Memento mori - dödsgrin som samhällskritik

Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.

Som person är han mycket öppen och social, men förblir på ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.

Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.

Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.

Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.

Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.

Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig.

Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner och olika tekniker.

Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och andra hemprydnadsobjekt.

Men det går ändå inte att komma ifrån memento moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell statussträvan.

En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.