Jag var en av de strandsatta på grund av askmolnet. Rent bokstavligt faktiskt, vi var nämligen på chartersemester till soliga nejder. Låg just på stranden när en kvinna, hon var från Boden, kom fram och berättade om vulkanutbrottet på Island. Det var inte helt lätt att förstå vad det hade med oss att göra, det är långt från Island till Egypten. Hennes farhågor att det kunde bli problem med att flyga hem tog vi inte heller till en början på större allvar.
Snart blev vi varse hur fel vi hade. Det gick inte att ta sig hem, i varje fall inte med flyg.
Ovissheten var jobbig, men det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi fick två dagar extra semester, nu dessutom med det märkliga charterfenomen som kallas för All Inclusive. För er som inte vet betyder det smaklös buffé två gånger om dan och fria drinkar.
Sedan flög vi till Aten, och påbörjade därifrån en odyssé med buss och båt genom Europa. Vi kom hem sex dagar senare än planerat.
Förutom den helt uppenbara och banala slutsatsen att det går aldrig som man har tänkt sig, kan man också konstatera att vårt samhälle har blivit mycket sårbart. Det är lite av en paradox – ju mer kontroll vi skaffar oss över naturens krafter desto mer beroende av dem blir vi.
Men den långa resan hem fick mig också at fundera över andra saker. En sådan resa när den går som planerat, och som vi helt självklart förväntar oss att den ska göra, tar det några timmar, och vips är man hemma. Det är visserligen trångt, obekvämt, bullrigt, snubben framför fäller ner sitt säte alldeles för långt ner, för att inte säga vad hans j..a barn håller på med. Men vad spelar det för roll, det går fort!
Snabbheten är en dygd i sig, även om det oftast är oklart vad vi ska göra med tidsvinsten. Det finns dessutom praktiska skäl att sno sig, den lilla ynkliga semestern man har håller på att ta slut. Vi sliter större delen av året, och sedan kommer höjdpunkten – några veckors avkoppling och vila. Det är klart att det då gäller att skynda allt vad man förmår.
Annat var det på den tiden då nöjesresandet var förbehållet överklassen. Då åktes det båt, det bekvämaste sättet att färdas på, man umgicks, var allmänt kultiverad och ägnade sig åt att göra ingenting under en längre tid.
Vi fick åtta timmars arbetsdag 1919 (låt gå att förslaget läckte som ett såll, med alla undantag). Det är 90 år sedan. Lagstadgad semester infördes 1938. Då var det två veckor, nuvarande nivån på fem veckor kom 1978, över 30 år sedan alltså.
Ser man tillbaka 90 år har samhället utvecklats alldeles oerhört. Den tekniska utvecklingen har varit hisnande. Produktiviteten har säkerligen ökat tusenfalt. Det har hänt åtskilligt också de senaste 30 åren.
Det borde i rimlighetens namn finnas utrymme för att arbeta mindre. Istället krävs det att vi ska arbeta mer och längre. Det är någon som tjänar på att du sliter häcken av dig, och det är inte du!
Det är hög tid att vi kräver längre semester, och framför allt kortare arbetsdag.
Sannolikheten att få gehör för ett sådant krav för minimal. Vilket är skäl nog att framföra det.
Publicerat i Transportarbetaren 2010-6
Snart blev vi varse hur fel vi hade. Det gick inte att ta sig hem, i varje fall inte med flyg.
Ovissheten var jobbig, men det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi fick två dagar extra semester, nu dessutom med det märkliga charterfenomen som kallas för All Inclusive. För er som inte vet betyder det smaklös buffé två gånger om dan och fria drinkar.
Sedan flög vi till Aten, och påbörjade därifrån en odyssé med buss och båt genom Europa. Vi kom hem sex dagar senare än planerat.
Förutom den helt uppenbara och banala slutsatsen att det går aldrig som man har tänkt sig, kan man också konstatera att vårt samhälle har blivit mycket sårbart. Det är lite av en paradox – ju mer kontroll vi skaffar oss över naturens krafter desto mer beroende av dem blir vi.
Men den långa resan hem fick mig också at fundera över andra saker. En sådan resa när den går som planerat, och som vi helt självklart förväntar oss att den ska göra, tar det några timmar, och vips är man hemma. Det är visserligen trångt, obekvämt, bullrigt, snubben framför fäller ner sitt säte alldeles för långt ner, för att inte säga vad hans j..a barn håller på med. Men vad spelar det för roll, det går fort!
Snabbheten är en dygd i sig, även om det oftast är oklart vad vi ska göra med tidsvinsten. Det finns dessutom praktiska skäl att sno sig, den lilla ynkliga semestern man har håller på att ta slut. Vi sliter större delen av året, och sedan kommer höjdpunkten – några veckors avkoppling och vila. Det är klart att det då gäller att skynda allt vad man förmår.
Annat var det på den tiden då nöjesresandet var förbehållet överklassen. Då åktes det båt, det bekvämaste sättet att färdas på, man umgicks, var allmänt kultiverad och ägnade sig åt att göra ingenting under en längre tid.
Vi fick åtta timmars arbetsdag 1919 (låt gå att förslaget läckte som ett såll, med alla undantag). Det är 90 år sedan. Lagstadgad semester infördes 1938. Då var det två veckor, nuvarande nivån på fem veckor kom 1978, över 30 år sedan alltså.
Ser man tillbaka 90 år har samhället utvecklats alldeles oerhört. Den tekniska utvecklingen har varit hisnande. Produktiviteten har säkerligen ökat tusenfalt. Det har hänt åtskilligt också de senaste 30 åren.
Det borde i rimlighetens namn finnas utrymme för att arbeta mindre. Istället krävs det att vi ska arbeta mer och längre. Det är någon som tjänar på att du sliter häcken av dig, och det är inte du!
Det är hög tid att vi kräver längre semester, och framför allt kortare arbetsdag.
Sannolikheten att få gehör för ett sådant krav för minimal. Vilket är skäl nog att framföra det.
Publicerat i Transportarbetaren 2010-6
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar