Litteraturåret 2022 - Återvändarna

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!

* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga

Läsvärt om när vita portugiser drevs i exil

Återvändarna
Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Tranan

Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.

Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.

Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.

En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.

För många av dem var ”återvända” i allra högsta grad missvisande, då de var födda i Afrika och hade aldrig satt sin fot i det så kallade hemlandet, om vilket de hade högst dimmiga begrepp.

Det är deras historia som Cardoso, själv en ”återvändare” från Angola, berättar i sin roman.

Historien skildras genom 15-årige Ruis ögon, och hans pubertala perspektiv ger berättelsen fördjupad skärpa och en unik röst, med ett suggestivt, lätt expressionistiskt, flöde.

De vita tvingas fly undan de svartas vrede, det hat och hämndbegär som har byggt upp under 500 år av förtryck och exploatering, något som de i sin hopplösa rasism har svårt att ta till sig.

Bilden kompliceras av att det vita kolonialsamfundet inte är på långa vägar homogent, tvärtom är det ett utpräglat klassamhälle med en stark social och ekonomisk skiktning. Ruis föräldrar tillhör den stora majoriteten vita portugiser som har sökt sig till kolonierna undan extrem fattigdom och utsiktslös misär i hemlandet.

På ett sätt anser de sig ha haft lika lite fritt val som någonsin de portugisiska soldaterna. Det är naturligtvis ingen ursäkt i urbefolkningens ögon, men för deras egen del ökar det bara den starka känslan av orättvisa inför den påtvingade exilen.

Så kommer de då till Portugal, i boken konsekvent omnämnt som ”metropolen”. Det är ett tämligen fattigt land, en chock för ”återvändarna”, och där det just då råder stark politisk och social oro. Flyktingarna kommer mer eller mindre utblottade, det var inte många ägodelar som de kunde ta med sig, ”metropolen” förväntas vara deras hemland, men ingen där vill veta av dem.

De möts av avoghet, det stöd de får är snålt tilltaget och ges på nåder, de mästras och behandlas allmänt von oben. Placerade på ett lyxhotell, som givetvis förfaller alltmer, trängs de tillsammans med andra olyckliga i samma situation, plågas av ovisshet, saknar arbete och inkomst, längtar efter en egen vrå, och som alla flyktingar i alla tider drömmer de om att återvända snart.

De är återvändarna som vill återvända.

”Den oskyldige fick betala för synden”, säger Ruis mamma. Hur oskyldiga de vita återvändarna var kan naturligtvis diskuteras. Men det är ingen tvekan att de fick betala ett mycket högt pris för inte bara egna utan även andras synder.

En roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor.

Tidigare publicerad i Opulens