Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.

Lyckad festival med spännande inslag

Den nya Nordingråfestivalen är en mäktig manifestation av kreativ kraft i hjärtat av Höga kusten. Det kan bli hur bra som helst, här finns bredd, höjd och djup. Man höll till på två ställen, Järnsta Kafé – som ligger i Vännersta, och det till och med för Nordingrå osannolikt natursköna Lappudden.


På Lappudden hade man förutom musik en sång- och dansworkshop med Katarina Edén, och en konstutställning av Maria Tjärnström. Hennes konst är tydligt naturinspirerad, många målningar har symboliska motiv med mystiska inslag, men de uppfattade jag som epigonverk, ganska slentrianmässiga. Däremot fanns det några djurmotiv med kraftfull skärpa i färgskalan, skarpa konturer, och en tydlig vision. Lite av samma vision kunde man se i en serie målningar av gamla rostiga bilar, dumpade i naturen.

Också i Järnsta Kafé bjöds det på ett par spännande workshops. Huvudinslaget här som på Lappudden var emellertid musiken. Programmet bestod av en välbalanserad blandning av världsmusik, reggae, rockpunk, blues, country och ytterligare några svårdefinierade stilar.

Musikprogrammet hölls skickligt ihop av en cirkusdirektör och hens assistent – jag tyckte de såg ut som Jannie Nielsen och Petra Näslund, men är inte helt säker – som på en oefterhärmlig svengelska underhöll publiken, utan att för ett enda ögonblick falla ur rollen.

Men det som lyfte Nordingråfestivalen från att vara ännu en dussinfestival bland mängden av musikfestivaler som äger rum under sommaren till en helt annan nivå var Konstscenen på Järnsta Kafé.

Här kunde man ta del av fascinerande, gränsöverskridande konst, som vill något mer än att enbart underhålla för stunden. Lisa Larsdotter Petterssons ovanligt verbala danspreformance på gränsen mellan humor och förtvivlan utmanade med frågor om självförståelse. Natalia Kamia spelade vad hon själv kallade ”laptopsjazz”. Hon använder sig av ett program som heter iannix, och som utifrån grafiska former återskapar ljud. Resultatet skulle förmodligen uppröra många på Socialstyrelsen.

Natalia är också medskapare tillsammans med Björn Eriksson och Daniel Wedin till en konstvideo som visade efter midnatt som pricken över i:et. Videon är ett collage av återvunna filmklipp, som nu har fått ett nytt liv, och med ett intrikat samspel mellan ljud och bild bryter de invanda logiska sammanhangen, för att bära upp och förstärka våra drömmar och fantasier.

Festivalen var en fullträff. Och tur med vädret hade de också!

Nära-julen-upplevelser på Järnsta kulturcafé

Konstnärer går inte i ide bara för att det är vinter. På Järnsta kulturcafé i Nordingrå hölls på lördagen en adventsmarknad. Från början var den tänkt som en renodlad konstmässa, men eftersom det tillkom hantverk, film, muntligt berättande och dialektlitteratur fick tillställningen sin benämning efter det stundande andra advent.

Något gemensamt tema fanns inte för marknaden, förutom att det är nära jul, berättade konstnären Mikael Arvidsson, och kollegan Dag Wallin fyllde i:

- Temat är nära-julen-upplevelser.

Wallins mest iögonfallande bidrag var ett lysande kors, på toppen prytt med islams halvmåne.

Mikael Arvidsson ställde ut emaljbilder på med änglar som tema, inspirerade av den finländske konstnären Hugo Simbergs märkliga tavla med en fallen ängel som ser ut som en stackars förolyckad flicka som bärs på en primitiv bår. Senare under kvällen visade också Arvidssons film ”Ängeln”, som är delvis självbiografisk.

Owe Grandics, som egentligen är smyckeskonstnär, lockade med smått groteska självporträtt som skulle uttrycka olika humör, och det passar ju bra till jul.

Annars var det flera konstnärer som Carin Hedlund och Örjan Östlund som ställde ut landskapsmotiv, Karin Olsén-Öberg visade grafik, Viktoria Melinder textilkonst, och Anders Kronlid läderarbeten. För att nämna några.

Annikka Arvidsson hade byggt upp små modeller av lustgårdar. Jag undrade om det var förknippat med jul på något särskilt sätt.

- Nej, svarade Annikka, det är lust, bara lust. Det räcker så.

Succé igen för Konstrundan i Nordingrå

Den tredje upplagan av Konstrundan i Nordingrå blev en stor framgång. Särskilt på lördag som bjöd på vackert försommarväder var det många som sökte sig ut till hjärtat av Höga kusten. På 30 olika ställen runt om i trakten märkta med det röda sjömärket ställde ett 50-tal konstnärer ut. De konstintresserade från när och fjärran kunde beskåda måleri i olika tekniker, skulpturer, textilkonst, installationer, konsthantverk av alla det slag, ja snart sagt allt som ryms inom begreppet konst.

Kethy Sundlöf Bjesses Millennium Art-galleri var det första stället som mötte de besökare som kom från Gallsäterhållet. Galleriet i Åsäng är öppet varje sommar och Kethy ställer ut sina egna verk, textilier i lappteknik och oljemålningar. Dessutom har hon verk av några kända namn, bland annat Thage Nordholm, Johan Lundgren och Bengt Lindström. Mest stolt är hon över sina tavlor av Gösta Werner, som var vän och reskamrat med Evert Taube, och som illustrerade många av Taubes visor.

På Kiörningsgården träffade tidningen Marianne och Kurt Gillenfalk från Västerhaninge utanför Stockholm, och som har en sommarstuga i Klocke. De berättade att de hade varit vänner med Thage Nordlund, och att det var extra roligt att få se hans tavlor på Konstrundan.

Kiörningsgårdens Birgit Dahlgren, som ju är initiativtagare till hela idén med Konstrundan, var närmast lyrisk över årets upplaga.

- Det är en fördubbling av antalet besökare jämfört med förra året, som ända var bra, förklarade hon nöjt.

Hennes iakttagelse bekräftades av flera av de andra utställarna. Karin Hesse i Salsåker som ställde ut för första gången var närmast chockad när hon berättade att det var kö med folk redan på lördag morgon.

- Jag hann knappt få på mig byxorna, sa hon.

Konstrundan håller på att hitta sin form. Nytt för i år var några kringarrangemang med teater och författaruppläsningar, något som de flesta tror att det på sikt kan bli mycket mera av. Övikskonstnären Christer Carlstedt som ställde ut på Järnsta Kulturcafé, det ställe som hade i särklass flest utställare, tror på en konstkatalog till nästa år.

Det finns fler idéer för att berika denna annars så befriande okommersiella evenemang. Eller som Birgit Dahlgren uttryckte det:

- Friskt vågat, allting vunnet!

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda.se)