Sökande efter öppningar i människornas murar

 

Vi är en ordbok och andra dikter
Krystyna Dąbrowska
Övers: Irena Grönberg
Ellerströms

Den polska poeten Krystyna Dąbrowska anses av många fortsätta den starka polska poesitraditionen, hon har mångfaldigt prisbelönad, och till och med utsedd till Szymborskas arvtagare. Riktigt där är hon inte, i varje fall inte än. Nu presenteras hon för första gången på svenska i ett urval och översättning av Irena Grönberg.

Man känner igen vissa element från Szymborskas mästerliga diktning, vardagen, det skenbart enkla, den betydelsebärande detaljen. Men hos Dąbrowska saknar jag dialektiken, den drabbande svängningen i slutet, den som vänder på perspektivet och öppnar upp mot nya horisonter.

Samtidigt kanske det är för mycket begärt. I jämförelse med en poet av Szymborskas kaliber kommer de flesta till korta.

Och läst i sin egen rätt har onekligen Krystyna Dąbrowska många förtjänster. Här finns fina dikter om försvunna världar, som i den om den grekiske poeten Kavafis mångspråkiga Alexandria, eller i dikten ”De dödas stad” där barnen spelar fotboll med gravar som mål.

Flera dikter refererar till Polens mångkulturella förflutna, och inte minst den en gång så vitala judiska kulturen, numera helt borta, utrotad.

Mycket fin är dikten om de överlevande som framhåller att de är helt vanliga människor, och kanske just därför kunde klara sig genom helvetet.

Så även om det finns murar, ett återkommande tema hos Krystyna Dąbrowska, mellan länder, kulturer och människor, finns det en öppning, en möjlighet till samlevnad: ”/../Du ser gränser, stammar och folkslag,/jag lyfter fram enskilda ansikten,/som om vi målade en tavla tillsammans./Och i dessa tavlor har vi vårt hem.”

Det handlar helt enkelt om att se människan. Och det är sällan enkelt.

Ibland kan mellanmänskliga relationer skildras med drastisk klarhet i Szymborskas klass: ”/../En hane och en hona. Skulle aldrig klara av att vara grannar/om de inte vore ett par./../”

Det finns också mycket finstämd sensualism i Dąbrowskas diktning, ofta förankrad i vardagens till synes triviala detaljer.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns flera dikter i samlingen som lämnar mig helt oberörd, och inte ens fundersam.

Men det finns som sagt mycket finns poesi som gör Krystyna Dąbrowska till en intressant bekantskap, och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från henne.

Från Auschwitz universum

Idag är det Tadeusz Borowskis födelsedag. Han är en av Förintelsens absolut främsta skildrare.

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Postkommunismens förlorare

Polsk-ryskt krig under rödvit flagga

Dorota Masłowska

Övers: Tomas Håkansson

Bonniers

Kommunismens sammanbrott och övergången till en rövarkapitalism har skakat om litteraturen i Central- och Östeuropa. En hel generation unga författare har trätt fram och skildrar det nya samhällets baksidor.

En av dem är Dorota Masłowska, vars debut från 2002 ”Polsk-ryskt krig under rödvit flagga” slog ner som en bomb i det polska kulturlivet. Det berodde till stor del på författarens ringa ålder, hon var 19 när romanen publicerades, och hon skrev boken samtidigt som hon förberedde sig för sin studentexamen. Men lika viktig för uppskattningen var naturligtvis hennes fenomenala språkbehandling.

Hon fångar på kornet subkulturens verbala universum, med dess märkliga blandning av ungdomsslang, kvasiintellektuell frasmakeri och bisarr byråkratpolska.

Översättaren Tomas Håkansson har gjort ett fantastiskt jobb med att överföra Masłowskas säregna idiom till läsbar svenska.

Den enda funderingen som jag har är om det inte hade varit lämpligt att översätta en del namn.  Huvudpersonen är ”Silny”, vilket är inte bara ett namn vilket som helst, utan betyder stark, kraftig, möjligen mäktig. Det finns flera sådana namn i romanen.

Masłowskas antihjältar är transformationens förlorare. De är dömda till arbetslöshet och försörjningsstöd, deras liv är en lång räcka slentrianmässiga dagar vars tristess bryts högst tillfälligt av småbrott och droger. Det är en hopplöshet utan ände, och som bara kan sluta i en katastrof.

Det enda i deras liv som kan skänka en antydan till mening är den brinnande patriotismen, som tycks ha som sin viktigaste – och kanske enda – grundval ett rabiat rysshat. Det inte bara definierar deras överlägsna polskhet, det förklarar också allt som är fel i Polen. Lika ”rationellt” som bekvämt. Och på sikt förmodligen helt förödande.

Romanen mynnar ut i en surrealistisk mardrömstripp.

Det är fascinerande på många plan. Men det finns också en hermetisk slutenhet i romanen som suger ut allt berättarsyre och lämnar läsaren om inte utanför så i varje fall starkt distanserad.

Messianism och mångkultur

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers: Jan Henrik Swahn

Ariel förlag

Polsk litteratur är mest känd för sina poeter, men det finns också intressanta prosaister. Ett av de absolut mest spännande polska författarskapen idag är Olga Tokarczuks.  Hon debuterade redan 1979, och har sedan dess skrivit en lång rad säregna romaner med en alldeles egen stil och inopportunt aktuella ämnen.

Hennes genombrottsroman Gammeltida och andra tider från 1996 (på svenska 2006) är en (mar)drömresa genom den moderna historien, och är ett mästerverk helt i klass med den magiska realismens litterära giganter i Latinamerika.

Olga Tokarczuks senaste roman är ett mastodontverk som utspelar sig i mitten av 1700-talet. Europa plågas av sociala spänningar och Upplysningens idéer skrämmer makten allt mer. På andra sidan Atlanten får britterna allt svårare att hålla uppstudsiga kolonister i schack.

Och i Östeuropa går det politiskt splittrade en gång i tiden så mäktiga polska kungariket mot sin undergång. Landets dödsryckningar åtföljs av social oro, och som vanligt blir judarna syndabockar. 

Desperata bönder i Ukraina ställer till med blodiga pogromer, samtidigt som katolska kyrkan framför anklagelser om ritualmord. Det är visserligen mot påvens uttryckliga förbud mor sådana åsikter, men kyrkan i Polen är tillräckligt stark, och biskoparna tillräckligt skuldsatta hos judiska bankirer, för att strunta i påven där långt borta i Rom.

Då dyker han upp som ett ljus från öster, juden Jakob Frank från det ottomanska Turkiet. Han påstår sig vara Messias, och vinner snabbt många anhängare. Gruppen kring Frank är en märklig blandning av toppstyrd sekt, urkommunistisk egendomsgemenskap och sexuell lössläppthet.

Det judiska prästerskapet sätter sig i motvärn till heretikern, med understöd av delar av den katolska hierarkin, och Jakob tvingas fly tillbaka till Turkiet, där han konverterar till islam.

Tack vare hjälp från inflytelserika polska magnater och en del biskopar tillåts han återvända, och konverterar nu till kristendomen. Två gånger om.

Han fängslas, friges av de invaderande ryssarna, flyttar till Mähren, umgås med den österrikiske kejsaren, och slutar sina dagar på ett överdådigt slott utanför Frankfurt.

Ett fascinerande öde, och det är lätt att förstå att Tokarczuk ville skriva en roman om denne märklige man. Och fascinationen var tydligen så överväldigande att det blev ett monster till bok på 960 sidor!

Jakobsböckerna är en episk bladvändare, Tokarczuk kan berätta en historia och hennes språk är oemotståndligt levande, det gnistrar, doftar, skälver, triumferar och förtvivlar.

Ändå lämnar läsningen ett tomrum. Det är svårt att få grepp om huvudpersonen, hans dragningskraft förblir oförklarlig, han framstår mest som en manipulativ och tyrannisk posör och streber.

Aktualiteten är inte heller helt uppenbar. Assimileringens med uppgivande av sin identitet som diskriminerade grupper tvingas till för att undgå förtryck är ett fenomen som talar förstås till dagens läsare.

Likaså att kulturen består av en mängd fragment vars ursprung har fallit i glömska för länge sedan.

Men krävs det verkligen nästan tusen sidor för att berätta det?

Romanen har förvisso fått fin kritik, och belönats med Nike-priset, Polens förnämsta litterära utmärkelse, men samtidigt har romanen och författaren väckt starka kontroverser i hemlandet.

I en intervju strax efter att hon hade fått Nike-priset sa Tokarczuk bland annat att polackerna har fantiserat ihop en idealiserad bild av sin historia, att de har förträngt att de har varit slavägare och mördat judar. Det var dags att skriva Polens historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter som har begåtts.

Tokarczuks uttalanden möttes omedelbart av en veritabel störtflod av hat och hot, med sällsynt grova sexistiska, xenofoba och antisemitiska tillmälen.

Frågan om polackernas mord på judar under andra världskriget har under senare år blivit föremål för seriös historisk forskning i Polen, medan det bland allmänheten är fortfarande i stor utsträckning ett rött skynke och en skymf mot en heroisk nation som fått lida så mycket.

Den som förnekar sina fel är dömd att upprepa dem. Om inte litteraturen sätter stopp för det förstås.

Olga Tokarczuk på svenska:

2002 - Spel på många små trummor (Gra na wielu bębenkach, 2001 [noveller] urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström)

2005 - "Professor Andrews i Warszawa" [novell] (översättning Irena Grönberg). I antologin Navelsträngen i jorden (Tranan)

2005 - Daghus, natthus (Dom dzienny, dom nocny, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 1998)

2006 - Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, översättning Lennart Ilke, Ariel, 1996)

2009 - Löparna (Bieguni, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2007)

2010 - Styr din plog över de dödas ben (Prowadź swój pług przez kości umarłych, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2009)

2014 - Björnens ögonblick(Moment niedzwiedzia [essäer], översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

2015 - Jakobsböckerna (Księgi Jakubowe, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel, 2014)

Vansklig seglats genom krigets fasor

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

'

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Inte vilken dagbok som helst

Idag är det Witold Gombrowicz´s födelsedag. Här en recension skriven lagom till 100-årsjubileet:

Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna – och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som ”Yvonne, prinsessa av Burgund” och ”Vigseln”, med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

I år, närmare bestämt den fjärde augusti , är det hundraårsdagen av Gombrowicz`s födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett ”Gombrowicz-år”. Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz`s pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz`s ”Dagbok I-III” i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz`s litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda ”Idag åt jag en god fisk”, och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i ”Dagboken” är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes ”Gudomliga Komedin” – och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn – och självironin! – är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av ”Dagboken” var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten – att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. ”Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss.” citerar han sig själv (från dramat ”Vigseln”).

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är ”Dagboken” bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. ”Den som inte skriver med bläck, skriver med blod.” säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet.