Litteraturåret 2022 - Det gyllene huvudet

 

Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.

Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!

* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja

* Shuggie Bain - Douglas Stuart

* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof

* Siemensrullen - Håkan Andersson

* Allt förgäves - Walter Kempowski

* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah

* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup

* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen

* Upplyst gryt - Max Blecher

* Härkomst - Sasa Stanisic

* Resenärer - Helon Habila

* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso

* Oppermanns- Lion Feuchtwanger

* Det gyllene huvudet - Jachym Topol

* Löpa varg - Kerstin Ekman

* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor

* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga

Ett sekel i Mongoliet

Det Gyllene Huvudet
Jáchym Topol
Övers: Sofie Sköld
Rámus. 2008

Det finns något högst beundransvärt när en författare lyckas berätta en historia med ett rikt och väsentligt innehåll – utan att det ens känns kortfattat och komprimerat. Den tjeckiske författaren Jàchym Topol genomför det konststycket i ”Det gyllene huvudet”. Den är varken en långnovell eller en kortroman, utan den framstår som sig egen form. Bara en sådan sak.

På runt 50 sidor berättar Topol Mongoliets 1900-tals historia. Den börjar med den sovjetiska erövringen, utrotandet av alla dem som man uppfattar som fiender, tvångsinförandet av den sovjetiska varianten av modernisering, vilket i sin tur kräver att nya eliter skapas, och det sker lämpligast vid lärosäten i det socialistiska fosterlandet.

Berättaren lär sig av sin far hur man lever ett dubbelliv för att överleva, med allt vad det innebär av dubbelmoral, hyckleri, förställning och förljugenhet. Han blir en framstående ungkommunist som skickas för att studera i Moskva. Här möter han ingen mindre än Stalin, och det får oanade konsekvenser för honom, då Den Store Ledaren tror att han är jakut, och han kan inte ha fel, förvandlas berättaren från mongol till en person från Jakutien.

Slutet blir allt annat än gott, och ändar i ett svartsjukedrama med rasistiska förtecken. Och berättaren är numera en blind och försupen tiggare i ett slitet Mongoliet i kapitalismens bakvatten.

Allt berättat med ett jämt, bitvis bisarrt, flöde, både slängigt och slangigt.

Det är en suggestiv berättelse om ett våldtaget land, men lika mycket en reflektion kring modernitetens väsen, som ställer viktiga frågor om vad som är framsteg, och förhållandet mellan tradition och det vi kallar för utveckling.

På bara 50 sidor. Det är lätt att bli avundsjuk.