Ingen populär segrare

65-årsdagen av segern över nazismen har firats. Två gånger till och med. I väst gäller den åttonde maj, i Ryssland den nionde. Det finns visserligen högst prosaiska skäl till de två olika dagarna, och i år har dessutom ryssarna bjudit in sina forna allierade till en gemensam parad. Men inte desto mindre finns det en djupare symbolik i firandet av skilda segerdagar, det är som om de allierade i den oheliga alliansen mellan Stalins Sovjet och de rabiata antikommunisterna i väst har utkämpat två olika krig. På sätt och vis är det precis det de har gjort.

Det räcker nästan bara att titta på förlustsiffrorna. Omkring tio miljoner sovjetiska soldater stupade, de civila förlusterna är ännu högre, 15 miljoner mördade (varav en miljon var judar), sammanlagt alltså 25 miljoner människor. Eller annorlunda uttryckt omkring 15 procent av befolkningen. Det är ofattbara siffror, som talar sitt tydliga språk. Än idag har den demografiska balansen inte återställts. Det finns faktiskt fortfarande människor i Ryssland (och även andra delar av forna Sovjet) som försörjer sig på att för släktingarnas del leta efter folk som försvann under krigsåren.
Bara Polen kan uppvisa jämförbara förluster, där var de rent procentuellt något högre (bland annat är antalet mördade judar mycket större).
USA:s förluster var drygt 400.000 soldater, de flesta stupade i striderna i Stilla havet. De civila förlusterna är naturligt nog mycket små, det rör sig om 1.700 personer. De brittiska civila förlusterna är mycket högre, 67.000, och de militära förlusterna uppgår till knappt 400.000.

Frankrikes totala förluster var drygt en halv miljon människor, lite mer än hälften av dessa var civila. Av dem i sin tur var närmare 100.000 judar, som fransmännen själva i de flesta fall bidrog till att skicka mot döden.
De västallierades förluster var långt större i första världskriget.
Nazismens fasansfulla regim besegrades till priset av floder av sovjetiskt blod. Churchill och Roosevelt kunde spara sina medborgares värdefulla liv. Stalins belöning var dominans i Central- och Östeuropa efter kriget. Det kan tyckas cyniskt. Som Churchill enligt en anekdot skulle ha sagt till en medarbetare om stödet till kommunisterna i Jugoslavien: ”Varken ni eller jag kommer att leva där efter kriget”.

Röda armén var ingen populär segrare. Stalins brott fanns i det allmänna medvetandet. De sovjetiska soldaterna, pressade till det yttersta, uppfyllda av ett brinnande hämndbegär, plundrade och våldtog där de drog fram. I synnerhet när de ryckte in i Tyskland, och konfronterades med välståndet hos den nation som så hänsynslöst angrep deras land.
Med kalla kriget börjar, framför allt inom populärkulturen, ett försök att förminska och bagatellisera den sovjetiska insatsen i kampen mot nazismen. Det är ingenting annat än ren historieförfalskning.
Man väljer inte sina befriare.

Publicerat i Flamman 2010-19