Tidsresor

Jag var en av de strandsatta på grund av askmolnet. Rent bokstavligt faktiskt, vi var nämligen på chartersemester till soliga nejder. Låg just på stranden när en kvinna, hon var från Boden, kom fram och berättade om vulkanutbrottet på Island. Det var inte helt lätt att förstå vad det hade med oss att göra, det är långt från Island till Egypten. Hennes farhågor att det kunde bli problem med att flyga hem tog vi inte heller till en början på större allvar.

Snart blev vi varse hur fel vi hade. Det gick inte att ta sig hem, i varje fall inte med flyg.

Ovissheten var jobbig, men det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi fick två dagar extra semester, nu dessutom med det märkliga charterfenomen som kallas för All Inclusive. För er som inte vet betyder det smaklös buffé två gånger om dan och fria drinkar.

Sedan flög vi till Aten, och påbörjade därifrån en odyssé med buss och båt genom Europa. Vi kom hem sex dagar senare än planerat.
Förutom den helt uppenbara och banala slutsatsen att det går aldrig som man har tänkt sig, kan man också konstatera att vårt samhälle har blivit mycket sårbart. Det är lite av en paradox – ju mer kontroll vi skaffar oss över naturens krafter desto mer beroende av dem blir vi.

Men den långa resan hem fick mig också at fundera över andra saker. En sådan resa när den går som planerat, och som vi helt självklart förväntar oss att den ska göra, tar det några timmar, och vips är man hemma. Det är visserligen trångt, obekvämt, bullrigt, snubben framför fäller ner sitt säte alldeles för långt ner, för att inte säga vad hans j..a barn håller på med. Men vad spelar det för roll, det går fort!
Snabbheten är en dygd i sig, även om det oftast är oklart vad vi ska göra med tidsvinsten. Det finns dessutom praktiska skäl att sno sig, den lilla ynkliga semestern man har håller på att ta slut. Vi sliter större delen av året, och sedan kommer höjdpunkten – några veckors avkoppling och vila. Det är klart att det då gäller att skynda allt vad man förmår.

Annat var det på den tiden då nöjesresandet var förbehållet överklassen. Då åktes det båt, det bekvämaste sättet att färdas på, man umgicks, var allmänt kultiverad och ägnade sig åt att göra ingenting under en längre tid.

Vi fick åtta timmars arbetsdag 1919 (låt gå att förslaget läckte som ett såll, med alla undantag). Det är 90 år sedan. Lagstadgad semester infördes 1938. Då var det två veckor, nuvarande nivån på fem veckor kom 1978, över 30 år sedan alltså.
Ser man tillbaka 90 år har samhället utvecklats alldeles oerhört. Den tekniska utvecklingen har varit hisnande. Produktiviteten har säkerligen ökat tusenfalt. Det har hänt åtskilligt också de senaste 30 åren.

Det borde i rimlighetens namn finnas utrymme för att arbeta mindre. Istället krävs det att vi ska arbeta mer och längre. Det är någon som tjänar på att du sliter häcken av dig, och det är inte du!

Det är hög tid att vi kräver längre semester, och framför allt kortare arbetsdag.
Sannolikheten att få gehör för ett sådant krav för minimal. Vilket är skäl nog att framföra det.

Publicerat i Transportarbetaren 2010-6

Facket, halleluja!

Efter drygt ett års tjänstledighet var jag tillbaka på mitt ordinarie jobb som tidningsbud. Åter på mitt gamla distrikt som jag har haft i snart tolv år, och som jag är förmodligen helt ensam om att gilla. Alla tycker att det är för mycket trappor, och de flesta av mina kollegor föredrar att sitta i en bil. Men inte jag, jag tycker om att springa i trappor.

Tidpunkten var inte särskilt väl vald. En brutal kyla rådde, som inte ville släppa, med temperaturer på ner mot -30. Det blir sådana hisnande temperaturkontraster på kanske 50 grader när man kliver in och ur uppvärmda trappuppgångar. Det går inte att klä sig rätt heller.

De få dagar som kylan har gett vika har det istället kommit en halv meter snö.
Flåset var inte heller det bästa, det är lätt att bli försoffad. Men det var bara att traska på, inte för inte brukar jag säga att vi tidningsbud är professionella motionärer, vi får ju betalt för att motionera. Den stora fördelen med jobbet, vid sidan om all den tid man får att tänka.

Det visade sig snabbt att jag kom ihåg distriktet hyggligt väl. Det är kanske är så att det är med tidningsutdelning som med cykling, man glömmer det aldrig helt.
Det kändes bra att vara tillbaka. Det var tryggheten i rutinerna, och som sagt, motionen och möjligheten till filosoferandet. Men det var faktiskt mer än så.
Trots att vädrets makter visade sig från sin sämsta sida, var vi väl rustade. Bra skor och kläder, tillgång till vettiga hjälpmedel. Och en arbetsgivare som bryr sig och visar sin uppskattning. De anställda är inte bara en kostnad och en börda, utan tvärtom en tillgång. Då fungerar saker och ting, för alla.

Mer pengar i plånboken är det också sedan sist. Transportarbetarförbundet slöt ett förmånligt treårsavtal, och nu när det i krisens spår ropas på nollavtal från arbetsgivarhåll – det är alltid vi som ska betala deras kris – vet vi att det trillar ut hyggligt med slantar vid löning.

Så om ni inte visste det innan, det är bra med facket! Och om någon tycker att jag ägnar mig åt ett fackligt halleluja, så är det precis vad jag gör.
I tider då en aggressiv borgerlighet vill tränga tillbaka våra rättigheter och vrida klockan tillbaka hundra år (det kallas naturligtvis för ”nytt”) är det viktigt att vi står upp för vår kollektiva identitet och styrka. Och det börjar bli allvar. EU – dit en aningslös arbetarrörelse har baxat in oss i – hotar kollektivavtalen. Nyliberalt hokus-pokus, som är unionens själva grundval, presenteras som vetenskaplig sanning.

Det har alltid varit viktigt, och är nu viktigare än på länge, och kan inte ofta nog upprepas: det är bra med facket.

Facket, halleluja!

Publicerat i Transportarbetaren 2010-3