Kebnekajse ännu på topp

Första gången jag hörde dem var för 40 år sedan. Det var i proggens Mekka – Sprängkullen i Göteborg. På lördag kväll spelade Kebnekajse på Mariebergsgården utanför Kramfors.

När bandet kom fram på 70-talet stod de för något nytt och revolutionerande. De har lärt en hel rockgeneration att lyssna på låtar som ”Skänklåt från Leksand”, ”Farmors brudpolska” och ”Horgalåten”. Deras syntes av folkmusik och rock var inte bara nyskapande och bildade en helt ny musikstil, det gav också impulser att söka nya korsbefruktningar och vidga gränserna för den moderna rockmusiken.

Det var upproriskt och ”vänster” på sin tid, de räknas ju till proggen, trots att deras musik saknade texter – här störtades minsann inte kapitalet, men det är möjligt att själva den nya mixen uppfattades då som både politisk och radikal.

Tiderna förändras, det rebelliska betraktas idag som etablerat och normalt.

Därmed inte sagt att Kebnekajse har förlorat sin musikaliska udd. Snarare tvärtom, att döma av konserten på Mariebergsgården är de nu bättre än någonsin. Bandet har genom åren spelat sig till en mognad som ger musiken en ny dimension, präglad av en finessrik lekfullhet.

Kebnekajses täta och kompakta sound är mycket medryckande, och det dröjde inte länge förrän dansen tog vid lite varstans i lokalen.

De är ett fantastiskt band live. Till en del beror det säkert på själva musiken, där det finns hela tiden ett igenkänningsmoment, men samtidigt ständigt något nytt. Killarna är riktiga proffs som ger verkligen allt i varje låt.

Mats Glenngård på fiol har alltid varit en favorit, så även frontmannen och gitarrvirtuosen Kenny Håkansson.  Bakom sig har de Göran Lagerberg och Thomas Netzler, både följsamt skickliga basister, Pelle Ekman som verkligen spelar trummor och inte bara slår takten, bredvid honom uträttar Hassan Bah lekfulla underverk på slagverk.

Repertoaren bestod av både gammalt och nytt ur bandets rika låtskatt.

Stämningen var på topp från första låten i ett välfylld Mariebergsgården, och den steg bara högre och högre under kvällen.

Förband var Mr Great Hansson och tillika artistbokaren Anders Högström i ensamt majestät.

Proggkungens visor med politiskt och poetiskt allvar

Första gången jag hörde Mikael Wiehe var för gott och väl 40 år sedan. Det var med Hoola Bandoola, och de var proggens kungar, med sin enkla trallvänliga musik och de poetiska, metaforrika, samhällskritiska texterna.

Proggen är över sedan länge, Hoola Bandoola är borta, och Björn Afzelius har avlidit i cancer. Kvar är Mikael Wiehe som soloartist, och när han spänstigt kliver upp på scenen i ett fullsatt Brännaborg, i slitna jeans, rutig flanellskjorta och runda, stålbågade glasögon, är han sig lik från fornstora dagar. Det är bara håret som är grått numera.

Han har kvar den enkla musiken, men texterna har blivit rakare, mer direkt politiska. Hans senaste skiva heter Protestsånger, han är på turné, för första gången på länge, för att han uttryckligen vill bidra till att få bort den borgerliga regeringen.

-          Varje konstnär har ett tvång att förmedla saker, säger Mikael.

Att då anklaga honom för övertydlighet är att inte förstå vad han håller på med.

Dessutom kan han vara ganska nyanserad, om man lyssnar efter noga. Också i de mest politiska pang på-låtarna smyger han in eleganta poetiska vändningar. Och så finns det de riktigt lyriska sångerna som den vackra avskedssången Den jag kunde va´ till vännen Björn Afzelius.

Det är inte minst i hans översättningar som man märker vilken duktig textmakare han är. Som i Bob Dylans gamla Bara en hemlös, Peggy Seegers En sång till modet, och inte minst klassikernas klassiker, Woody Guthries This Land is Your Land – Det här är ditt land, en vacker kärleksförklaring till landet Sverige, som både bjuder in och omfamnar.

Wiehe skapar i en vistradition, det är ingen tillfällighet att han uttrycker en stor beundran för till exempel Nils Ferlin, och han inleder kvällen med att kalla konserten för ”En liten visstund i krisens Europa”. För mig är det tydligt att han är mer vissångare än rockartist.

Hans visor utmärks av allvar och pliktkänsla, musiken ska utrycka medkänsla med de utstötta, värna de svaga, det är solidaritet som är för Wiehe konstnärskapets grundtanke. Självklart också med ”idealisterna på Majdantorget i Kiev”.

Hans allvar förenar på ett uppfodrande sätt en tillbakablickande nostalgi med en obändig framtidstro.

Kvällen avslutades med en sång som ursprungligen framfördes på Utöya med den stilenliga titeln Det gäller våra liv.

Proggen lever

Nationalteatern börjar spela vid midnatt. Med tanke på att det var minst 30 år sedan jag hörde dem sist, gör några timmar hit eller dit ingen skillnad. Försöker komma på om det var på Sprängkullen eller Landala fritidsgård.

När de äntligen kommer är det bara två kvar av det gamla gänget, Ulf Dageby och Nicke Ström. Och det är inte så ”bara”. Det är fortfarande samma kompakta sound, tuff och taktfast rock, som inte heller väjer för störiga urbana dissonanser. Rage of the Machine?

Äktheten lever också kvar. Nationalteatern är bandet som gav röst åt en hel generation ungdomar, kunde tolka deras erfarenheter, deras vrede och maktlöshet. Helt utan pekpinnar.

Aldrig har betongen varit vassare än idag, samhället kallare än vad vi kunde föreställa oss. Thinnertrasan fortsätter att vandra mellan husen.

Här kallas saker vid dess rätta namn. Representanter för den härskande klassen refereras till som ”borgarsvin” eller ”borgaras”. Polis är förstås snut, och i kombination med borgarsvin eller –as blir det snutlakej.

Somt är överspelat på ett oväntat sätt. ”Gården är stängd för länge sen”, ånej, det är länge sedan den las ner.

Jag sjunger med i alla sånger. Men det är inte bara en nostalgitripp. Bredvid mig står en ung kille, han kan inte vara mer än 20 år gammal. Han sjunger också med, verkar kunna alla texter precis lika bra som jag.

- Gillar du Ebba Grön? frågar han mig i pausen mellan två låtar. Thåström är Sveriges bästa rockartist.

Jag nickar gillande. Det finns hopp. Ja jävlar, ”Livet är en fest”. Publiken är helt vild av entusiasm.

Bandet spelar ”Men bara om min älskade väntar”. Det är Dylan, det är stämningsfullt och det är vackert. Den nye sångaren är helt OK, men jag saknar Totta. Den ljusa norrländska natten känns som en hyllning till honom. ”Vi fortsätter spela rock´n´roll men vi håller på att dö.”

Det har slutat regna, men det spelar ingen roll längre. ”I händelse av regn hålls revolutionen inomhus.”

Hur landet ligger

MUSIK
Läget 2010
Fred Lane och Kjell Westling.
YTF/Sony Music, 2010.

– Proggmusiken är vårt barn, och vi är proggmusikens barn, säger Fred Lane.
Hans och Kjell Westlings senaste skiva är bevis nog för det. Det är politiskt rakt genom. Hälften av låtarna är direkta angrepp på den borgerliga regeringens politik. ”Får jag va´sjuk tills min läkare säger att jag är frisk?”, fyndigt om Maud Olofsson och Rut-avdraget, Göran Hägglund ber en bön om att klara fyraprocentspärren, Fredrik Reinfeldt hånas.

De övriga låtarna är mer filosofiska, de handlar om hemlöshet, miljöproblem, konsumtionssamhället och tillväxtideologi. Fred Lane, som har skrivit text och musik till alla sångerna, berättar att även om mycket av inspirationen till skivan kom från den borgerliga regeringens dåraktigheter, ville han inte göra en propagandaplatta. Han anser att många av samhällsproblemen ingår i ett större ideologiskt sammanhang, som inte bara de borgerliga partierna bär skulden till. Privatiseringshysterin började redan med Kjell-Olof Feldt och Klas Eklund.

– Regeringen är en böld, som är ett symptom, inte själva sjukdomen, säger Fred.
Musikaliskt är skivan en blandning av traditionell visa och mer jazz- och bluesinfluerade toner, som för tankarna till Blå Tåget. Kjell Westling som har gjort alla arrangemangen och spelar alla instrumenten (nästan) har mycket riktigt varit medlem i gruppen.
Fred Lane påpekar dock att inget musikaliskt är Kjell främmande. Han borde veta, de två har spelat tillsammans i olika konstellationer i 40 år. Svensk och brittisk folkmusik – egentligen folkmusik från de brittiska öarna, säger Fred – spelmansmusik, visor, bland annat mycket av Evert Taube, den musikaliska bredden är stor.
– Kjell är som en skicklig stylist, säger Fred Lane, han hittar alltid rätt kläder åt mina melodier.

Plattan är inspelad i Kjell Westlings kök på en digital portastudio. Det är så de två brukar göra. Förutom Kjell och Fred är också Adam Poellinger med på ett hörn.
Självklart hoppas Fred Lane på en renässans för proggmusiken, ”den behövs nu mer än någonsin”, säger han. I texthäftet till skivan hänvisas till Verdandi och hemsidan www.gemensamvalfard.se.
Och hur läget är? Det är inget vidare, men det finns hopp. Kampen går vidare.

Publicerat i Flamman 2010-19

Med sången som vapen

MUSIK

Bella Ciao


Legendariska proggruppen Bella Ciao återuppstår genom att ge ut en cd-skiva med 22 av sina bästa sånger från åren 1976-1981. Enligt Carlo Barsotti, en av gruppens initiativtagare, har man talat om en samlingsskiva i cd-format i flera år.

– Vi mötte så många unga människor som hade blivit bekanta med vår musik genom sina föräldrar, men som inte gärna lyssnade på LP-skivor, de kanske inte ens hade utrustning för det, och då insåg vi att det var dags att spela in en cd-skiva.

Musiken har hämtats från tre olika föreställningar och sångprogram: Om åtta timmar, När dagen randas och Från 1945 till evigheten. Det är en blandning av kärlekssånger, politiska visor, arbetssånger och folkvisor. Allt med rötter i den rika italienska folksångtraditionen. Där var det vanligt att man tog gamla sånger, ibland så långt tillbaka som från 1600-talet, och satte en ny text till. Den legendariska kampsången Bandiera rossa till exempel är från början en kärleksvisa.

Anledningen till Bella Ciaos fortsatt ständiga popularitet tror Carlo ligger i musiken historiska förankring, samtidigt som den är fortfarande högst aktuell.

– Det är samma förtryck nu som då.

Med på skivan är samtliga som var medlemmar genom åren: Anna och Carlo Barsotti, Björn Granath, Karin Biribakken, Fred Lane, Niklas Hellberg, Lena Ekman, Jan Hammarlund, Carin Ödqvist, Bibi Nordin och Figge Holmberg.

Omslaget till skivan har gjorts av Jacopo Fo, son till ingen mindre än Nobelpristagaren i litteratur dramatikern Dario Fo.

Skivsläppet sker torsdagen den 4 februari klockan 17.30 i restaurangen på ABF-huset i Stockholm. Mat, dryck, och levande musik utlovas.

Publicerat i Flamman 2010-4