Väl hemma efter min långa odyssé genom Europa efter att ha strandsatts av askmolnet från vulkanen med det tungvrickande namnet upptäckte jag bara att egentligen hade det varit bättre att stanna kvar där jag var. Hemma var det fullt med jobb, stress och hets.
Men nu har jag Valborg bakom mig, och det gick städat och allmänt civiliserat till, det är tydligt att man blir äldre, Första Maj är också avklarat, och som vanligt firade jag Arbetets helg med att arbeta.
Veckan börjar med att det är sista inlämningsdag för självdeklaration, det som på danska kallas för "självangivelse". I år blev det ovanligt lite kvarskatt, och då är det mycket lättare att instämma med Monas odödliga påstående "Det är häftigt att betala skatt".
Å andra sidan är det ingenting att glädjas åt. Lite skatt betyder också att inkomster har varit små.
På tisdag är det 148 år sedan en viktig händelse inträffade i svensk kulturhistoria, då Henrik Lindström vid ett besök i Kalmar introducerade Biff á la Lindström. Denna rätt är som alla bildade människor känner till en köttfärsbiff gjord på gul lök, potatis, rödbetor, köttfärs och kapris. Det svenskklingande namnet till trots har rätten förmodligen ryskt ursprung. Herr Lindström var född och uppvuxen i St. Petersburg.
På onsdag infaller födelsedag för två inflytesrika, och, skulle jag vilja påstå, idag synnerliga aktuella, tänkare, Søren Aabye Kierkegaard och Karl Heinrich Marx. Kierkegaard, född 1813, var fem år äldre. Det är inte känt om herrarna kände till varandras existens och tänkande, i varje fall har det inte lämnat några spår i deras skrifter. Vilket måhända är synd.
På torsdag är det årsdagen av skövlingen av Rom 1527, känt som Sacco di Roma, då kejsar Karl V:s brände, plundrade och skövlade den eviga staden. Händelsen är livligt skildrad i Mika Waltaris roman "Mikael Ludenfot".
Det är frapperande med europisk historia att de största katastroferna inte orsakas av terrorister, långväga inkräktare eller andra hot utifrån utan vi ställer till det själva, och genom historien går vi loss på varandra med liv och lust. På tal om europeiska värderingar.
Dessutom har européerna för vana att bära sig illa åt på andra kontinenter. På fredag är det 56 år sedan fransmännen förlorade slaget vid Dien Bien Phu. Därmed var den franska kolonialismens era i Vietnam till ända. I kulisserna väntade den stillsamme amerikanen. De kan de också.
På lördag firas Segerdagen, andra världskrigets slut. Åtminstone i Västeuropa, USA och Kanada. I Ryssland firar man dagen efter. Det finns visserligen en högst prosaisk förklaring, men visst är det symptomatiskt att inte ens i seger var de allierade överens.
På söndag när ryssarna tittar på segerparaden firas samtidigt Europadagen. Det var 1950 som Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman la fram ett förslag, den så kallade Schumandeklarationen, om att skapa ett enat Europa. Det anses allmänt vara begynnelsen till dagens EU.
Tanken var god. Men resultatet imponerar uppriktigt sagt inte.
Men nu har jag Valborg bakom mig, och det gick städat och allmänt civiliserat till, det är tydligt att man blir äldre, Första Maj är också avklarat, och som vanligt firade jag Arbetets helg med att arbeta.
Veckan börjar med att det är sista inlämningsdag för självdeklaration, det som på danska kallas för "självangivelse". I år blev det ovanligt lite kvarskatt, och då är det mycket lättare att instämma med Monas odödliga påstående "Det är häftigt att betala skatt".
Å andra sidan är det ingenting att glädjas åt. Lite skatt betyder också att inkomster har varit små.
På tisdag är det 148 år sedan en viktig händelse inträffade i svensk kulturhistoria, då Henrik Lindström vid ett besök i Kalmar introducerade Biff á la Lindström. Denna rätt är som alla bildade människor känner till en köttfärsbiff gjord på gul lök, potatis, rödbetor, köttfärs och kapris. Det svenskklingande namnet till trots har rätten förmodligen ryskt ursprung. Herr Lindström var född och uppvuxen i St. Petersburg.
På onsdag infaller födelsedag för två inflytesrika, och, skulle jag vilja påstå, idag synnerliga aktuella, tänkare, Søren Aabye Kierkegaard och Karl Heinrich Marx. Kierkegaard, född 1813, var fem år äldre. Det är inte känt om herrarna kände till varandras existens och tänkande, i varje fall har det inte lämnat några spår i deras skrifter. Vilket måhända är synd.
På torsdag är det årsdagen av skövlingen av Rom 1527, känt som Sacco di Roma, då kejsar Karl V:s brände, plundrade och skövlade den eviga staden. Händelsen är livligt skildrad i Mika Waltaris roman "Mikael Ludenfot".
Det är frapperande med europisk historia att de största katastroferna inte orsakas av terrorister, långväga inkräktare eller andra hot utifrån utan vi ställer till det själva, och genom historien går vi loss på varandra med liv och lust. På tal om europeiska värderingar.
Dessutom har européerna för vana att bära sig illa åt på andra kontinenter. På fredag är det 56 år sedan fransmännen förlorade slaget vid Dien Bien Phu. Därmed var den franska kolonialismens era i Vietnam till ända. I kulisserna väntade den stillsamme amerikanen. De kan de också.
På lördag firas Segerdagen, andra världskrigets slut. Åtminstone i Västeuropa, USA och Kanada. I Ryssland firar man dagen efter. Det finns visserligen en högst prosaisk förklaring, men visst är det symptomatiskt att inte ens i seger var de allierade överens.
På söndag när ryssarna tittar på segerparaden firas samtidigt Europadagen. Det var 1950 som Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman la fram ett förslag, den så kallade Schumandeklarationen, om att skapa ett enat Europa. Det anses allmänt vara begynnelsen till dagens EU.
Tanken var god. Men resultatet imponerar uppriktigt sagt inte.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-05-02
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar