En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen