Den tragiska flygolyckan utanför Smolensk där den polske presidenten och många andra omkom, inträffade när delegationen var på väg till en minneshögtid för morden i Katyñ.
I samband med att Sovjetunionen som ett resultat av Molotov-Ribbentroppakten gick in i Polen den 17 september 1939 tillfångatogs omkring en kvart miljon polska soldater. På våren 1940 massavrättades efter ett beslut från högsta ort mer än 20.000 personer, främst officerare, i Katyñskogen utanför Smolensk, men också på flera andra ställen. Dessutom förvisades tusentals polska familjer till Kazakstan och andra central-
asiatiska republiker.
1941 när de politiska och militära allianserna hade skiftat om upptäcktes massgravarna efter de mördade polska officerarna av de framryckande tyska trupperna. Nazisterna gjorde naturligtvis ett stort propagandanummer av den makabra upptäckten, och det uppstod en allvarlig konflikt mellan Sovjets ledning och den polska exilregeringen i London, och samtidigt slitningar mellan polackerna och de västallierade.
Den sovjetiska taktiken var att skylla morden på nazisterna. Därmed börjar flera decennier av lögner, förnekande och förtigande av detta hemska brott. Ämnet var tabu i efterkrigstidens Polen, även om det var allmänt känt vad som har hänt och vilka som var de skyldiga. Numera har den ryska statsledningen erkänt den sovjetiska skulden, och de viktigaste dokumenten har blivit tillgängliga, nu senast också på internet.
Med en nästan kuslig tajmning kommer precis nu ut en bok av historikern och journalisten Peter Johnsson i ämnet. Han har tidigare skrivit en mycket förtjänstfull bok om polsk historia och han har länge varit Göteborgs-Postens utrikeskorrespondent i Östeuropa, och är numera bosatt i Warszawa.
Johnsson redogör mycket detaljerat för själva händelseförloppet, kanske rent av alltför detaljerat, som tvivlade han på styrkan i bevisen. Större delen av den rikt illustrerade framställningen ägnas åt den sovjetiska cover up-kampanjen och de västallierades ovilja att ta bladet från munnen.
Katyñ var utan tvekan ett avskyvärt brott av stora dimensioner. Men det är också en händelse som länge har utnyttjats av högern för att främja en chauvinistisk och antirysk politik. Inte minst den tragiskt omkomne presidenten Lech Kaczyñski var en stark företrädare för denna politik.
Tyvärr går Peter Johnsson rakt in i högerfällan. Redan i förordet när han vill understryka Katyñs betydelse i Polen citerar han aningslöst (antar jag) den ökände chauvinisten, xenofoben och antisemiten Andrzej Leszek Szczeúniak.
Den sovjetiska inmarschen i Polen beskrivs som själva syftet med Molotov-Ribbentroppakten, inte dess konsekvens. Johnsson betonar gärna den historiska kontinuiteten i de tysk-ryska kontakterna, tydligen i syfte att föra fram en ”lika goda kålsupare”-teori, Stalin och Hitler samma andans barn. För att få ihop det nämner Jonhsson inte med ett ord Münchenöverenskommelsen, bara det en bedrift i sig, han visar ingen som helst förståelse för Sovjets egen syn på andra världskrigets för dem så traumatiska historia, han slätar över den polska utrikespolitikens ödesdigra antisovjetism och blinda tilltro till västmakterna, och inte minst England och Frankrikes monumentala svek mot Polen, utan vilket historien skulle ha tagit en helt annan vändning.
Peter Johnsson efterlyser etisk dimension i politiken. Självfallet måste det finnas plats för principer och värderingar, krass realpolitik vore direkt frånstötande. Men vad menar han att de allierade skulle ha gjort? Brutit alliansen med Sovjet och därmed tagit på sig det blodiga priset för att besegra nazismen? Eller slutit förbund med Hitlertyskland mot Sovjet? Hade det varit mera etiskt?
Massmorden i Katyñ var ett fruktansvärt brott. Men är det verkligen motiverat att göra det till en grundval för Polens politik gentemot ett grannland? Eller något krasst uttryckt: varför är dessa 20.000 så exeptionellt betydelsefulla i ett land som har förlorat närmare sex miljoner av sina medborgare?
Realism och en pragmatisk attityd är en ovärderlig tillgång i politiken.
Publicerat i Flamman 2010-18
I samband med att Sovjetunionen som ett resultat av Molotov-Ribbentroppakten gick in i Polen den 17 september 1939 tillfångatogs omkring en kvart miljon polska soldater. På våren 1940 massavrättades efter ett beslut från högsta ort mer än 20.000 personer, främst officerare, i Katyñskogen utanför Smolensk, men också på flera andra ställen. Dessutom förvisades tusentals polska familjer till Kazakstan och andra central-
asiatiska republiker.
1941 när de politiska och militära allianserna hade skiftat om upptäcktes massgravarna efter de mördade polska officerarna av de framryckande tyska trupperna. Nazisterna gjorde naturligtvis ett stort propagandanummer av den makabra upptäckten, och det uppstod en allvarlig konflikt mellan Sovjets ledning och den polska exilregeringen i London, och samtidigt slitningar mellan polackerna och de västallierade.
Den sovjetiska taktiken var att skylla morden på nazisterna. Därmed börjar flera decennier av lögner, förnekande och förtigande av detta hemska brott. Ämnet var tabu i efterkrigstidens Polen, även om det var allmänt känt vad som har hänt och vilka som var de skyldiga. Numera har den ryska statsledningen erkänt den sovjetiska skulden, och de viktigaste dokumenten har blivit tillgängliga, nu senast också på internet.
Med en nästan kuslig tajmning kommer precis nu ut en bok av historikern och journalisten Peter Johnsson i ämnet. Han har tidigare skrivit en mycket förtjänstfull bok om polsk historia och han har länge varit Göteborgs-Postens utrikeskorrespondent i Östeuropa, och är numera bosatt i Warszawa.
Johnsson redogör mycket detaljerat för själva händelseförloppet, kanske rent av alltför detaljerat, som tvivlade han på styrkan i bevisen. Större delen av den rikt illustrerade framställningen ägnas åt den sovjetiska cover up-kampanjen och de västallierades ovilja att ta bladet från munnen.
Katyñ var utan tvekan ett avskyvärt brott av stora dimensioner. Men det är också en händelse som länge har utnyttjats av högern för att främja en chauvinistisk och antirysk politik. Inte minst den tragiskt omkomne presidenten Lech Kaczyñski var en stark företrädare för denna politik.
Tyvärr går Peter Johnsson rakt in i högerfällan. Redan i förordet när han vill understryka Katyñs betydelse i Polen citerar han aningslöst (antar jag) den ökände chauvinisten, xenofoben och antisemiten Andrzej Leszek Szczeúniak.
Den sovjetiska inmarschen i Polen beskrivs som själva syftet med Molotov-Ribbentroppakten, inte dess konsekvens. Johnsson betonar gärna den historiska kontinuiteten i de tysk-ryska kontakterna, tydligen i syfte att föra fram en ”lika goda kålsupare”-teori, Stalin och Hitler samma andans barn. För att få ihop det nämner Jonhsson inte med ett ord Münchenöverenskommelsen, bara det en bedrift i sig, han visar ingen som helst förståelse för Sovjets egen syn på andra världskrigets för dem så traumatiska historia, han slätar över den polska utrikespolitikens ödesdigra antisovjetism och blinda tilltro till västmakterna, och inte minst England och Frankrikes monumentala svek mot Polen, utan vilket historien skulle ha tagit en helt annan vändning.
Peter Johnsson efterlyser etisk dimension i politiken. Självfallet måste det finnas plats för principer och värderingar, krass realpolitik vore direkt frånstötande. Men vad menar han att de allierade skulle ha gjort? Brutit alliansen med Sovjet och därmed tagit på sig det blodiga priset för att besegra nazismen? Eller slutit förbund med Hitlertyskland mot Sovjet? Hade det varit mera etiskt?
Massmorden i Katyñ var ett fruktansvärt brott. Men är det verkligen motiverat att göra det till en grundval för Polens politik gentemot ett grannland? Eller något krasst uttryckt: varför är dessa 20.000 så exeptionellt betydelsefulla i ett land som har förlorat närmare sex miljoner av sina medborgare?
Realism och en pragmatisk attityd är en ovärderlig tillgång i politiken.
Publicerat i Flamman 2010-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar