media, 2010

Den brittiska historikern Cathrine Merridales bok om Röda Arméns soldater under andra världskriget är ytterligare ett historiskt verk som inriktar sig på ”den lilla människan” istället för diplomatiska förvecklingar eller det politiska spelet.

Fördelen med att närma sig historien från det hållet blir uppenbar i Merridales skildring. Den ryske soldaten, ”Ivan”, upphör att vara den grova karikatyr som västvärlden har direkt övertagit från den nazistiska propagandan, lika mycket som den stereotypa hjältebild som förmedlades från sovjetiskt håll.

En av de stora förtjänsterna med Merridales bok är naturligtvis att hon förmår visa den oerhört centrala roll som andra världskriget spelar i det kollektiva historiska minnet i framför allt Ryssland. Det var en kamp på liv och död, med ett ofattbart lidande som följde i dess spår, och med förluster i människoliv som är svåra att föreställa sig. Det gäller också den materiella förstörelsen.

Mentaliteten hos flera generationer ryssar har formats genom minnet av dessa fruktansvärda år. Dessutom påverkas utan tvekan mycket av det politiska tänkandet också av dessa erfarenheter, eller rättare sagt av hur man tolkar dem.

Vad Merridale däremot missar, något märkligt med tanke på hennes omfattande kunskaper, är att också i Sovjet fanns det en mer nyanserad bild av kriget. Det fanns romaner av Simonov och Nekrasov, och filmer som *Balladen om en soldat*, enligt min mening kanske den bästa krigsfilm som någonsin har gjorts.

Cathrine Merridales svårigheter att navigera rätt i den sovjetiska historien om andra världskriget kan hänga ihop med dess sammansatta och ibland motsägelsefulla karaktär. En del av det kommer också fram i *Ivans krig*. Hon beskriver å ena sidan den kraftfulla vågen av patriotism som sveper över landet efter det nazistiska angreppet 1941. Kretsen kring Stalin var inte sen att utnyttja det. Inte för inte kallas kriget för Det Stora Fosterländska kriget, man byter nationalsång, från Internationalen till betydligt mer ryskchauvinistiska tongångar, ordnar och medaljer namnges efter forna tiders ryska militärhjältar, som tidigare av bolsjevikerna har betraktats som den tsaristiska imperialismens företrädare.

Samtidigt lever bitterheten och hatet efter tvångskollektiviseringen kvar bland befolkningens breda lager. I kombination med missmodet och besvikelsen efter de inledande motgångarna vid fronten – och de var betydande! – medförde det ett samarbete med ockupanten av inte så liten omfattning.
Överlöparna var inte så få, och på en del håll hälsades rent av tyskarna som befriare. Det är nazisternas grymhet och brutalitet i behandlingen av krigsfångarna och de civila i vad som inte kan kallas för något annat än ett förintelsekrig som får den antikommunistiska vågen att vända.
Kriget avslöjade stalinismens starka och svaga sidor. Skräckväldet och flykten från ansvaret var länge ett påtagligt problem för Röda Armén. Den blinda tilltron till Ledaren bäddade för katastrofen 1941.

Här visade Stalin så småningom ett gott omdöme genom att överlåta allt mer av det militära ansvaret på sina generaler.

Den forcerade industrialiseringen med satsningen på tung industri visade sig ha avgörande betydelse, precis som förmågan att massmobilisera som gjorde det möjligt att montera ner och flytta hela industriapparaten österut. För att därefter flytta det igen åt andra hållet. Utan denna ansträngning kunde kriget aldrig ha vunnits.

Det är påtagligt i många av de brev som soldaterna skickar från fronten hur lite politisk rädsla det finns i dem, nästan som om krigets skräck befriat människornas sinnen. Där finns också många förhoppningar om en bättre framtid, ett friare samhälle. I någon mening infriades det också. Tiden efter 1945 upprepar aldrig 30-talets skräckvälde.

Kriget var vunnet, och stalinismen om än så lite men dock transformerad. Men priset som det sovjetiska folket betalade var fruktansvärt.

Ingen populär segrare

65-årsdagen av segern över nazismen har firats. Två gånger till och med. I väst gäller den åttonde maj, i Ryssland den nionde. Det finns visserligen högst prosaiska skäl till de två olika dagarna, och i år har dessutom ryssarna bjudit in sina forna allierade till en gemensam parad. Men inte desto mindre finns det en djupare symbolik i firandet av skilda segerdagar, det är som om de allierade i den oheliga alliansen mellan Stalins Sovjet och de rabiata antikommunisterna i väst har utkämpat två olika krig. På sätt och vis är det precis det de har gjort.

Det räcker nästan bara att titta på förlustsiffrorna. Omkring tio miljoner sovjetiska soldater stupade, de civila förlusterna är ännu högre, 15 miljoner mördade (varav en miljon var judar), sammanlagt alltså 25 miljoner människor. Eller annorlunda uttryckt omkring 15 procent av befolkningen. Det är ofattbara siffror, som talar sitt tydliga språk. Än idag har den demografiska balansen inte återställts. Det finns faktiskt fortfarande människor i Ryssland (och även andra delar av forna Sovjet) som försörjer sig på att för släktingarnas del leta efter folk som försvann under krigsåren.
Bara Polen kan uppvisa jämförbara förluster, där var de rent procentuellt något högre (bland annat är antalet mördade judar mycket större).
USA:s förluster var drygt 400.000 soldater, de flesta stupade i striderna i Stilla havet. De civila förlusterna är naturligt nog mycket små, det rör sig om 1.700 personer. De brittiska civila förlusterna är mycket högre, 67.000, och de militära förlusterna uppgår till knappt 400.000.

Frankrikes totala förluster var drygt en halv miljon människor, lite mer än hälften av dessa var civila. Av dem i sin tur var närmare 100.000 judar, som fransmännen själva i de flesta fall bidrog till att skicka mot döden.
De västallierades förluster var långt större i första världskriget.
Nazismens fasansfulla regim besegrades till priset av floder av sovjetiskt blod. Churchill och Roosevelt kunde spara sina medborgares värdefulla liv. Stalins belöning var dominans i Central- och Östeuropa efter kriget. Det kan tyckas cyniskt. Som Churchill enligt en anekdot skulle ha sagt till en medarbetare om stödet till kommunisterna i Jugoslavien: ”Varken ni eller jag kommer att leva där efter kriget”.

Röda armén var ingen populär segrare. Stalins brott fanns i det allmänna medvetandet. De sovjetiska soldaterna, pressade till det yttersta, uppfyllda av ett brinnande hämndbegär, plundrade och våldtog där de drog fram. I synnerhet när de ryckte in i Tyskland, och konfronterades med välståndet hos den nation som så hänsynslöst angrep deras land.
Med kalla kriget börjar, framför allt inom populärkulturen, ett försök att förminska och bagatellisera den sovjetiska insatsen i kampen mot nazismen. Det är ingenting annat än ren historieförfalskning.
Man väljer inte sina befriare.

Publicerat i Flamman 2010-19