Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.
Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!
* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja
* Shuggie Bain - Douglas Steuart
* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof
* Siemensrullen - Håkan Andersson
* Allt förgäves - Walter Kempowski
* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah
* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen
* Upplyst gryt - Max Blecher
* Härkomst - Sasa Stanisic
* Resenärer - Helon Habila
* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso
* Oppermanns- Lion Feuchtwanger
* Det gyllene huvudet - Jachym Topol
* Löpa varg - Kerstin Ekman
* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor
* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga
Den som förmår att berätta håller kvar sitt människovärde
Foto: Bo-Göran Kristofferson
Siemensrullen
Håkan Andersson
Albert Bonniers Förlag
Håkan Andersson tillhör Sveriges intressantaste författare, alltid lika stilsäker och angelägen. Dessvärre får han långt ifrån den uppmärksamhet och publika uppskattning som han förtjänar. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i svensk litteratur.
Hans senaste bok ”Siemensrullen” presenteras som noveller. Jag vill nog mena att det är lite av vilseledande, för att inte säga falsk, marknadsföring. Bokens berättelser hänger nära samman, de går in och ut i varandra, och jag tvivlar på att de låter sig läsas separat var för sig.
Även om så, förlorar man hela sammanhanget.
Den centrala berättelsen är titelns ”Siemensrullen”. Det är en skakande skildring av en extremt eländig tillvaro i koncentrationslägret Uckermark, ett föga känt biläger för unga kvinnor till det ökända Ravensbrück.
Med ett på samma gång sakligt och suggestivt språk tecknar Andersson en oförglömlig bild av en kamp för överlevnad – som misslyckas, och för värdighet – som är desto mer framgångsrik.
Den som förmår att berätta håller kvar sitt människovärde. Och i någon mening lever vidare också.
I så gott som alla berättelser försvinner människor, för att på det ena eller andra sättet ändå dyka upp. För ingen försvinner, inte helt, så länge minnet om dem lever, och berättelsen finns kvar.
Det är en vacker tanke, som är djupt humanistisk.
Det finns ytterligare en dimension i boken. Det är ingen tillfällighet att titelberättelsen, så central för hela handlingen, är skriven på en pappersrulle Siemens. Rullen har stulits från Siemensfabriken som i likhet med många andra tyska företag under andra världskriget bedrev omfattande produktion i samband med olika koncentrationsläger med hänsynslös exploatering av slavarbetskraft.
De flesta av dessa företag är framgångsrikt verksamma än idag. Kan vara värt att minnas vad vårt välstånd bygger på. Också det en viktig berättelse.
Tidigare publicerad i Opelens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar