Direktrapport från katastrofens tid

 

Oppermanns
Lion Feuchtwanger
Övers: Karl Fägersten
Nilsson förlag/Absint

 

Lion Feuchtwangers roman ”Oppermanns” publicerades redan i slutet av 1933, alltså samma år som Hitler och nazistpartiet tog makten i Tyskland. Romanen är därför ett levande ögonvittnesbörd av en skarpsinnig iakttagare som finns på plats medan det som han skildrar pågår som bäst. Eller som värst snarare.

Handlingen börjar någon gång i november 1932 och sträcker sig ungefär ett halvår framåt i tiden.

Den första tiden andas en hel del optimism. Nazistpartiet har backat stort i valet, många initierade bedömare tror att de är slut, deras roll är överspelad, demokratin kommer att segra. Det kommer som en chock när Hitler utses till rikskansler, men inte ens det väcker större farhågor. Förutom den österrikiske gaphalsen har NSDAP blott två ministerposter, och alla räknar man att extremisterna enkelt kan kontrolleras av högern.

Det kan möjligen vara ett världsrekord i självbedrägeri.

För oss nutida läsare som sitter med facit är det fullständigt häpnadsväckande, hur kunde de vara så naiva och så länge sitta still i båten, trots att det inte saknades varningstecken och röster som påtalade faran?

Men kanske det ändå inte är särskilt överraskande. Det bildade medelklassen, inte minst de med judisk härkomst, resonerar rationellt och logiskt, medan motståndaren beter sig synnerligen irrationellt och styrs av en egen logik.

Bröderna Oppermann och deras gelikar är hederliga och ärliga, nazisterna spelar fult. Demokraterna tror på det tyska folkets andliga styrka och den tyska kulturens motståndskraft mot barbariet. Det visar sig att en och samma person kan mycket väl både lyssna på Beethoven och tortera politiska motståndare.

Bildade borgare må göra sig lustiga över nazisternas torftiga vokabulär och Hitlers grammatikaliska vurpor, skrattet fastnar snart i halsen.

Stora delar av folket dras med i den nationalistiska yran och Führerkulten. De som inte gör det skräms enkelt till tystnad. Utlandet bryr sig inte, om det rent av inte applåderar nazisternas verkliga eller inbillade framgångar.

De judar som känner sig som tyskar och identifierar sig starkt med landet, och därför tror sig vara oumbärliga för Tyskland överskattar paradoxalt nog sin egen betydelse och styrka, framför allt underskattar de nazisternas irrationella hat och beslutsamhet.

Med små steg som kombinerar politisk list med brutalt våld har Hitler och nazisterna manövrerat sig fram till en odiskutabel maktposition, och väl där raserar de i ilfart Weimarrepubliken och etablerar en hänsynslös nazistisk diktatur. Och vi vet vad som väntar snart.

Vi som vet vad som hände sedan kan inte heller undra över huvudpersonernas öde? Hur många hann sätta sig i säkerhet och undgå döden i nazisternas dödsläger?

Bokens protagonister är förstås välbärgad övre medelklass, med finansiella medel och ett brett kontaktnät, även utomlands, som kunde göra det möjligt för dem att lämna Tyskland och finna en fristad i ett annat land. Så var inte fallet för de mindre bemedlade.

Feuchtwangers roman är inget litterärt mästerverk, långt därifrån. Många uttryck och vändningar känns mycket mossbelupna, karaktärerna är ganska tillrättalagda, det flyttas mycket text. Men det är länge bra nerv i berättelsen, men framför allt är det ett oumbärligt tidsdokument och en nödvändig påminnelse om faran med nynazism, men också en aggressiv nationalism och populistiska krav på hårda tag.

Det gäller inte minst i våra dagar. Hur kommer vår egen samtid att bedömas i framtiden? Kommer de också att häpna och förundras över vår godtrogenhet?

Romanen består av tre delar: Igår, idag och imorgon. Andra delen inleds med ett Nietzschecitat: ”Tyskarna har den kulturvidrigaste sjukdom och oförnuft som tänkas kan på sitt samvete: nationalismen, denna névrose nationale av vilken Europa lider; de har berövat Europa dess mening och förnuft.”

Nietzsche har naturligtvis fel, det är långt ifrån bara tyskarna som lider av denna ”kulturvidrigaste sjukdom”, den är mycket utbredd i stora delar av världen, där den mycket riktigt har berövat oss ”dess mening och förnuft”.