1939 vid utbrottet av andra världskriget fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldern upp till 14 år. 5000 av dem överlevde. En halv procent. (1) Det är fullständigt skrämmande siffror, som är ett vältaligt vittnesbörd om de judiska barnens oerhörda utsatthet. Det var näst intill omöjligt att överleva, och de som mot alla odds ändå klarade sig tvingades att genomgå ett veritabelt helvete som lämnade outplånliga trauman efter sig.
Lidandet tog inte slut ens när kriget var över. Ett fåtal
hade turen att klara livhanken tillsammans med sina föräldrar, åtminstone en av
dem, men de flesta hade blivit föräldralösa. De hade gömts undan hos polska
(någon enstaka gång också ukrainska) familjer eller i kloster. De hade fått nya
namn, nya ”föräldrar”, döpts i den katolska tron och uppfostrats i polsk anda,
vilket inte sällan inbegrep rabiat antisemitism.
När kriget äntligen var slut uppstod frågan vad som skulle
hända med dessa barn: skulle de fortsätta sina liv som polacker, eller skulle
de återvända till sitt tidigare judiska liv, ett liv som många av dem hade
högst dimmiga begrepp om, ibland inga alls, och som de rent av kunde vara
direkt fientliga inställda till.
Av en ren slump hittar reportern och författaren Anna Bikont
två skrivhäften i A5-format där en viss Lejb Majzels på uppdrag av Judarnas
Centralkommitté i Polen redogör för sitt sökande efter judiska barn i ”polska
händer” under perioden maj 1947 till augusti 1948.
Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar