Äntligen vår! Och förhoppningsvis er också, den tid som kan ägnas åt trädgårdsarbete, ett hårt slit med att kratta, gräva och plantera. Särskilt nyttigt för alla intellektuella som sitter på baken dagarna i ända – om man nu kan uttrycka sig så?!!
I Norge börjar de veckan med att fira sin nationaldag, syttende mai. Och svenskarna blir såå avundsjuka, tänk sådan nationell sammanhållning, en sådan gemenskap och glädje! Ja, tänk. Själv är jag mycket tacksam för att bo i ett land där flaggviftande inte är så självklart, och att det saknas starka kollektiva erfarenheter (som ofta nog är traumatiska) att samlas kring. Tyvärr visar det desperata försöket att prompt införa en nationaldag också här – Sverige var jämte Storbritannien länge en av de få länder som saknade en officiell nationaldag – vilka tider som nalkas.
På tisdag infaller årsdagen av just en sådan nationell kollektiv erfarenhet som gett upphov till patriotisk mytologi. Det är nämligen 66 år sedan belägringen av Leningrad hävdes. Nästan tre år i blockad var till ända. Priset var naturligtvis fruktansvärt. Det har kommit en hyfsad roman i ämnet relativt nyligen. Här följer min recension av den:
ROMAN
Tjuvarnas stad
David Benioff
Övers: Ulf Gyllenhak
Forum, 2009
Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägring av Leningrad. Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den. Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken. På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.
Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen.
Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen. Förment är det hans farfars historia, som är vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella.
Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i ”Piter”, som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del. Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna. Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad. Smaka bara på ordet ”biblioteksgodis”.
Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande att ”Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se…”
Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. ”Jag trodde på vår sak”, som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda Armén hade lidit mot de framryckande tyskarna. Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det är inga sändningar. Ett hjärta som slår och talar om för världen ”jag lever”.
Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom det blir bara en mun mindre att mätta. Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 30-talet. Inte för att minnen från den tiden var borta. Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.
Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela *Eugen Onegin* utantill.
I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en ”mission impossible”. Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän råkar symboliskt nog bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.
Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.
Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.
På onsdag är det 28 år sedan IFK Göteborg vann UEFA-cupen. Eftersom svenska lag nuförtiden sällan vinner någonting i internationella sammanhang, och IFK Göteborg vinner ingenting i något som helst sammanhang, kan det vara på sin plats att påminna om denna händelse. I synnerhet som Blåvitt inte bara vann, de gjorde det dessutom på ett härligt sätt. De stackars tyskarna i Hamburger SV hade aldrig hört talas om begreppet forechecking, och förstod inte varför de svenska amatörerna inte backade hem som ett bortalag ska göra utan envisades med att konsekvent störa deras uppspel och helt respektlös sno av dem bollen. Det blev en förnedrande 3-0 vinst, och då kändes det så otroligt stort.
En dag och fem år senare var det dags igen. Inte lika imponerande den här gången dock. Blåvitt slog ett skotskt gäng, och det vet alla fotbollsintresserade att skottar spelar alltid bakfulla. Det är därför de aldrig vinner, trots att de är bäst i världen.
På fredag är det 56 år sedan motboken avskaffades. Det var slut på Albert Engströms skämt: ”Vad är det för ett folkbibliotek? Har ni inte ens en motbok att låna ut?!” Det blev skambelagda Systembolaget istället, och nuförtiden kan vi kröka ihjäl oss bäst vi vill. Skål!
På lördag är det årsdagen av slaget vid Granikos, där Alexander den store besegrade perserna. 334 före vår tideräkning. Det var på den tiden som Makedonien var en stormakt, som regerade över hela den då kända världen. Annat är det nu, man får inte ens bestämma sitt eget lands namn. Former Yugoslav Republic of Macedonia. No comments.
På söndag är det årsdagen av att den religiöse förkunnaren Girolamo Savonarola brändes på bål som kättare i Florens 1498. Savonarola hade själv varit glad i bokbål, och tydligen missat den, som man kan tycka, ganska uppenbara insikten att där man bränner böcker där bränner man snart människor också. Eller så visste han det, men kunde inte föreställa sig att han själv skulle falla offer för denna omilda behandling.
