Ny framgång för operafestivalen i Härnösand

Efter närmare två veckor av offentliga konserter, men också intensiv undervisning, är Operafestivalen i Härnösand till ända. Ambitionen i år var en festival som inte var större med bättre, och det är ingen tvekan att man har lyckats. Också publikt blev festivalen en stor framgång.

Festivalen bjöd på en välkomponerad blandning av barnopera, lunchkonserter, barockmusik i spännande miljö, magiska toner i bergrummet vid Höga kusten-bron, en kväll med stjärnveteranen George Shirley, med mera.

Festivalens konstnärlige ledare Jean-Roland LaFond är mer än nöjd med årets upplaga, tycker den är bättre än någonsin, med ännu högre kvalitet än tidigare, och rika möjligheter att arbeta mer på djupet.

Jean-Ronald är till en början obenägen att framhäva något inslag under festivalen, men när jag pressar honom lite säger han:

-          Det som ändå sticker ut i år är vår barockensemble med Emilie Renard, Sophie Junker och Zachary Wilder. Och så förstås ackompanjatören Mutsumi Moteki. En unik ensemble på en otroligt hög nivå. Roligt också att den kunde komplettera Massenet och den franska romantiken.

Inför nästa år släpper man inte Jules Massenet helt, men planerar Erich Wolfgang Korngold som huvudtema. Det är en kompositör som i likhet med Massenet har en rik produktion både av operor och romanser, och är enligt Jean-Ronald orättvist undanskuffad idag, ett öde han delvis delar med sin franska kollega.

Festivalens ansikte utåt är de offentliga konserterna, men en lika stor och viktig del är undervisningen.  I år samlade festivalens akademi 32 elever, de kommer från hela Sverige, dessutom ett par stycken från USA och Ryssland. Eleverna kan indelas i olika grupper: det är amatörer, Kapellsbergs egna studenter, och unga operaproffs.  För samtliga grupper gäller samma målsättning – att komma vidare till nästa nivå i sin utveckling.

Akademins elever presenterade sig vid festivalens två slutkonserter på fredag och lördag. Otroligt imponerande, inte minst Kapells egna elever vars utveckling jag har kunnat följa till en del. Då bland annat Tessan Lehmussaari, Anna Tselika, Fabian Düberg, Elsa Rosengren och Hans Klareskog, med flera.

Störst intryck gjorde emellertid de två amatörerna med fantastiska röster, Edit Zimmerman, blott 17 år gammal, och med framtiden för sig, och Tobias Fjälling från Göteborg, i det civila webbdesigner, han bör snarast byta jobb och satsa på en operakarriär!

Akademins undervisning är dessutom kopplad till en vidareutbildning av operapedagoger och regissörer.

Tack för i år, jag ser redan nu fram emot nästa års festival.

Spännande resa genom barockmusikens värld

Även om Operafestivalen har Härnösand som sin hemmabas, och årets tema är fransk romantik, drar man sig inte för att bredda innehållet och skifta spelplats. På söndag kväll besökte festivalen Nordingrå kyrka med ett mycket fint barockprogram.

Publiken bjöds på en spännande resa genom barockmusikens värld, från tidiga kompositörer som Francesco Cavalli och Salamone Rossi vilkas musik har fortfarande en stark prägel av hovunderhållning och en efterklang av medeltid. Vidare över den mogna barockens mästare som Monteverdi och Purcell till senbarockens stora: Händel och Bach, där vi redan är på tröskeln till romantiken.

För sången stod en trio som redan hade presenterat sig på bästa möjliga sätt under festivalens inledningskonsert. Zachary Wilder sjöng mycket om kärlek, både lycklig och olycklig, och det passar utomordentligt för hans varma, lyriska tenor.

Sopranen Sophie Junker bjöd än en gång på charmerande uppvisning av toner lika höga som vackra.

Men den som kanske imponerade mest denna gång var mezzosopranen Emelie Renard, inte minst hennes framförande av de mycket krävande ariorna ur Händels Lucrezia. Hennes klangfulla mezzo förmedlade skickligt så mycket känslosam dramatik, med ett brett vokalt och emotionellt register från sorg och bitterhet till vrede.

Bäst till sin rätt kom sångarna när de uppträdde tillsammans, först i flera fina duetter, och framför allt i den avlutande kantaten av Bach som framfördes av alla tre.

Musikackompanjemanget sköttes av den virtuosa pianisten Mutsumi Moteki, men denna gång hanterade hon inte piano eller flygel utan cembalo.

Det är ett märkligt instrument, till utseendet som en miniatyrflygel, nära släkt med spinett och virginal, och mycket svårstämt. Klangen ligger helt rätt med barockens musikaliska särprägel.

Det är ett mycket dyrt instrument, och under franska revolutionen ansågs den som en symbol för den depraverade aristokratin, och den brändes på regelrätta cembalobål!

Tidigare under veckan hade operafestivalen besökt Sundsvall, Ytterlännes gamla kyrka och bergrummet vid Höga kusten-bron.

Festivalen fortsätter hela nästa vecka, mestadels i Härnösand, men hinner med besök i Sundsvall och Själevad.

Operafestivalen i Härnösand inledde med en Massenet-kväll

Efter en tjuvstart med ett par föreställningar av barnoperan Lilla trollflöjten öppnade Härnösands operafestival med en konsert i Rådhuset på tisdag kväll.

I år är Rådhuset festivalens huvudarena, den har en förnämlig akustik, är lagom stor, och erbjuder en intim atmosfär, väl lämpad för fransk romantik som är årets tema för operafestivalen.

Öppningskonserten bjöd på en bred presentation av belle époques främste kompositör Jules Massenet. Denne otrolige produktive komponist har fått ett högst skiftande eftermäle, men tycks stå högt i kurs bland festivalens arrangörer. En uttalad ambition med konserten var också att lyfta fram Massenets musik, framför allt hans sånger, som är betydligt mindre kända än flera av hans operor.

Massenets eklekticism kanske drar ner hans rykte en smula, men bidrar samtidigt till en imponerande bredd i hans musikskapande. Konsertens första avdelning ägnades åt hans sånger, huvudsakligen tonsatta dikter. Det är mest naturlyrik, och musiken är därefter. Det är lättsamt men finstämt och känslosamt. Poesins vårmetaforer blir hos Massenet till bukoliska kärlekssånger med pastoral stämning.

Den andra avdelningen bjöd på några paradarior från Massenets operor, både mindre kända som L´Hérodiade och de mer berömda som Le Cid och Manon. Här visades upp kompositörens mörkare dramatiska ådra.

Oavsett stil står ändå Rösten i förgrunden under festivalen. Än en gång har arrangörerna, med Jean-Ronald LaFond i spetsen, lyckats samla ihop en eminent grupp sångare av högsta klass.

Från tisdagens konsert vill jag gärna framhäva Zachary Wilder, en lyrisk tenor med varm och djup stämma. Vidare sopranen Sophie Junker som tycktes kunna drilla fram hur höga toner som helst, och den nyanserade mezzosopranen Emilie Renard. Chelsea Feltman och Erik Enqvist bjöd på en bedårande charmig duett fylld av sångglädje.

Mutsumi Motekis virtuosa pianoackompanjemang var pricken över konsertens redan fantastiska i.

Det väntar mycket örongodis under operafestivalens digra program fram till den 20.

Stor succé för Operafestivalen i Härnösand

Den stora finalkonserten på lördag kväll på St Petri logen avslutade Operafestivalen. Två veckor av opera av bästa kvalitet är till ända för i år. Festivalen blev en överväldigande succé i alla avseende: konstnärligt, publikt, organisatoriskt och ekonomiskt.

Operafestivalen, eller Härnösand Opera Academy & Festival som det fullständiga namnet lyder, startade första gången förra året, men då i relativt liten skala. I år har den utökats i både tid och rum, det blev två veckor med konserter, öppet hus och öppna masterklasser, och det bjöds på konserter runt om i länet, även om huvuddelen av festivalen tilldrog sig på St Petri logen i Härnösand.

-          Konstnärligt blev festivalen en stor framgång, säger Jean-Ronald LaFond, en av eldsjälarna bakom festivalen.

Han har inte ord nog för att berömma lärarstaben, och allas förmåga att arbeta bra tillsammans. Det är verkligen ett duktigt gäng som har gästat festivalen.  Flera av de sångare som framträdde under operafestivalen och som deltog i undervisningen har Europa och USA som arbetsfält. En del av dem återfinns på de stora scenerna som Metropolitan, Covent Garden och Deutsche Oper.

Jean-Ronald vill också tacka publiken i Härnösand och Västernorrland för det underbara stödet.

Han får medhåll av en annan eldsjäl och medarrangör Helén Lundquist-Dahlén, som säger att det har varit så gott som fullsatt på varje konsert, vilket också bidrar till att festivalen har gått bra ekonomiskt.

I slutkonserten framträdde deltagarna i Opera Academy och några av sångarna/lärarna. Det blev till en mäktig uppvisning i operakonstens bredd och rikedom. Till skillnad från konserterna tidigare under festivalen som var relativt korta och innehöll enstaka arior ur kända operor blev det nu längre stycken ur olika operor, fortfarande de mest kända. Det gav möjlighet för deltagarna att visa upp hela sitt register, och de tog väl vara på den chansen.

Det var nästan som en examination, och alla framträdanden utvecklades till veritabla kraftprov.

Någon initierad person kommenterade att det är otroligt hur mycket som kan åstadkommas på bara två veckor.

Inte utan en viss lokalpatriotisk stolthet kan jag notera att flera välkända lokala ansikten gjorde mycket väl ifrån sig under kvällen: Åsa Jönsson, William Lind, Anders Falbe (har jag missat någon ber jag tusen gånger om ursäkt!).

Härnösand och Ådalen håller på att bli ett centrum för operakonsten. Redan nu utlovar Jean-Ronald LaFond en festival nästa år.

-          Och vi ska växa - i kvalitet, säger Jean-Ronald.

Generöst publikfriande

På måndag kväll hade Operafestivalen hittat till anrika Appelbergs i Sollefteå. Konserten här gick under rubriken Opera Greatest Hits, och var den tredje under festivalen att kallas så, och egentligen kan både Från Verdi till Puccini och Bel Canto räknas dit. Ingen av dessa konserter hade samma program, och det om inte annat visar på Operafestivalens otroliga bredd.

Man har satsat oblygt publikfriande – i ordets bästa bemärkelse – och bjudit på De stora Ariorna ur De Stora Operorna av De Stora Kompositörerna. En viktig insats för att popularisera operakonsten.

Konserten i Sollefteå var inget undantag. Det var Rossini, Mozart, Donizetti, Verdi, Puccini och Wagner.

Glädjande nog innehöll konserten ovanligt många tenorpartier, vilket för mig är alltid en höjdpunkt, och så att säga kvintessensen av opera. Här fanns Jean-Ronald LaFond, som håller på att bli en veritabel hemmafavorit i Ådalen, med sin unikt personliga röst, sekunderad av unge Adam Juran, vars lyriska tenor lovar mycket.

Tenorerna motsvaras ju på kvinnosidan av sopranerna, och vi fick nöjet att stifta bekantskap med flera duktiga under kvällen. Anna Niedbala, med dramatisk styrka, Chelsea Feltman, som tycktes kunna gå upp hur högt som helst, Jacquie Penfold, behaglig och charmig, med en tydlig tro på sin röst, och sist men verkligen inte minst Meta Powell, en mogen och fyllig röst, som till och med förmådde att låta Wagner nyanserat.

Bäst blev det förstås när man blandade de olika stämmorna. Jean-Ronald LaFond och Jacquie Penfold bjöd på en behagfull duett ur Verdis La Traviata, och Jean-Ronalds och Meta Powells framförande av klassiska Gia nella notte densa ur Otello var något av kvällens absoluta höjdpunkter.

Fint blir det också med en tenor och en baryton, Adam Jurans och Raymond Ayers aria ur La Bohéme var ett riktigt bravurnummer. Särskilt Ayers har växt fram som en favorit, med omfångsrik röst, mod och teatraliskt utspel.

Opera i unik miljö

Härnösands Operafestival sprider generöst sina gracer över hela länet, och det bjuds på föreställningar på flera orter i Västernorrland. Dessutom räds man inte att söka sig till annorlunda miljöer. På söndag eftermiddag gavs det en konsert i Bergrummet vid Högakustenbron, på Ångermanälvens norra sida.

Det är alltså kammaren där en av de 182 meter höga pylonerna är förankrad. Det är som att stiga ner i underjorden, eller kanske som att kliva in i en wagnersk operakuliss. Det är mörkt, det dryper av fukt, och någonstans långt borta ovanför ens huvud hörs avlägsna ljud från civilisationen. Det är så dramatiskt – och det på riktigt – att man baxnar vid första anblicken.

Den första känslan är klaustrofobisk, väggarna tycks krypa närmare, men lokalen är faktiskt riktigt rymlig, den är gott och väl 15 meter på höjden, och den är visserligen ganska smal men minst 40 meter lång.

Akustiken är naturens gåva till musiken. Ljudet är i det närmaste perfekt, med en svag men ändå noterbar efterklang.

Och jag kan inte från första stund inte släppa symboliken i att vi sitter i ett rum som är en del av en bro, ett människoverk som förenar.

Det enda negativa är kylan. Det är åtta grader i bergrummet, ingen idealisk temperatur för sångare. Det är tröja på, många har halsduk, och mellan sångnumren sitter de insvepta i filtar. Inför varje framträdande värmer de kvickt upp som vore det en idrottstävling.

Men programmet är relativt kort och sångarna är många, så den avkylande effekten tycks inte påverka negativt.

Snarare blir det snabbt ganska varmt. Programmet består av kända arior ur berömda operor, och redan efter första numret som är en aria ur Mozarts Trollflöjten framförd av Anna Hanning, som trivs som bäst i höga tonlägen, som temperaturen stiger.

Sedan blir det bara bättre och bättre, över Figaros bröllop, Barberaren från Sevilla, Lucia di Lamermoor, Carmen, Lakmé, Trubaduren, La Bohéme och Manon Lescaut till de sista tonerna av Va pensiero framförda av samtliga sångarna, och som verkar överjordiska.

En resa från underjorden till de himmelska höjderna. Men med 15 meter urberg vore det en malplacerad klyscha att säga att taket lyfte. Men jag hade ändå en stark känsla av att sångens oemotståndliga kraft trängde genom upp till ytan och fortplantade sig i båda riktningar längs med E4:an, hela vägen norrut, och åt andra hållet förbi Helsingborg ner till Peloponnesos, och sedan säkert vidare ut i världen.

Legend uppträdde på Operafestival i Härnösand

Han är den förste afroamerikanske tenoren att ha haft en ledande roll på Metropolitan i New York. Han är den förste afroamerikanen i stort sett i alla sammanhang av betydelse inom operavärlden. Han fått massor av priser och utmärkelser, hans inspelning av Ferrando i Mozarts Cosi fan tutte har belönats med en Grammy. Han har uppträtt på all världens operascener. Han är en levande legend.

Hans namn är George Shirley, och på fredag kväll uppträdde han på St. Petri logen i Härnösand som en del i Härnösand Opera Academy & Festival.

Att ha lockat en sådan celebritet till Härnösands Operafestival är onekligen en fjäder i hatten för arrangörerna och en stor glädje för alla operaälskare i regionen.

Det faktum att George Shirley har banat väg för afroamerikaner inom operan kan tyckas ointressant. Sång, opera, har förstås ingen färg, ingen ras. Men rasproblematiken är nog så verklig i samhället, inte minst i USA, och dessvärre alltmer även här hemma, och operan är en del av samhället.

Den repertoar som George Shirley valde för kvällen visar också på en stark medvetenhet om just denna problematik, och en klar uppfattning om sin egen roll för att åtminstone något litet ställa saker till rätta.

Han började visserligen med Schuberts klassiker An die Musik, en markering som hyllar konsten och musiken.

Men sedan blev det två block med George Shirley personliga favoriter, stycken skrivna av afroamerikanska kompositörer. Första blocket bestod av fyra kompositörer som hade gemensamt att ha varit mångsysslare, ägnat sig åt jazz, klassiskt och kyrkomusik, med mera. Det märktes också på sångerna, som på ett sätt låg nära romanstraditionen, men som samtidigt tangerade flera andra sångstilar, vilket gjorde dem vokalt svårbemästrade.

Här visade George Shirley hela sin mästerlighet. Han har hunnit bli över 80 år, och rösten har naturligt nog inte samma omfång längre som tidigare – även om det finns mycket pipa kvar! Men en suverän teknik sitter kvar, och rösten har en värme och en nyansrikedom som bara erfarenhet kan skänka.

George Shirley avslutade med en cykel spirituals, skrivna av hans stora idol Roland Hayes, och nog märktes det att dessa sånger hade en speciell plats i hans sångarhjärta. Han framförde dem med en känsla och övertygelse som förförde publiken, och gav extra strålglans åt en magisk kväll.

Utan tvekan en av Operafestivalens stora höjdpunkter.