Hur som helst är både hans gärning och hans död en del i kyrkans föga ärorika historia och lika föga ärorika tradition av bristande tolerans och humanism.
I Norge börjar de veckan med att fira sin nationaldag, syttende mai. Och svenskarna blir såå avundsjuka, tänk sådan nationell sammanhållning, en sådan gemenskap och glädje! Ja, tänk. Själv är jag mycket tacksam för att bo i ett land där flaggviftande inte är så självklart, och att det saknas starka kollektiva erfarenheter (som ofta nog är traumatiska) att samlas kring. Tyvärr visar det desperata försöket att prompt införa en nationaldag också här – Sverige var jämte Storbritannien länge en av de få länder som saknade en officiell nationaldag – vilka tider som nalkas.
På tisdag infaller årsdagen av just en sådan nationell kollektiv erfarenhet som gett upphov till patriotisk mytologi. Det är nämligen 66 år sedan belägringen av Leningrad hävdes. Nästan tre år i blockad var till ända. Priset var naturligtvis fruktansvärt. Det har kommit en hyfsad roman i ämnet relativt nyligen. Här följer min recension av den:
ROMAN
Tjuvarnas stad
David Benioff
Övers: Ulf Gyllenhak
Forum, 2009
Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägring av Leningrad. Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den. Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken. På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.
Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen.
Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen. Förment är det hans farfars historia, som är vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella.
Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i ”Piter”, som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del. Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna. Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad. Smaka bara på ordet ”biblioteksgodis”.
Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande att ”Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se…”
Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. ”Jag trodde på vår sak”, som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda Armén hade lidit mot de framryckande tyskarna. Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det är inga sändningar. Ett hjärta som slår och talar om för världen ”jag lever”.
Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom det blir bara en mun mindre att mätta. Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 30-talet. Inte för att minnen från den tiden var borta. Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.
Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela *Eugen Onegin* utantill.
I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en ”mission impossible”. Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän råkar symboliskt nog bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.
Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.
Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.
På onsdag är det 28 år sedan IFK Göteborg vann UEFA-cupen. Eftersom svenska lag nuförtiden sällan vinner någonting i internationella sammanhang, och IFK Göteborg vinner ingenting i något som helst sammanhang, kan det vara på sin plats att påminna om denna händelse. I synnerhet som Blåvitt inte bara vann, de gjorde det dessutom på ett härligt sätt. De stackars tyskarna i Hamburger SV hade aldrig hört talas om begreppet forechecking, och förstod inte varför de svenska amatörerna inte backade hem som ett bortalag ska göra utan envisades med att konsekvent störa deras uppspel och helt respektlös sno av dem bollen. Det blev en förnedrande 3-0 vinst, och då kändes det så otroligt stort.
En dag och fem år senare var det dags igen. Inte lika imponerande den här gången dock. Blåvitt slog ett skotskt gäng, och det vet alla fotbollsintresserade att skottar spelar alltid bakfulla. Det är därför de aldrig vinner, trots att de är bäst i världen.
På fredag är det 56 år sedan motboken avskaffades. Det var slut på Albert Engströms skämt: ”Vad är det för ett folkbibliotek? Har ni inte ens en motbok att låna ut?!” Det blev skambelagda Systembolaget istället, och nuförtiden kan vi kröka ihjäl oss bäst vi vill. Skål!
På lördag är det årsdagen av slaget vid Granikos, där Alexander den store besegrade perserna. 334 före vår tideräkning. Det var på den tiden som Makedonien var en stormakt, som regerade över hela den då kända världen. Annat är det nu, man får inte ens bestämma sitt eget lands namn. Former Yugoslav Republic of Macedonia. No comments.
På söndag är det årsdagen av att den religiöse förkunnaren Girolamo Savonarola brändes på bål som kättare i Florens 1498. Savonarola hade själv varit glad i bokbål, och tydligen missat den, som man kan tycka, ganska uppenbara insikten att där man bränner böcker där bränner man snart människor också. Eller så visste han det, men kunde inte föreställa sig att han själv skulle falla offer för denna omilda behandling.
Hur som helst är både hans gärning och hans död en del i kyrkans föga ärorika historia och lika föga ärorika tradition av bristande tolerans och humanism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar